Fallet Sture Bergwall / Thomas Quick (1950-)

Som tex. att Borgström aldrig skulle accepterat att Bergwall drogades eller?

yrsa stenius har iofs väldigt lite trovärdighet. ett citat från stenius från tidigare i år:

http://www.gp.se/kulturnoje/1.1875810-yrsa-stenius-ingen-vet-vem-som-talar-sanning-

för att inte nämna hennes inblandning i justitiemordet i fallet cathrine da costa, där hon stod på samma sida som margit norells lärjunge hanna olsson och smutskastade de två anklagade. mest troligt har hon själv suttit i den där feministiska terapisoffan och fått rena stolligheter instoppade i sin lilla hjärna.

Ett formellt och juridiskt ansvar hade varit svårt att utkräva även om inte det varit preskriberat som jag ser det, visst Penttinen kanske borde åtalats för mened och Kwast för grovt tjänstefel, men det hela är en enda soppa med många inblandade som var och en bidragit med sin bit och det gör det svårt med ansvarsbiten. Och när det gäller psykiatrin får man se till tidsandan som rådde på åttio- och nittiotalet och kanske inte bedöma det helt utifrån hur vi ser på saken idag.

För mig är det centrala att komma tillrätta med att kontrollfunktionerna inte fungerat trots ett antal anmälningarr mm. JK-ämbetets roll bör absolut ses över och även andra instansers betydelse som hade kunnat stoppat det hela när bristerna i utredningarna uppmärksammande av bla. poliser som Jan Olsson.

Det där inlägget sammanfattar ju hela affärens kärna.

Jag är ändå inte så säker på att teorierna om "bortträngda minnen" var helt okontroversiella ens på det glada 70-talet. Åtminstone inte inom delar av psykiatrin.

Den stackars Yrsa Stenius kommer med all säkerhet att landa på den svenska historiens stora komposthög.
Dom Icke Auktoritetstroende kan väl minnas Yrsas "insatser" när det ex.vis gäller:
-Den stora galna svenska lynchmobb som hejade på i samband med den juridiska Styckmordsfars som timade i Sth, med start i slutet av 80talet och som slutade med justitiemord på två läkare.
Jag tvivlar på att YS hade/har ngt som helst rättspatos, när det gäller detta klassiska svenska haveri bland hysterikor.

-Den propagandaapparat som igångsattes efter Estoniakatastrofen - och där YS i högsta grad var fungerande nyttig idiot i det s.k. Etiska Rådet. En insats i full Erich Mielche-klass. Undrans om YS har ngn förmåga till ånger, i den hanteringen?

Stenius:

"Må så vara. Ingen som känner till hur svårt, krävande och grannlaga fallet Quick var, skulle på allvar klandra Claes Borgström för att han valde det förhållningssätt han valde. Så vitt jag kan bedöma försökte Claes Borgström hjälpa Sture Bergwall så gott det gick.

Möjligen hjälpte Claes Borgström Sture Bergwall mer som människa än advokaten Thomas Olsson gör nu, ..."

Vettiga synpunkter var det ...

Quick lärde sig inte köra bill förrän i slutet av åttiotalet. Det är därför han var tvungen att hitta på ett antal medhjälpare. Han behövde skjuts.

Zelmanovits försvann i november 1976. Quick funderade på att peka upp en avliden granne som medhjälpare med kunde inte minnas om grannen dött före eller efter försvinnandet. Det löstes genom att han bad Seppo kolla upp grannens dödsdatum. Därefter pekades grannen ut som Quicks homosexuella älskare och mordmedhjälpare. True story.
Även Sven Å Christianson pekar ut grannen som mördare i I huvudet på en seriemördare.

Anledningen till att Sten-Owe Bergwall pekades ut som medhjälpare i Johan-fallet var att han gett ut boken Min bror Thomas Quick som motsade Stures bild av en barndom fylld av incestövergrepp. Sture ville straffa Sten-Owe.

Det du skriver är säkert helt riktigt, men frågan är om det räcker för att kunna ställa någon till formellt ansvar. För någon helt samstämmig syn på detta inom vården fanns väl inte då när det begick sig på nittiotalet?

"Allt" utom just frågan om huruvida den misstänkte är kapabel ska det vara för tydlighetens skull. Men man skiljer inte på bevisning på det sättet, den misstänktes förmåga att begå brottet (och då tänker jag i första hand på karaktären snarare än fysiken) är en del av det som pekar på huruvida han är skyldig eller ej. Och ja, sådana överväganden görs ofta. Ett typiskt exempel är att domstolen resonerar utifrån tidigare brottslighet (en pedofil t.ex. börjar så att säga inte om från noll efter avtjänat straff). En mindre typiskt exempel är att domstolen studerar ett utlåtande från psykiatriker. Det beror dock på att de är så sällan förekommande. Men om de förekommer så får de naturligtvis en viss betydelse.

Vad gäller de här bortträngda minnena; huruvida de existerar eller inte, och om det kan användas i rättsfall:

I det här fallet så har Bergwall börjat med att uppleva övergrepp i barndomen. Fine! Det är kanske mycket möjligt att små barn som upplever hemskheter kan "tränga bort minnen" (eller kanske bara inte minnas eftersom man är för liten, ganska avgörande definitionsfråga?) Jag tror inte så många har invändningar om Bergwalls terapi enbart bestod i ett "rimligt" nystande i barndomens eventuella trauman..

Men att därifrån gå så långt som att tycka att det känns vettigt att ÅTALA NÅGON FÖR ÅTTA MORD utan teknisk bevisning med erkännande som enda rimliga stöd. Ja vad ska man säga om det..

Diskussionen om "bortträngda minnen" borde rikta sig mindre på om det överhuvudtaget finns sådana och mer kring rimligheten (dvs Säter och utredningens ansvar att bedöma denna rimlighet!!) att Bergwall/Quick kan ha trängt bort mord efter mord efter mord som begåtts i vuxen ålder. Och inte bara de ögonblickliga mordhandlingarna utan precis ALLT som hände före och efter morden..

Nej det var nog allt annat än samstämmigt då. Jag jobbade inte själv inom psykiatrin på den tiden men när jag, i mitten på 2000-talet, kom till psykosvården var det nog bara små obskyra grupper som höll fast vid det där med "bortträngda minnen" och main-stream-psykiatrin var heeeelt inne på KBT och liknande terapiformer.

Jag ska försöka diskutera saken med kollegor som var med på 90-talet och tidigare tiden.

Så mitt svar är alltså: Jag tror inte det var samstämmigt men sanningen är att jag inte vet säkert.

EDIT: Jag missade din kanske viktigaste fråga. Nej jag tror inte det går att utkräva något formellt ansvar av någon. Inte med den lagstiftning och praxis vi har idag och inte för motsvarande på 90-talet heller, naturligtvis.

(Inom somatisk vård är det lättare där "vetenskap och beprövad erfarenhet" är skarpare definierad. Nu kommer iofs initiativ från SBU och andra instanser som innebär att även psykosterapier ska valideras, vad gäller bästa möjliga evidens. Det är fina ord men jag undrar hur man ska göra den valideringen. )

EDIT2: För den specialintresserade debattören, ett exempel på hur sådan validering görs, av SBU. (Exemplet har iofs föga bäring på det vi diskuterar i denna tråd.): http://www.sbu.se/sv/Publicerat/Alert/EMDR-psykoterapi-vid-posttraumatiska-stressyndrom-hos-unga/

Man kan väl resonera som så att även om de psykologiska teorierna hade haft fog för sig ska ingen kunna dömas endast på sitt erkännande.