UTESLUTNING
Exkommunikation eller utestängning från en gemenskap eller en organisation. Inom religiösa samfund är det en grundprincip och en väl förankrad rättighet att utesluta medlemmar som handlar tvärtemot samfundets grundläggande principer, på samma sätt som politiska organisationer har rätt att utesluta medlemmar som motarbetar deras ideologi och statsmakten kan utestänga vissa brottslingar från samhället (genom frihetsstraff, förvisning och i en del länder även genom dödsstraff). I Guds församling tillämpas detta för att församlingen skall hållas ren när det gäller läror och moral. En sådan ordning är nödvändig för att en organisation skall kunna bestå, och detta gäller i synnerhet den kristna församlingen. Församlingen måste förbli ren och behålla Guds ynnest för att kunna representera honom och bli använd av honom. I annat fall skulle Gud utestänga eller förkasta hela församlingen. (Upp 2:5; 1Kor 5:5, 6)...
I den kristna församlingen.
På grundval av principerna i de hebreiska skrifterna ger de kristna grekiska skrifterna genom både befallningar och prejudikat den kristna församlingen myndighet att utesluta medlemmar. Genom att man använder den här gudagivna myndigheten kan församlingen hållas ren och fortsätta att stå i ett godkänt förhållande till Gud. Aposteln Paulus gav, med den myndighet han hade fått, befallning om att en otuktig man som levde tillsammans med sin fars hustru skulle uteslutas. (1Kor 5:5, 11, 13) Han använde samma myndighet till att utesluta Hymeneus och Alexander. (1Ti 1:19, 20) Diotrefes däremot försökte uppenbarligen med orätt få andra uteslutna ur församlingen. (3Jo 9, 10)
Bland de överträdelser som kan leda till uteslutning ur den kristna församlingen är otukt, äktenskapsbrott, homosexuella handlingar, girighet, utsugning, stöld, lögn, dryckenskap, smädelser, spiritism, mord, avgudadyrkan, avfällighet och orsakande av splittring i församlingen. (1Kor 5:9–13; 6:9, 10; Tit 3:10, 11; Upp 21:8) Den som främjar en sekt får barmhärtigt nog en första och en andra varning innan man eventuellt utesluter honom. Samma princip som gällde i den mosaiska lagen tillämpas också i den kristna församlingen, nämligen att två eller tre vittnen måste fastställa bevisen mot den anklagade. (1Ti 5:19) De som har befunnits skyldiga till att bedriva synd skall enligt Bibeln tillrättavisas ”inför allas ögon”, till exempel i närvaro av dem som har vittnat om det syndiga uppförandet, så att alla får en hälsosam fruktan för det syndiga handlingssättet. (1Ti 5:20; se TILLRÄTTAVISNING.)
De som tillhör den kristna församlingen förmanas också i Bibeln att inte umgås med sådana som ”vandrar oordentligt” men som man ändå inte anser det nödvändigt att utesluta ur församlingen. Paulus skrev till församlingen i Thessalonike angående ett sådant fall: ”Sluta upp med att umgås med honom, för att han må skämmas. Och håll honom ändå inte för en fiende, utan fortsätt att allvarligt förmana honom som en broder.” (2Th 3:6, 11, 13–15)
När det däremot gäller en kristen som vänder församlingen ryggen eller blir utesluten ur den skrev aposteln Paulus att man skulle ”sluta upp att vara i sällskap med” en sådan, och aposteln Johannes skrev: ”Ta inte emot honom i era hem, och uttala inte en hälsning till honom.” (1Kor 5:11; 2Jo 9, 10)
De som har blivit uteslutna kan komma tillbaka till församlingen om de visar uppriktig ånger. (2Kor 2:5–8) Detta är också till nytta för församlingen, eftersom det skyddar den från att överlistas av Satan genom att svänga från den ena ytterligheten (att tolerera synd) till den andra (att bli hård och oförsonlig). (2Kor 2:10, 11)
http://wol.jw.org/sv/wol/d/r14/lp-z/1200001462
