Varför tror man på gud?

Det är utöver skenheleriet också så att man dessutom konverterar eller inverterar, i lek med matematik.. något jag ser som det exklusiva konstrandet i den prestigemättade bångstyrighetens lovprisning.

Att ge sig legitimitet att omvända allt, som inte passar den subjektiva känslan, bara för att den råkar, ha blivit befäst som "kollektivt medvetande" , det är arketypernas falska psykologiserande av begreppet : SJÄL. Och i sådan tassemark kan man se det som rättfärdigt att t.ex i historien ha givit sig in på bl.a omskärelse av både flickor och pojkar, i tron... att en själ blir ren först när köttets lust som skulle vara ondskefullt, försvinner och tages bort.

Det är ju fundamentalism i sin botten, men omtalas som teologi när den hamnar i akademi. då ska det igenom alla akademiska spärrar och därmed kan både folkmord liksom stark diskriminering fortgå. Och en liten flicka på väg att giftas bort, ses som alldeles demokratiskt riktigt, trots att allmänna deklarationer tydligt deklarerar att ingen må utsättas för vidskepelse-kriterium, och har de kommit långt? de har fått till medicinsk assistens att omskära kliniskt, dock samma tros-bas och samma vidskeplighet som landar på guds outgrundliga väg, köttet är och skall ses som syndigt och bär på ondska. Det är en logisk kontradiktion utifrån religiös retorik & är då enligt min logiska förmåga, liksom kontentan av religions-prestigen.


Sedan präst och prestige, har sin likartade klang, om man ska fritolka som det behagar.

En stark, fristående anledning (till skillnad från en religion man till exempel föds in i) kan vara den subjektiva upplevelsen. Den starka, numinösa upplevelse av det transccendenta - vad det nu än må vara eller inte vara (upplevelsen av någonting eller bara "hjärnspöken") - är trots allt en realitet. Överallt i alla tider och kulturer har denna typen av religiösa upplevelser och uppenbarelser skett. Och jag kan tänka mig att det ger en stark anledning för individen som drabbas av den att tro (om man inte redan gjorde det innan).

Hur skulle du beskriva förhållandet mellan religion, så som du antyder fenomenet, och Gud?

I princip har du rätt omkring subjektivismen, men det måste påpekas att flertalet av såna upplevelser är av såkallad paranormal natur som inte har mycket med metafysisk teism att göra.

Deism kanske .... i så fall.

Det finns en objektiv verklighet och sanning (i någon mån) som kan finnas med subjektiva metoder eftersom vi alla i grund och botten är likadana.

Är det något solipsism-trams du är på väg emot?

Skulle det isf vara det som legitimerar, de subjektuva antydningarna om behov och behovskriterier i exempelvis organdonationer utförda utefter guds-kännedom?

Det är vad historien berättar nämligen, att vi alla äro syndare och vårt kött blöder oavsett blodet är blått grönt lila fult eller vitt, dock är det vita köttet som jag kan utröna, det allra populäraste att eftersträva, om vi ser hur gud jobbat alltsedan hen satte ned sin fot på jordisk mark, sant.. vi har alla samma perspektiv ståendes på den bruna solkiga jorden och tittar vi introspektivt, kan din tarm placeras i min mage, närsomhelst, hävdande guds godhet att inte skilja på sina goda fromma lamm, "vi är alla en-syndromet"

Ska du ha extra socker så ska ta mig fan annan också ha, ska du ha metall i hjäran, så ska satan tomme andra också ha : tand för tand, då vi är så *lika

Är det verkligen den/sådan slags jämkning du kan godkänna? Eller kan det ha med allmän vaccinering att göra enbart? Hänvisar till att religiösa ordnar, alltid haft med hygien-principer och dess handfasta regler att göra.. och ja, de trotsade Darwin och var därmed goda? Sådär över en kam, åt alla för alla - eftersom vi ror i samma båt under den store makthavaren?

Om man blir lite snällare av att bli frälst, så är väl det en anledning så god som någon.

Oj, det var ingen lätt fråga.

Religion är (tror jag) förlängningen på, eller snarare det "sociala utvecklandet" av, den religiösa upplevelsen. Och denna upplevelsen tolkas i sin tur av många som Gud, eller i alla fall av Gud. Religionen - den organiserade - blir då en sorts intersubjektiv spelplan där diskursen har Gud (eller vad detta något som upplevs nu än är) som fokus.

Ser egentligen inte varför man skulle bli en bättre människa öht.

Givetvis ..... från ett narcissistisk perspektiv.

Men om den 'gud' man blir frälst till själv är en sociopatisk narcissist med monopol-anspråk är det inte så trevligt för andra.