Varför tror man på gud?

Hm. Det beror nog också på min nuvarande definition av "Gud". Jag ser inte så mycket av en "gubbe på molnet" som jag ser en sorts allmänmänsklig känsla av någonting "bortom" jagets stela, men tunna hinna. Kanske kan jag uttrycka det som om jag lämnat det "naiva" gudsbegreppet bakom mig, även om jag inser att väldigt många människor (både troende och icke-troende) fortfarande har en nästan barnsligt förenklad syn på Gud. Med det beror nog även till stor del på vår kultur.

Jag tror inte Gud är en produkt av medveten mänsklig fantasi, utan snarare en omedveten, uråldrig realitet som väller fram ur dunkla källor. Vad detta sedan egentligen är, det låter jag vara osagt. Hjärnspöken? En verklig gudomlighet? Det beror på vem man frågar. Personligen har jag ingen tro på en personlig gudom i den vanliga bemärkelsen, även om jag kan sympatisera väldigt mycket med mer sofistikerade ansatser inom teologin.

(Nu måste jag erkänna att jag snöat in på Jungs analytiska psokologi, och än mer på hans "allmänna världsåskådning", den senaste tiden så mycket av mitt tänkande går ofta i riktning mot det allmänna, den grund vi alla står på (både psykologiskt och fysiskt), arketyper och så vidare.)

Som vanligt befinner sig gud och frälsningen alltid i kontext, kontext är inget som myntats senare tid, det fanns myntare redan år noll, om man ska ge sig att tro på bibel och/eller koran, som uttolkare av faktum.

Men vill man inte utgå från bibelfaktum, går det ju utmärkt att förhålla sig till den respektive verklighet som omgärdar varenda troende, tro befinner sig i kropp, rätt elelr fel? och så klart att man kan trolla med kroppar, man frågar "varthän ska jag gå om jag vill till mataffären, terrängkännaren pekar ditåt.. som går mot polen som aldrig sett en mataffär det senaste seklet" är det godtroget av gudomlig härkomst med vilja att frälsa eller är det en hel massa annat som ligger i begreppet frälsning, då ju folk kännr sig frälsta av både dildos liksom mänsklig närvaro i benämningen omtänksamhet om det bästa, istället för det sämsta - så det beror ju på vilken referens man väljer, eller vilken referens gudstolkaren använder sig av. Inte enbart vetenskaplig objektivitet och ratio.

En fråga kan lyda "är detta c-h-o-k-l-a-d? sveret kan bli ja, det är ju brunt... och därmed har man handlat godtroget genom att försvara det bruna som likvärdigt bl.a choklad, som brukar vara allmänt gott, om man ska våga generalisera lite. Utan att såra skör själ, som ju kan ha ont i sin lekamen efter att inte efara det goda i livet.

För att inte inse att världen är meningslös.

Man får se till att bli frälst av en god Gud och hoppas att godheten från Guden smittar.

OK för min del.


Nja, "realiteten" är att det finns ett stort antal "upplevelser" av extrem heterogen natur, att det inte finns nån vettig samlande tolkningsmetodologi för detta och att dessa upplevelser sällan har teist-metafysisk validitet eller relevans.


Jag har själv fungerat som 'guide' i såkallad "guided imagery", och jag har inga tvivel om att arketyper finns. Men det är samma problem här som i spontana paranormala upplevelser: Det är tills vidare omöjligt att skapa annat än flum-spekulationer om det.

Tro det eller ej, men det har hänt att riktiga värstingar har blivit ansvarsfulla hedersknyfflar efter att dom blivit troende.

Jag är inte så insatt i Jung men han har ju vissa tankar om exempelvis individuation som jag finner intressanta.

Jag tänker på spädbarn resa från en tillvaro av enhet med allt genom individuationsprocessen till en annan sorts enhet med alltet som en process på mikrokosmosnivå som på ett annat plan skulle kunna liknas vid alltings ursprung i ett och dess återvändande till det.

Och att hedersknyfflar har blivit otrevliga pådyvlare av religion/tro.

Sååååå .... ?

Spädbarn är små semi-monster av mekanistisk narcissism, utan en gnutta insikt i eller upplevelse av ditt idealiserade mikrokosmos.

Med nödvändighet eftersom de saknar förmågan att fungera på egen hand. Jaget som en separat entitet har ännu inte utvecklats utan allting är jag och jaget är allting.

Det handlar om utveckling. Att jag lämnar alltet i en form för att sedan återförenas med det i en annan.

Ja .... och?


Refererar du till "the ghost in the machine" som en självmedveten mekanism? Vad har det med ditt idealiserade mikrokosmiska medvetande att göra. Det är bara en fråga om komplexitets-grad.


Du har ännu inte gett belägg för detta "alltet"-tillstånd. Du har endast postulerat att det finns.

Det är precis det jag menar. För att återkoppla till trådstarten är detta nog en ganska rimlig anledning till varför (en del) tror på Gud. Jag vet inte hur jag hade reagerat i en sådan situation.

Men jag förstår vad du menar gällande tolkningen av det. Att säga: "det är Gud" eller "det är en ande" är förstår vanskligt, speciellt som det - som du säger - inte existerar någon metod genom vilken vi direkt kan jämföra med andra våra inre upplevelser. Allting är "hörsägen" och anekdotiskt gällande vårt inre själsliv (på det intersubjektiva planet).

Jag tror dock det är fel (eller rent av farligt) att lägga detta åt sidan enbart på grund av dess subjektiva (och därför metodlösa) karaktär. Vi är trots allt inte alltigenom rationella varelser, och influerad av Jung som jag är förmodar jag att en sådan förträning av vår "spirituella" natur får negativa följder. Därmed inte sagt att man måste bejaka någon specifik religion eller andra inriktningar på det övernaturliga, endast att denna sida av oss nog inte låter sig förnekas bara för att medvetandet anser det icke önskvärt. Att utforska sitt eget inre tror jag är något alla människor bör göra oavsett om det är genom religion eller konst.

Men du kanske snarare menade att det blir flum-spekulationer i samma ögonblick som man lyfter upp det på den intersubjektiva arenan? (När man så att säga försöker pracka på andra sin privata, subjektiva upplevelse)