Finns själen?

Det var ett av dina vanliga försök på att spekulera hejdlöst utan att ha mycket fast grund under fötterna.

Du har redan själv erkänt att du inte visste och det enbart var spekulationer. Redan där är det fånigt. Jag tycker inte det är värt tiden att motivera ytterligare, men som så mycket annat du skriver (med din upprepningstaktik i teodicé-tråden i färskt minne) tycker jag helt enkelt att det är rent fånigt.

Skulle du vilja förklara dig lite närmare?

Jag tänker mig att det första steget på utvecklingsstegen är att vara medveten (registrera och reagera). Det andra steget är att vara medveten om att man är medveten ( = självmedveten). Det tredje steget torde väl vara att vara medveten om att man är medveten om att man är medveten (eller nåt). Lika lite som en guldfisk kan föreställa sig hur det skulle vara att vara självmedveten så kan vi föreställa oss hur det skulle att vara medveten om att man är självmedveten.

Ja precis, jag vet inte om själen finns, men jag tror att den finns. Just nu är det ingen som vet om en själ existerar, det får tiden avgöra.

Någon speciell anledning att du tror den finns?

Människans medvetande har ett stort, men outnyttjat potential. Desutom slösar vi mycket av det som faktisk utnyttjas på trams-aktiviteter eller på interna konflikter. Detta kan med hjälp av olika metoder undvikas genom en optimering av medvetandets funktioner.

Mycket enkelt uttryckt är det Gurdjieff's kristen-esoteriska version av själen som han kallar för "essensen" jag presenterar, dock från ett mer rationellt perspektiv och utan att vara Gurdjieff-discipel.

Intressant, kan du ge ett tanke-scenario kanske?

Jag har lite olika möjligheter att öppna när det gäller detta men det jag annars försöker "mappa" lite är hur en tanke går igenom en process till förståelse och eventuellt till insikt och därefter praktisk användning.

Vad tycker du om detta:

En tanke, en verklighet....alltså lever jag i tanken om att jag är hungrig så lever jag i den verkligheten just då, tänker jag på något annat så hamnar jag i en annan verklighet.

Ja, det finns säkert utrymme att utnyttja och optimera de tillgängliga hjärnfunktionerna men det jag tänker mig är att det måste till uppkomsten av en helt ny kognitiv funktion (så som språket en gång var) för att nå nästa steg. Lite som att utveckling både är konstant i små steg men även stillastående i ett större perspektiv och beroende av de stora sprången. Att jämföra med paradigmskiften i humaniora. Och att varje nytt utvecklingssprång för med sig helt tidigare oanade möjligheter.

Låt mig först definiera vad jag menar med själ. Själen är ekvivalent med en drivkraft/jaget som driver människan att utföra olika handlingar. Alla är överrens om att vi har en drivkraft/jaget inom oss, men var den sitter någonstans är vi inte överrens om.

Är själen/drivkraften/jaget helt oberoende av den fysiska kroppen?

Grovt skematiserat har medvetandet tre perspektiv: Kroppsupplevelse, såkallade emotioner och intellektet. Alla med båda en viss autonomitet och ett visst samspel, som fungerer bäst symbiotisk.

När intellektet skenar får vi t.ex. det problem att det vill försöka fungera som den styrande part av vad som pågår oavsett om intellektektet har kompetens till att göra det eller inte. Detta kan manifestera sig som en fixering vid intellektuella värderinger (den positivistiska materialismens vetenskap var ett exempel på detta) eller vi utspelar dramaer på det inre teater/för en evig inre dialog.

Och kommer intellektet i nån konflikt med kropp eller emotioner (dom flesta har väl försökt tänka sig ur en olycklig romans), då blir intellektets egenfunktion nersatt.

Eftersom detta för tillfället inte kan knytas direkt till "själ" stannar jag detta inlägg här för inte tråden spårar helt ut i det Gurdjieff'ska själakonceptet "essens".

Vet ej, men jag brukar jämföra själen med en förare som styr ett fordon. Kan man säga att föraren är helt oberoende av fordonet? Föraren behöver ju fordonet för att förflytta sig till en viss plats.