Början på ett mediakrig om mångkulturen?

De "övriga kostnaderna" är - vilket inte är minst viktigt - de politiska. Bland de politiska kostnaderna är så klart strömhopp av väljare till invandringskritiska partier den kanske viktigaste. Det skall inte uteslutas i en framtid, att den invandringskritiska "politiska marknaden" kan erbjuda möjlighet till två partier med denna grundprofil. Man kan jämföra C och MP som rätt länge varit det borgerliga respektive socialistiska tokpartier med miljöprofil. Så skulle det även kunna utveckla sig i den invandringskritiska dimensionen. Då blir i ett slag invandringskritiken, kanske breddad till en mer allmänt nationalistisk politik, nationalhöger och nationalvänster, och även innehållande EU-motstånd, krav på ett fungerande nationellt försvar osv.

När de idag etablerade partierna ser en sådan utveckling som realistisk, då ser de också det politiska priset, och behovet att snabbt komma ikapp.

Fascinerande rubrik hon valt: "Racism Here, Racism There, Here's Racism, There's Racism, Everywhere Racism". Givet förebilden, Den Röda Nejlikan, så kommer hon aldrig att kunna fånga rasismen heller. Märkligt. Men man kan ju i sammanhanget påminnas om denna scen: http://www.youtube.com/watch?v=YYSFOJanGKo

Epsteins erfarenheter av Sverige är närmast unika, tror jag. Därtill undrar jag om hon riktigt pratar sanning...

På ett högre plan handlar detta om en atomistisk samhällssyn, där allt är unikt och individuellt, så således inkomensurabelt. I vardagssamtal brukar väsentliga jämförelser avfärdas med meningar av modell "Så där kan man inte säga, det blir som att jämföra äpplen och päron". Att jämföra äpplen med päron torde i många sammanhang vara synnerligen angeläget och relevant. Hur många gånger har man inte stått i fruktdisken och gjort just den jämförelsen?

I det härvarande mediekriget, så handlar jämförelserädslan om att den som jämför t ex invandringssituationen i Sverige med den i Frankrike, eller Norge, eller Danmark, inte skall få komma undan, ty annars kan dylika jämförelser leda till inrikespolitiska problem. Därav rädslan för jämförelser och den atomistiska synen.

Det händer ju var och varannan dag att jag som etnisk svensk precis som många andra etniska svenskar, i ursinne, skriker neger åt vita judinnor som vi möter på gatan, så det måste ju vara sant.

Fru Rayman (Santesson) har intagit en omöjlig position. Dels ville hon vara kritiskt till diverse politiskt korrekta sanningar, till exempel var hon en av få som uppmärksammade den här välkända OECD-rapportens utfall på ett hederligt sätt. Men hon ville också distansera sig från diverse mer uttalat kritiska röster. Så det blev till slut inget utrymme alls kvar för henne.
Till Sanna om du nu läser detta: Det går inte att äta kakan och ha den kvar.

http://www.svd.se/opinion/ledarsidan/oecds-rapport-far-ej-bli-ursakt_8268390.svd
https://twitter.com/gotiskaklubben/statuses/380083515443785728

Faktum är att jag inte alls var säker på att någon skulle känna igen mig i tråden nu - tack för vänliga ord (även om min blogg). Min akademiska inriktning anses ganska "smal" (även om den i verkligheten inte är det), bloggen kan väl hittills inte sägas ha nått så väldigt många, och det var ett tag sedan jag svarade på inlägg i tråden här om mig, SD och konservatismen och kallade mig "kloakrensaren".

Sedan dess har jag sporadiskt följt denna tråd om mediakriget och en del andra. Och visst, jag skulle gärna också skriva själv här såtillvida som jag finner mycket jag håller med om och uppskattar många inlägg. Men när jag påpekar och försöker göra något åt det som hindrar mig (och de flesta andra), blottas plötsligt en avgrund av skillnad i värderingar, förståelse och allmänna synsätt, av samma slag som jag finner mellan mig och många nationalistiska kommentatorer i min blogg.

Det är svårt att förstå. Försvarare av Flashback och anonymiteten brukar säga att här är det endast argument och fakta i sig själva som gäller, som avgör, till skillnad från den förvrängda debatten i media. Men av detta ser man plötsligt ingenting, allt sådant är som bortblåst. Det är som om själva kloakmässigheten och dess irrationalitet är det viktiga för dem som reagerar på en skala mellan mild negativitet och virulent hat. Det är inte personlig överkänslighet som gör att man reagerar mot Blixtmannen, eller en Ezzelino.

Jag hävdar i motsats till mina kritiker här att detta är en sakfråga, och den viktigaste av alla i detta sammanhang. Men jag ska fundera på att starta en ny, egen tråd om den.

Detta är mycket allvarligt. Hon försöker svartmåla Sverige, helt utan grund. Detta gör hon naturligtvis helt medvetet, som judinna är hon mycket införstådd med att det finns en etnisk aspekt att ta hänsyn till. Hon vet mycket väl att det inte är etniska svenskar som beter sig illa.

Vad är då hennes bevekelsegrunder för att förvilla sina läsare? Hon försöker naturligtvis skapa en antipati hos hennes läsare kring svenskar, detta som skydd/hedge mot en potentiellt växande svensk nationallism.

Hon vill säkerställa att USAs medborgare är med på banan om hon och hennes fränder tycker att vi behöver bekämpas militärt. Detta genom att pö om pö få oss att framstå som allt mer osympatiska.

Vi behöver lansera en motbild. Hur?

På mobilen.

Förstår vad du menar, men att mångkulturdebattörer på Flashback är en brokig samling av allt från konservativa gammelmoderater till nynazister är ju en produkt av att det är så lågt i tak i den allmänna debatten att alla som avviker från konsensus har fått tränga ihop sig här. Det är lite som en särskoleklass på 1900-talet; elever som var ett litet uns för tröga för att gå i vanlig skola med normalbegåvade fick dela klass med gravt utvecklingsstörda. Numera är det bl.a. tack vare SD:s riksdagsinträde någon decimeter högre i tak än det var för 6-7 år sedan, så pass att man försiktigt kan leta sig ut i mainstreamdebatten, men det gamla Flashbackklientelet har hunnit slå rot och lära sig samexistera trots fläckvis avgrundsskillnader. Jag respekterar tveksamheten inför att 'beblanda sig', även om smittorisken är begränsad. Dina synpunkter angående knäppa alias finner jag dock aningen larvig.

Den stilistiskt vacklande ledarskribenten Tove Lifvendahl landar idag brevskörden från hennes för några dagar sedan utlysta uppmaning till debatt kring Sveriges integrationsproblem. Krönikan är i stort sett bara en sammanfattning av olika synsätt och perspektiv på integrationsfrågan, allt från en slags SDU-position till halalhipperi.

http://www.svd.se/opinion/ledarsidan/integration-samtal-pagar_8685932.svd

Vid sidan av att det naturligtvis är positivt att SvD allt mer tycks ha intagit en rimlig position i I&I-frågorna - tycker jag även att vi med utgångspunkt i krönikan kan ta tillfället i akt att presentera hur vi själva har för idéer och tankar kring integrationen. De flesta av oss är förmodligen eniga om att Sveriges invandringspolitik av idag är dysfunktionell, och att på intet sätt gangnar samhället - men om ett stopp(eller en radikal minskning) kommer till, vad händer sen?

Jag personligen är motståndare till assimilation, i betydelsen kulturell och etnisk sammansmältning. Jag kan se problemet med ett samhälle där allt för stora kulturella olikheter finns, men jag kan inte se någon som helst fördel med en total nivellering av alla kulturella skillnader mellan etnosvenskar och invandrare. Som jag ser saken måste det offentliga rummet i Sverige, arbetsplatser, badhus, politiska församlingar med mera, präglas av moderna, svenska och sekulära värderingar. Detta ska naturligtvis kombineras med inkarvning av arbetsmoral och ordentlighet hos alla medborgare från tidiga år - inga offer, inga förövare. Samtidigt ska landets etniciteter ha rätt, jag till och med uppmanas, att odla särart i privata sammanhang - denna rätten garanteras redan idag, och uppmuntras, för invandraretniciteter, men måste också utökas till svenskarna. Svenska hembygdsföreningar skall INTE blir multikulturella allmänföreningar, svenska kyrkan skall INTE bli en allmänreligiös cirkus, offentliga debattörer skall inte ens komma på tanken att uppmana svenskar att bjuda in en invandrare till midsommar. En sådan variant av integration anser jag vara den mest respektfulla och positiva - nu när situationen har blivit som den har blivit.

Den politiska kraft som jag idag anser bäst företräder den här visionen (trots vissa brister) är assimilationsliberalerna. De anser att enbart de invandrare som kan försörja sig själva ska få tillträde till landet. De menar också att sekulära och västerländska väderingar skall premieras i samhället - de betraktar alltså inte alla kulturuttryck som "lika bra". Som en grund för en fungerande mångfacetterad offentlighet, tycker jag det är vettiga utgångpunkter. Sverigedemokraterna tycks, och folk får gärna rätta mig här, att invandrare skall assimileras in i Sverige kulturellt - alltså att de ska bli svenskar kulturellt, och att alla skillnader ska försvinna. Detta är jag inte speciellt intresserad av, då det i praktiken kommer innebära att en viktig del av vår särart - vårt utseende och våra historiska rötter till landet - kommer försvinna. Vissa säger kanske: "det är väl inte så farligt, bara folk har samma kultur och värderingar" - jag håller inte med. Jag tror att det nya folket, om det kommer framträda någon gång i framtiden, kommer känna sig berövade från sammanhang och identitet. Man kommer egentligen inte vara någonting - bara ett virrvarr från hela jorden - ett slags platt, amerikaniserat, icke-folk. Det är inget som hade glatt mig alls.

Ny rasist-chock serverad i dagens SvD. Det verkar som att SvD har svängt rejält åt höger och börjat kritisera den underbara, härliga mångkulturen. Jag är bedrövad. Besviken. Aldrig trodde jag att rasismen i Sverige skulle gå så här långt. Skäms Tove Lifvendahl!

Tove Lifvendahls ledare i SvD


Jag tror inte mina ögon när jag läser detta i en ledare i Sverige 2013!?

Så jävla cyniskt av SvD att tillsätta Tove på den här posten just för att hon ska kunna bedriva rasistisk propaganda som en annan hus-neger! Invandrare har flyttat hit med löfte om livslånga bidrag utan motkrav och vi måste upprätthålla detta löfte. Allt annat är ett svek och ren rasism.

Jag får erkänna att det är rätt slugt av Lifvendahl att genom att uppmana läsarna att skicka in synpunkter, kan hon sammanfatta ett antal olika kritiska röster - som givetvis gick att förutsäga - och på det sättet föra ut dessa till en större allmänhet. Jag hade nog inte förväntat mig detta av henne, så frågan är om hon har en seriös agenda, eller om hon inte riktigt är klar över vad hon gör. Självklart är dessa synpunkter fullt legitima och borde vara sådana som diskuteras allmänt i politiken, men som decennier av undertryckande av viktiga åsikter har inneburit, så blir säkert en och annan djupt chockerade över detta tilltag. Blir intressant att se vad efterbörden blir.

Just det fetmarkerade skulle lämpa sig utmärkt för en ny trådstart, förslagsvis i I&I.
I denna tråd skulle det balansera på gränsen till OT.
/Mod.