Citat:
Ursprungligen postat av
Hegemonikon
Arbetarklassen har inga nationsgränser eftersom det ser likadant ut i alla kapitalistiska system globalt. Det kan mätas i konkreta ting och begrepp som t.ex. pengar och inkomst. Därför är det meningslöst för en socialist att diskutera nationsgränser.
För en nationalist finns inget konkret att ta på, ingenting att mäta eller applicera vetenskap på, och är alltså en spirituell rörelse (notera att jag inte säger att det är dåligt, fel på något sätt). Allting nationalisten använder är abstrakta begrepp: "Svensk", "Sverige", "Invandrare". Detta försöktes göras konkret genom begreppet "ras", numera med begreppet "kultur" som i sig är väldigt spirituellt. Men det går absolut inte att konkretisera.
Men bara för skojs skull, kan du hitta någonting logiskt i att en människa ska älska Sverige utan att referera till ras?
Jag älskar Sverige, men jag kommer inte påstå att det är logiskt, det är en känsla.
Socialismens världsbild bygger dessvärre inte alls på "konkreta ting" utan på metafysiska idéer, precis som nationalismens. Marx kritiska analyser av kapitalismen har många förtjänster, men man bedrar sig om man försöker läsa in någon sorts naturvetenskaplig exakthet i klassperspektivet och sedan kontrastera den mot den "spirituella" nationalismen.
Klass, internationell solidaritet, klasskamp, revolutionen, det klasslösa samhället, etc - alltihop är baserat på sentiment och andligt önsketänkande, inte vetenskap eller fakta. Marx själv skriver till och med om "kommunismens spöke" i de första raderna av
manifestet, hegelian som han var. Att man klär metafysiken i materialistisk retorik gör den inte mer vetenskaplig.
Det finns ju trots allt ingenting som bevisligen talar för att internationell solidaritet mellan arbetare är en fysisk realitet. Till exempel har en sekulär, svensk byggarbetare med 30 000 kr/månad, villa, topplån och F-skattesedel absolut ingenting gemensamt med en muslimsk bonde i afghanistan som lever på självhushållning, eller med en indisk textilarbetare med 500 kr i månadslön som ber till Shiva varje dag. Likväl påstår socialismen att dessa tre personer är delar av en gemenskap som ska förena sig och göra internationell revolution tillsammans, och därefter bygga ett globalt och jämlikt samhälle där alla delar lika på allt.
Det är alltså bara att inse att socialismen bygger på myter, känslor och abstrakta begrepp i minst lika hög utsträckning som nationalismen.
Frågan är då: vilken känslomässig ideologi är bäst på att formulera en gemenskap som man i sin tur kan bygga en fungerande realpolitik kring - dvs en politik som tar hänsyn till vetenskap och fakta? Ska man fortsätta att tro på en tänkt "internationell solidaritet" vars praktiska tillämpning
bevisligen leder till högre konstnader och försämrad välfärd för den egna etniska gruppen, eller ska man se till vad en existerande nation faktiskt klarar av rent ekonomiskt? Ska man fortsätta att tala sig varm för en "medmänsklighet" och "jämlikhet" som i praktiken innebär att man gratis delar ut det som generationer av den egna gruppen har byggt upp till andra grupper - grupper som på intet sätt känner någon solidaritet med Sverige eller med svenskarna?
Nation, folk och kultur må vara abstrakta begrepp, men de motsvaras av en konkret realitet. Nationenen Sveriges gränser är konkreta företeelser som upprätthålls av ett våldsmonopol och internationell lagstiftning. Det svenska folket delar konkret DNA och en väldokumenterad historia. Den svenska kulturen existerar i vårt faktiska litteraturarv, vårt måleriarv och vårt musikarv, vårt språk, våra seder och bruk, vårt sätt att förhålla oss till varandra och omvärlden.
Hur manifesterar sig arbetarklassens gemenskap, rent konkret? Var finns den internationella solidariteten där arbetare i alla länder förenar sig och organiserar ett gränslöst, klasslöst, egendomslöst samhälle tillsammmans? Finns det historiska belägg för att detta någonsin, på något sätt, ens varit en avlägsen möjlighet?
