Profeten och geniet William Luther Pierce förklarar här rätt bra varför fåraktig konformism och "konservatism" inte kommer att lösa några problem. Kanske det mest insiktsfulla som skrivits avseende denna ständiga fråga. Pierce var sannerligen en hjälte bland män.
Fortsättning i nästa inlägg.
Citat:
Varför konservativa inte kan vinna (Översättning: Peter Melander)
Lite hastigt nedskrivet.
Ett tragiskt val
Det råder inga som helst tvivel om att jag, ifall jag skulle tvingas välja mellan antingen konservatismen eller vänster- den gamla eller den nya- skulle välja konservatismen. men lyckligtvis behöver ingen av oss göra ett sådant begränsat val. Det skulle sannerligen vara tragiskt ifall vi skulle behöva göra det. Det skulle vara tragiskt på det Spenglerska sättet. Vi skulle göra samma val som Spenglers romerska soldat vars benrester hittades framför en dörr i Pompeji; den soldat som under Vesuvius utbrott dog på sin post sedan man glömt att avlösa honom. Vi skulle välja vad som är rätt och hedervärt enligt vår ras traditioner - och säkerligen förlora. Ty de konservativas chanser att gå segrande ur den strid på liv och död som nu utkämpas är obefintliga. Fastän deras motståndare på den radikala vänsterkanten aldrig kan uppnå sina egna mål, eftersom deras mål bygger på en felaktig förställning om människan och naturen, har de konservativa likväl visat sig själva totalt oförmögna att förhindra den förstörelse av samhället som samma radikala vänsterfalang skapat.
Revolutionär fördel
Konservativa kan inte vinna eftersom den fiende de har mot sig är en revolutionär fiende - en fiende med revolutionära mål och vägledd av ett revolutionärt levnadssätt. Fördelen i varje strid har alltid legat - och kommer alltid att ligga - hos den part som är beredd att gå på offensiven, snarare än att vara inställd på en ensidigt defensiv strategi. Och den evolutionära naturen hos den konservative respektive den revolutionäre bestämmer redan från början vilken part som ska spela den defensiva respektive den offensiva rollen.
Den belägrade kontra belägraren
Denna offensiva/defensiva uppdelning gäller inte nödvändigtvis taktiken, men den gäller strategin. En konservativ kombattant må ge sig ut på korta motattacker - han må rusa ut från sitt fort för att slå till mot sin revolutionäre belägrare - men i det långa loppet är det alltid han som är den belägrade och den revolutionäre som är belägraren. Målet för den konservative är att skydda det som är eller i extremfall det som tills nyligen var. Målet för den revolutionäre är att radikalt förändra det som är eller att ta bort det helt och hållet, så att det kan ersättas med något helt annorlunda.
Raslöst Nirvana
Sålunda talar de konservativa om att stoppa brottsligheten på gatorna, om att hålla ner skatterna, om att bekämpa spridningen av droger och pornografi, om att hålla Storebror i shack. Och de vänsterradikala strävar efter en utopi, i vilken det inte ska finnas några krig, inget "förtryck, ingen "diskriminering", ingen "rasism", inga gränser för individens handlingsfrihet - bara ett raslöst och ansträngningslöst nirvana av "kärlek", "jämlikhet" och överflöd.
Drömlandet
De konservativas mål kan förvisso förefalla rimliga och uppnåeliga nog. De vänsterradikalas mål, å andra sidan, ligger i ett drömland långt bortom verklighetens horisont. Och det är precis vad som ger vänstern fördelen. När den konservative vinner en smärre framgång - såsom att få en konservativ vald till ett ämbete - är det sannolikt att han agerar som om han hade vunnit hela kriget. Han ser sitt måls uppnående alldeles runt hörnet, han sänker sin gard och lutar sig tillbaka för att njuta av frukterna av en inbillad seger. Men den vänsterradikale är aldrig nöjd oavsett vilka eftergifter hans sida lyckas tvinga motståndaren till, eftersom hans mål alltid är lika avlägsna som tidigare.
Den konservative agerar snabbt och intensivt. Han slår larm mot vänsterns nya sedefördärv, men är nöjd ifall han kan retirera, omgruppera sina vagnar och bilda en ny försvarslinje. Den vänsterradikale fortsätter att trycka på, utforska, avancera, tar ett steg tillbaka då och då, men bara för att kunna ta tre steg framåt senare.
Stegvis besegrad
Om den vänsterradikale framför nya krav - exempelvis gällande den påtvingade rasintegrationen av skolor och boende - kommer den konservative att motsätta sig dem med en vädjan om att bibehålla "grannskapsskolor" och "föreningsfrihet". När röken lägger sig, kommer den vänsterradikale att ha vunnit hälften av vad han krävde och den konservative kommer att ha förlorat hälften av vad han försökte bevara. Men den konservative kommer att acceptera den nya status quo, precis som om saker och ting alltid hade fungerat på det viset, varpå han gör sig beredd att försvara detta nya status quo gentemot vänstern med samma klumpighet och ineffektivitet varmed han försvarade den gamla positionen.
Ondskefull ideologi
Den ständiga positionsförskjutning är en nästan lika stor nackdel för den konservative som hans kroniska oförmåga att ta initiativet. Den revolutionära vänstern har en ideologi, om också ondskefull och onaturlig, och från denna ideologi kommer enigheten och sakens fortskridande, två faktorer som är oumbärliga för seger. Vad kan å andra sidan den konservative se till som en lärosats för kampen, en omutlig princip för vilken de är beredda att offra allt? De har retirerat så hastigt de senaste femtio åren att de har tappat den tidigare grund på vilken de stod totalt utan sikte. Den har helt enkelt försvunnit bortom den ideologiska horisonten.
"Rasister" är radikaler
Ta en sak som ras, till exempel. För över ett halvt sekel sedan var män som Madison Grant och Lothrop Stoddard talesmän för den konservativa synen på rasfrågan. De argumenterade övertygande och kraftfullt, om än defensivt, för bevarande av Västvärldens rasliga identitet med hjälp av stränga barriärer mot rasblandning. De förespråkade också en sund kontroll av invandringen och tillgripande av eugenik för att motverka folkets kvalitativa förfall. Idag skulle ingen "ansvarskännande" konservativ vilja bli ertappad med böcker av någon av dessa män i sitt vardagsrums bokhylla, eftersom de, enligt den nuvarande konservativa normen, båda är "rasister" - därav "radikaler" snarare än tryggt respektabla konservativa.
Konstitutionsförsvaret
Finns det något bergsmassiv mitt emellan de olika sanddynerna - någon fast gemensam mark som de konservativa kan samlas på? Försvaret av konstitutionen kanske? Konstitutionen existerar inte längre, förutom som en papperslunta i riksarkivet. Dess relevans gick om intet när den inte längre hade möjlighet att tjäna det syfte som dess upphovsmän ansåg för den. Att försäkra inhemsk stabilitet och främja den generella välfärden är ganska annorlunda åtaganden idag än de var för 200 år sedan. Till och med ett så fundamentalt stycke av konstitutionen som dess oantastliga garantier om rätten att äga och bära vapen har visat sig vara lika värdelösa som pappret det skrevs på. Inte heller har konstitutionen något uttryckligt förbud mot lagstiftare som bistår och underlättar för våra fiender, en lag som skulle tjäna syftet att hindra Förenta staternas senat från att kunna bli en förräderiets högborg.
Fällan fri företagsamhet
Hur ligger det till med att rädda den fria företagsamheten från Storebror? Faktum är att den fria företagsamheten fortfarande var förhållandevis intakt då främmande makter omstörtade våra regeringar och tog över våra länder, och man kan inte rätteligen hävda att fri företagsamhet lade något hinder i deras väg. Och de som tog över våra största tidningar, vår filmindustri och våra radio- och TV-bolag gjorde detta tack vare den fria företagsamheten, snarare än trots den.
Mer än ekonomi
Dessa påståenden bör inte ses som ett fördömmande av fri företagsamhet i sig, inte heller ska de uppfattas som ett försök att räkna ned betydelsen av ekonomiska problem överlag. Fler än en nation har ruinerats genom ekonomisk vanvård. Poängen är att våra problem av idag går djupare än vad någon ekonomisk reform eller regeringsreform skulle kunna förmodas bota eller ens väsentligt förbättra. Den amerikanska ungdomen har insett detta och det vore följdaktningen fel att klandra dem för att de inte sörjer över våra institutioners och laissez-faire-kapitalismens bortgång.
Behovet av fanatiker
Vänstern kan hitta mängder av missledda, unga fanatiker som är beredda att sätta eld på sig själva eller spränga en polisstation i luften för att främja "jämlikhetens" eller "fredens" sak; men att däremot förvänta sig att unga män och kvinnor ska montera bomber i stearinljusupplysta källare för att stoppa förslag till progressiv inkomstskatt eller socialförsäkringsavdrag är bara löjligt. Till dess att de konservativa kan erbjuda något mer inspirerande kommer ungdomen inte att samlas vid deras standar. Konservatismens två grundläggande misslyckanden, avsaknaden av aggressiv aktivism och avsaknaden av en definierad ideologisk bas, går hand i hand. De två kan inte separeras.
Yttersta mål
Såsom en enastående, antikommunistisk ledare sa: "bristen på en storslagen, meningsfylld idé tyder alltid på begränsningar i kampförmågan. En fast övertygelse om rätten att använda varje möjligt vapen är alltid knuten till en fanatisk tro på segerns nödvändighet för en revolutionär ny ordning på denna planet. En rörelse som inte slåss för att sådana yttersta mål och föreställningar kommer aldrig att kunna gripa tag i det yttersta vapnet"... och - vilket är onödigt att påpeka - kommer aldrig att bli segerrik i en kamp med en motståndare som är såpass motiverad.
Lite hastigt nedskrivet.
Ett tragiskt val
Det råder inga som helst tvivel om att jag, ifall jag skulle tvingas välja mellan antingen konservatismen eller vänster- den gamla eller den nya- skulle välja konservatismen. men lyckligtvis behöver ingen av oss göra ett sådant begränsat val. Det skulle sannerligen vara tragiskt ifall vi skulle behöva göra det. Det skulle vara tragiskt på det Spenglerska sättet. Vi skulle göra samma val som Spenglers romerska soldat vars benrester hittades framför en dörr i Pompeji; den soldat som under Vesuvius utbrott dog på sin post sedan man glömt att avlösa honom. Vi skulle välja vad som är rätt och hedervärt enligt vår ras traditioner - och säkerligen förlora. Ty de konservativas chanser att gå segrande ur den strid på liv och död som nu utkämpas är obefintliga. Fastän deras motståndare på den radikala vänsterkanten aldrig kan uppnå sina egna mål, eftersom deras mål bygger på en felaktig förställning om människan och naturen, har de konservativa likväl visat sig själva totalt oförmögna att förhindra den förstörelse av samhället som samma radikala vänsterfalang skapat.
Revolutionär fördel
Konservativa kan inte vinna eftersom den fiende de har mot sig är en revolutionär fiende - en fiende med revolutionära mål och vägledd av ett revolutionärt levnadssätt. Fördelen i varje strid har alltid legat - och kommer alltid att ligga - hos den part som är beredd att gå på offensiven, snarare än att vara inställd på en ensidigt defensiv strategi. Och den evolutionära naturen hos den konservative respektive den revolutionäre bestämmer redan från början vilken part som ska spela den defensiva respektive den offensiva rollen.
Den belägrade kontra belägraren
Denna offensiva/defensiva uppdelning gäller inte nödvändigtvis taktiken, men den gäller strategin. En konservativ kombattant må ge sig ut på korta motattacker - han må rusa ut från sitt fort för att slå till mot sin revolutionäre belägrare - men i det långa loppet är det alltid han som är den belägrade och den revolutionäre som är belägraren. Målet för den konservative är att skydda det som är eller i extremfall det som tills nyligen var. Målet för den revolutionäre är att radikalt förändra det som är eller att ta bort det helt och hållet, så att det kan ersättas med något helt annorlunda.
Raslöst Nirvana
Sålunda talar de konservativa om att stoppa brottsligheten på gatorna, om att hålla ner skatterna, om att bekämpa spridningen av droger och pornografi, om att hålla Storebror i shack. Och de vänsterradikala strävar efter en utopi, i vilken det inte ska finnas några krig, inget "förtryck, ingen "diskriminering", ingen "rasism", inga gränser för individens handlingsfrihet - bara ett raslöst och ansträngningslöst nirvana av "kärlek", "jämlikhet" och överflöd.
Drömlandet
De konservativas mål kan förvisso förefalla rimliga och uppnåeliga nog. De vänsterradikalas mål, å andra sidan, ligger i ett drömland långt bortom verklighetens horisont. Och det är precis vad som ger vänstern fördelen. När den konservative vinner en smärre framgång - såsom att få en konservativ vald till ett ämbete - är det sannolikt att han agerar som om han hade vunnit hela kriget. Han ser sitt måls uppnående alldeles runt hörnet, han sänker sin gard och lutar sig tillbaka för att njuta av frukterna av en inbillad seger. Men den vänsterradikale är aldrig nöjd oavsett vilka eftergifter hans sida lyckas tvinga motståndaren till, eftersom hans mål alltid är lika avlägsna som tidigare.
Den konservative agerar snabbt och intensivt. Han slår larm mot vänsterns nya sedefördärv, men är nöjd ifall han kan retirera, omgruppera sina vagnar och bilda en ny försvarslinje. Den vänsterradikale fortsätter att trycka på, utforska, avancera, tar ett steg tillbaka då och då, men bara för att kunna ta tre steg framåt senare.
Stegvis besegrad
Om den vänsterradikale framför nya krav - exempelvis gällande den påtvingade rasintegrationen av skolor och boende - kommer den konservative att motsätta sig dem med en vädjan om att bibehålla "grannskapsskolor" och "föreningsfrihet". När röken lägger sig, kommer den vänsterradikale att ha vunnit hälften av vad han krävde och den konservative kommer att ha förlorat hälften av vad han försökte bevara. Men den konservative kommer att acceptera den nya status quo, precis som om saker och ting alltid hade fungerat på det viset, varpå han gör sig beredd att försvara detta nya status quo gentemot vänstern med samma klumpighet och ineffektivitet varmed han försvarade den gamla positionen.
Ondskefull ideologi
Den ständiga positionsförskjutning är en nästan lika stor nackdel för den konservative som hans kroniska oförmåga att ta initiativet. Den revolutionära vänstern har en ideologi, om också ondskefull och onaturlig, och från denna ideologi kommer enigheten och sakens fortskridande, två faktorer som är oumbärliga för seger. Vad kan å andra sidan den konservative se till som en lärosats för kampen, en omutlig princip för vilken de är beredda att offra allt? De har retirerat så hastigt de senaste femtio åren att de har tappat den tidigare grund på vilken de stod totalt utan sikte. Den har helt enkelt försvunnit bortom den ideologiska horisonten.
"Rasister" är radikaler
Ta en sak som ras, till exempel. För över ett halvt sekel sedan var män som Madison Grant och Lothrop Stoddard talesmän för den konservativa synen på rasfrågan. De argumenterade övertygande och kraftfullt, om än defensivt, för bevarande av Västvärldens rasliga identitet med hjälp av stränga barriärer mot rasblandning. De förespråkade också en sund kontroll av invandringen och tillgripande av eugenik för att motverka folkets kvalitativa förfall. Idag skulle ingen "ansvarskännande" konservativ vilja bli ertappad med böcker av någon av dessa män i sitt vardagsrums bokhylla, eftersom de, enligt den nuvarande konservativa normen, båda är "rasister" - därav "radikaler" snarare än tryggt respektabla konservativa.
Konstitutionsförsvaret
Finns det något bergsmassiv mitt emellan de olika sanddynerna - någon fast gemensam mark som de konservativa kan samlas på? Försvaret av konstitutionen kanske? Konstitutionen existerar inte längre, förutom som en papperslunta i riksarkivet. Dess relevans gick om intet när den inte längre hade möjlighet att tjäna det syfte som dess upphovsmän ansåg för den. Att försäkra inhemsk stabilitet och främja den generella välfärden är ganska annorlunda åtaganden idag än de var för 200 år sedan. Till och med ett så fundamentalt stycke av konstitutionen som dess oantastliga garantier om rätten att äga och bära vapen har visat sig vara lika värdelösa som pappret det skrevs på. Inte heller har konstitutionen något uttryckligt förbud mot lagstiftare som bistår och underlättar för våra fiender, en lag som skulle tjäna syftet att hindra Förenta staternas senat från att kunna bli en förräderiets högborg.
Fällan fri företagsamhet
Hur ligger det till med att rädda den fria företagsamheten från Storebror? Faktum är att den fria företagsamheten fortfarande var förhållandevis intakt då främmande makter omstörtade våra regeringar och tog över våra länder, och man kan inte rätteligen hävda att fri företagsamhet lade något hinder i deras väg. Och de som tog över våra största tidningar, vår filmindustri och våra radio- och TV-bolag gjorde detta tack vare den fria företagsamheten, snarare än trots den.
Mer än ekonomi
Dessa påståenden bör inte ses som ett fördömmande av fri företagsamhet i sig, inte heller ska de uppfattas som ett försök att räkna ned betydelsen av ekonomiska problem överlag. Fler än en nation har ruinerats genom ekonomisk vanvård. Poängen är att våra problem av idag går djupare än vad någon ekonomisk reform eller regeringsreform skulle kunna förmodas bota eller ens väsentligt förbättra. Den amerikanska ungdomen har insett detta och det vore följdaktningen fel att klandra dem för att de inte sörjer över våra institutioners och laissez-faire-kapitalismens bortgång.
Behovet av fanatiker
Vänstern kan hitta mängder av missledda, unga fanatiker som är beredda att sätta eld på sig själva eller spränga en polisstation i luften för att främja "jämlikhetens" eller "fredens" sak; men att däremot förvänta sig att unga män och kvinnor ska montera bomber i stearinljusupplysta källare för att stoppa förslag till progressiv inkomstskatt eller socialförsäkringsavdrag är bara löjligt. Till dess att de konservativa kan erbjuda något mer inspirerande kommer ungdomen inte att samlas vid deras standar. Konservatismens två grundläggande misslyckanden, avsaknaden av aggressiv aktivism och avsaknaden av en definierad ideologisk bas, går hand i hand. De två kan inte separeras.
Yttersta mål
Såsom en enastående, antikommunistisk ledare sa: "bristen på en storslagen, meningsfylld idé tyder alltid på begränsningar i kampförmågan. En fast övertygelse om rätten att använda varje möjligt vapen är alltid knuten till en fanatisk tro på segerns nödvändighet för en revolutionär ny ordning på denna planet. En rörelse som inte slåss för att sådana yttersta mål och föreställningar kommer aldrig att kunna gripa tag i det yttersta vapnet"... och - vilket är onödigt att påpeka - kommer aldrig att bli segerrik i en kamp med en motståndare som är såpass motiverad.
Fortsättning i nästa inlägg.
.
. Jag är tveksam över vad både Front national och i ännu högre utsträckning UKIP kan uträtta av värde men man får väl se hur det utvecklar sig.