Fallet Catrine da Costa 1984 (Dokumentlänkar finns i trådstart mm)

Kan man då säga att Thomas Allgén fick ett tillräckligt bra försvar mot de allvarliga anklagelser, som riktades mot honom. Ja, döm själva. Den advokat som blev hans försvarare var Bengt H Nilsson. När jag några år efter rättegångarna mot Thomas och hans kollega Teet Härm började gå igenom fallet, intervjuade jag Nilsson. Det intryck jag fick under intervjun var att Nilsson för egen del inte var övertygad om sin klients försäkringar om sin oskuld.

Vid samtal med Thomas Allgén själv och med hans far gav båda uttryck för besvikelse över vad de uppfattade som Nilssons bristande engagemang i målet. De hade haft svårt att komma till tals med honom, han tycktes ha fullt upp med andra åtaganden, det hade gått så långt att far och son parkerat sig i väntrummet på advokatbyrån för att försöka komma till tals med sitt ombud, när det inte gått att få tag i denne på telefon.

Jag hade bett Thomas kollega Teet Härm om möjlighet att studera hans klientakt på advokaten Jan Karlssons kontor och detta gick alldeles utmärkt. Jag blev vänligt mottagen på advokatbyrån och kunde sitta där och gå igenom materialet för att sedan avsluta med en intervju med Jan Karlsson själv.

Med Bengt H. Nilsson däremot gick det inte lika bra. Trots att Thomas Allgén omgående givit mig lov att studera hans akt på advokatbyrån, vägrade Bengt H. Nilsson mig att få titta på den. Han gjorde sig också svåranträffbar och personalens attityder mot mig signalerade att jag blivit ett bekymmer.

Samtidigt hade jag fått anledning att fundera över hur det kunde komma sig att Thomas Allgén pressades så hårt i polisförhör, där hans advokat varit närvarande, utan att advokaten ingrep på det sätt som t.ex. Henning Sjöström ingripit när Thomas kollega tidigare i utredningen utsatts för pressande förhör.

Ännu märkligare var Bengt H Nilsons agerande – eller brist på agerande - när polisen kontaktats av ett fotohandlarpar, som påstod sig ha framkallat bilder på en styckad kropp vid tidpunkten för Catrine da Costas död.

Det är ingen tvekan om att den vittneskonfrontation, där Thomas Allgén utpekades som den man som lämnat in bilder med styckade kroppsdelar – den centrala vittnesuppgift som så småningom skulle medföra att Thomas och hans kollega av kammarrätten i Stockholm fråntogs sina legitimationer och i allmänhetens ögon sågs som frikända mördare – tillkom under rättsvidriga former. Thomas avvek tydligt från figuranterna i gruppen genom sitt märkliga leende. Det kvinnliga vittnet som aldrig avkrävts något signalement på den mystiske kunden lyckades med benägen assistans av förhörsledarna med att plocka ut just polisens misstänkte, medan dennes advokat satt tyst.

Ytterligare en omständighet förvånade mig. När läkarnas sak kom upp i kammarrätten några år senare och två vittnespsykologer fått i uppdrag av domstolen att granska det barnpsykiatriska utlåtande, som utgjorde en viktig del av den påstådda bevisningen mot Thomas och hans medanklagade kollega, visade det sig att domstolens sakkunniga starkt ifrågasatte de slutsatser som dragits av barnpsykiatrikern. Målet hade vid det här laget politiserats och de båda vittnespsykologerna utsattes i medierna för personangrepp och fördömanden. En av de kritiker som ifrågasatte vittnespsykologernas kompetens och deras förutsättningar att bedöma det barnpsykiatriska utlåtandet var Lena Feuk, då biträdande jurist hos Bengt H Nilsson. En av advokaten Nilssons närmaste medarbetare gick alltså ut i pressen och ifrågasatte den expertis, som uttalat sig till förmån för byråns egen klient.

En del av dessa egendomligheter nämnde jag i min första bok om fallet, men det tycktes inte ge upphov till någon diskussion om försvararens roll eller ens – mer konkret – om Nilssons lämplighet som försvare i just detta mål.

Detta visade sig bli ett förspel till något som inträffade flera år senare. Under våren 2006 kontaktades jag av frilansjournalisten Fredrik Bermar. Han hade på uppdrag av stiftelsen Contra ägnat sig åt en uppföljande granskning av da Costafallet, som vid den här tidpunkten fått ny aktualitet genom teknisk bevisning, som visat sig peka bort från läkarna. Contra är – som de flesta kanske vet – en nyliberal och konservativ thinktank med tidskrift och bokförlag som (enligt Wikipedia) ”uttryckligen vänder sig emot socialism och istället förespråkar total marknadsekonomi”.

Fredrik Bermar hade för sin planerade artikel inte bara läst in sig på fallet utan också intervjuat flera av de polismän som deltagit i utredningen mot de två läkarna. Han hade även läst min bok om fallet och det var mot den bakgrunden han nu kontaktade mig för att diskutera en märklig uppgift som han anförtrotts av en av polismännen.

Polisinspektören Per-Åke ”Pirre” Larsson var den polisman som 1987 fick i uppdrag av chefsåklagare Helin att slutföra styckmordsutredningen. Han kom visserligen inte från våldsroteln, utan från sedlighetsroteln och hade aldrig tidigare haft ansvar för en mordutredning, men han grep sig målmedvetet verket an. En viktig kontakt för honom blev Thomas Allgéns f.d. hustru, som ju var den som riktat polisens misstankar mot hennes make. Under den tid som nu följde ökade läckaget av sekretessbelagd information ur förundersökningen till journalister. I publicitetens spår började vittnen att anmäla sig, personer som nu visade sig ha gjort uppseendeväckande iakttagelser flera år tidigare.

Fredrik Bermar träffade Per-Åke Larsson i hans bostad. Det visade sig att de båda var moderater och de fick god kontakt. Larsson hade numera lämnat poliskåren och bodde i Nyköping, där hans hustru arbetade som polis. Per-Åke Larsson berättade om sin ungdom och uppväxt, om sitt trädgårdsintresse och om andra personliga förhållanden. Det visade sig att han numera umgicks på vänskaplig fot med Thomas Allgéns f.d. hustru och att han själv och hans fru t.o.m. bott hemma hos henne under besök i Stockholm. Likaså hade Larsson nära kontakter med Hanna Olsson, portalfigur i den feministiska kampanjen mot de två läkarna, även hon en person i kretsen kring den tidigare läkarhustrun.

Det var tydligt att Larsson fått förtroende för sin yngre partikamrat. Oväntat började han tala öppet om något som skett under ett av hans förhör med Thomas Allgén, en person som Larsson för övrigt uttryckte stark aversion mot och fortfarande betraktade som skyldig. Följande är vad Fredrik Bermar berättade för mig om Larssons avslöjande under intervjun.

Under ett av förhören i polishuset hade inte bara Thomas Allgéns advokat Bengt H Nilsson varit närvarande. Polismannen hade också bett Thomas pappa, docenten Lars-Göran Allgén närvara. Larsson hade ju själv hört från Thomas f.d. hustru att Thomas var mycket fäst vid sina föräldrar och han hoppades nu att pappans närvaro skulle få sonen att äntligen bekänna.

Det hade varit ett långt förhör. Larsson hade pressat Thomas Allgén hårt, men utan att lyckas få honom att medge något. När det så småningom blev dags för en paus, hade Thomas och hans pappa gått bort längs korridoren för att hämta kaffe vid en kaffeautomat. Larsson såg till sin besvikelse att pappan lade armen om sonens axlar och sade något uppmuntrande till honom. Det var tydligt att pappan inte hade för avsikt att förmå sonen att erkänna något brott.

Med far och son Allgén kanske ett tiotal meter framför sig, hade Larsson oväntat stoppats av advokaten Nilsson, som drog honom åt sidan och viskande uppmanade honom att fortsätta pressa Thomas. Som Fredrik Bermar återgav detta för mig, så skulle advokaten Nilsson ha knutit näven och med låg röst sagt: ”- Kör på bara, Pirre! Det kommer!”

När Per-Åke Larsson berättade detta för sin gäst, så hade han tydligt markerat att han för sin del tyckte att detta var ett helt felaktigt beteende från en försvarsadvokats sida. Samtidigt betonade han att han betraktade sig som en personlig vän till Bengt H Nilsson och uppskattade honom som person. Det han nu avslöjat för Fredrik Bermar ville han inte skulle komma vidare. Han betonade att detta berättats i förtroende.

När Per-Åke Larssons fru en stund senare kom in i rummet – hon hade vilat i ett angränsande rum inför nattjänstgöring – passade Fredrik Bermar på att kontrollera det han fått sig berättat genom att ta upp saken med henne. Han noterade att Larssons fru sökte ögonkontakt med sin man, innan hon bekräftade att hon också hört mannen berätta om det inträffade. De enades alla tre om att Bengt H Nilssons uppmaning till förhörsledaren verkligen inte var förenlig med en försvarsadvokats roll. En tid senare försökte Fredrik Bermar förmå Per-Åke Larsson att låta honom publicera de här uppgifterna, men Larsson vägrade.

Fredrik Bermars berättelse aktualiserades när jag satte mig för att skriva detta bidrag till det första numret av ”Försvararen”. Hur ska man som journalist hantera den här sortens information i ett allvarligt ämne, när någon bandad upptagning av samtalet inte existerar?

Bermar har på mig gjort ett mycket trovärdigt intryck. Han har också förklarat sig beredd att under sanningsförsäkran inför domstol återge det som ovan relaterats. Om händelseförloppet är riktigt återgivet, kan man sannolikt utgå ifrån att även andra personer har hört Per-Åke Larsson berätta om det inträffade och även hört honom kommentera lämpligheten av att en försvarsadvokat förtäckt stöder polisens försök att få hans klient att erkänna ett allvarligt brott.