Troende, varför tror ni?

Tautologi. Ååååh vad djupt. "Sluta känn så kommer ni inte känna..."



Du sa ju precis att vi skulle sluta upp med att känna? Hur känner du glädjen då?



Transsubstantiation 2.0 ?


Säger vem? Och hur vet vi att det är gud? Kan det inte bara vara stillhet?


Ja, lite svårt att känna stillheten som redan passerat eller som kommer passera i framtiden kan tyckas....



Djupt.

Kan man leva utan att tro?

Menar du faith eller belief? Religiös tro eller antagande? Eller använder du vagheten och dubbelmeningen i det svenska "tro" med flit?

Here we go again, en semantisk dans kring ordet "tro". Utveckla ditt argument, så får vi se vad du menar.

Det menar jag inte. Bli medveten först och främst ATT du känner när en situation eller ett möte uppstår där du har känslomässig smärta. Det är medvetenhet som är nyckeln.



Glädje, lycka, frid är vårat naturliga tillstånd. Vi ÄR glädje. Denna glädje kommer från varat.



Det säger alla som upplevt dom ögonblick där tankarna tystnar en stund och du kan uppleva nuet fullt ut. Det är ditt sanna tillstånd.

Det beror givetvis hur vi definierar Gud. För mig är Gud (även om jag inte gillar ordet) ALLT som ÄR.
Dess ursprungskraft, dess källa är kärlek. Det är vilka vi är. Det blir också otroligt självklart när vi kan uppleva tillståndet av inre frid.

Vill också poängtera att det här är min upplevelse av sanningen.

Och vad har det med DIN anti-kosmiska "helt avsäga sig formen" världsbild att göra? Dels är denna världsbild .... som det mesta du användar som underlag ..... doktrinell, och dels ledar den oundvikligen till den pseudo-filosofiska apologetens 'last stand': Solipsismen.


Jag föredrar att stanna kvar med att vara Bogomil. Men jag har ju inte heller din fixering vid guru-attityder.


Ja, men även "jag"-löshet är inte det éntydiga grund-begrepp du vill göra det till för att kunne skapa din synkretism-smet.


En sån doktrinalism och guru-attityder som du presenterar är ett väldans mental oväsen.


Ja, du kunne prova det själv istället för att stå på din såpbox och predika.

Nu är snuttefiltism det som karakteriserar dig, och den är säkert en funktionell position i ditt fall. Men du är inte mall för alla andra.

Det är den vägen som jag väljer. Att vara sann mot mig själv i varje val trots att jag har känslomässig smärta, trots att jag har rädslor. Jag väljer att utmana dom så att jag eventuellt kan sluta styras av dom.


Det var en liknelse. Jag föredrar givetvis också att vara mig själv.


Jag tror inte helt på "jagets" upplösning. Jag tror på att bli medveten om att "jaget" är en illusion.


Det får stå för dig.



Jag är lika fast som alla andra, men jag vet om det.

Absolut inte, men jag vet att alla har med sig känslomässig smärta. Alla människor har ett ego och dom flesta styrs fortfarande av detta ego.

Fungerar det för dig, grattis. Men det legitimerar inte att du projicerar din subjektiva världsbild och dens metodologi på andra.


Tydligen vet du inte om din egen låsning i guru-komplexet och doktrinalism.

Du drar för vittgående jämförelser och projicerar dig själv.

Gör jag? Har du mött någon människa utan ett ego?
Vi lever under ett tjockt lager falsk mascara och en stor portion självbedrägeri.