Citat:
Mina knän är ju lite annorlunda än hundens, det som har varit dåligt länge kan jag leva med, smärtan kommer och går och jag har väl vant mig lite vid den, det är något jag kan leva med. Mitt andra knä började strula i våras då jag började fä jävligt ont, kraftig svullnad och stelhet. Det visade sig vid röntgen att det var inflammation i en sliten knäled, den inflammationen sitter nu efter ca. fyra månader ännu kvar; men har blivit bättre vid hjälp av antiinflammatoriska värktabletter och vila; men bra är det inte än, och om det blir det, är ännu osäkert.Vill börja med att beklaga förlusten av dina två hundar och din egna problematik med artros! Jag grät när jag läste att du fått avliva hunden du skriver om i trådstarten och hoppas att du har kunnat gå vidare efter dina förluster!
Skulle du möjligtvis kunna tänka dig att berätta lite om hur det känns i knät när det bråkar med dig? Jag vill gärna veta vad min hund går igenom och hon kan ju inte riktigt förklara det. Är din smärta konstant eller kommer den och går och är värre i perioder?
Skulle du möjligtvis kunna tänka dig att berätta lite om hur det känns i knät när det bråkar med dig? Jag vill gärna veta vad min hund går igenom och hon kan ju inte riktigt förklara det. Är din smärta konstant eller kommer den och går och är värre i perioder?
Det är alltid jobbigt att ta farväl med ens bästa vän, jag hade ju dock en "fördel" med att ha ytterligare en hund. Första gången var det oerhört jobbigt, och bara tanken om ett tomt hus gör mig oerhört ledsen så jag fäller en tår. Jag trodde det skulle gå lättare andra gången; men det gjorde det inte, ett oerhört jobbigt beslut.
Ge inte upp hoppet, jag tror mina hundar var rätt mycket sämre än din, den första ville ju inte ens gå på slutet till trots för dubbel dos värkmedicin, och man såg det i ögonen på honom att det var dags, och labben var inte så mycket bättre den heller, så för MIG var det rätt beslut.
Jag hoppas att det inte har gått lika långt med din hund och att den har bättre leder än mina, det är bara att kämpa på och hålla tummarna.
Jag hoppas min historia kan hjälpa dig lite.
Citat:
Mina knän är ju lite annorlunda än hundens, det som har varit dåligt länge kan jag leva med, smärtan kommer och går och jag har väl vant mig lite vid den, det är något jag kan leva med. Mitt andra knä började strula i våras då jag började fä jävligt ont, kraftig svullnad och stelhet. Det visade sig vid röntgen att det var inflammation i en sliten knäled, den inflammationen sitter nu efter ca. fyra månader ännu kvar; men har blivit bättre vid hjälp av antiinflammatoriska värktabletter och vila; men bra är det inte än, och om det blir det, är ännu osäkert.
Det är alltid jobbigt att ta farväl med ens bästa vän, jag hade ju dock en "fördel" med att ha ytterligare en hund. Första gången var det oerhört jobbigt, och bara tanken om ett tomt hus gör mig oerhört ledsen så jag fäller en tår. Jag trodde det skulle gå lättare andra gången; men det gjorde det inte, ett oerhört jobbigt beslut.
Ge inte upp hoppet, jag tror mina hundar var rätt mycket sämre än din, den första ville ju inte ens gå på slutet till trots för dubbel dos värkmedicin, och man såg det i ögonen på honom att det var dags, och labben var inte så mycket bättre den heller, så för MIG var det rätt beslut.
Jag hoppas att det inte har gått lika långt med din hund och att den har bättre leder än mina, det är bara att kämpa på och hålla tummarna.
Jag hoppas min historia kan hjälpa dig lite.
Det är alltid jobbigt att ta farväl med ens bästa vän, jag hade ju dock en "fördel" med att ha ytterligare en hund. Första gången var det oerhört jobbigt, och bara tanken om ett tomt hus gör mig oerhört ledsen så jag fäller en tår. Jag trodde det skulle gå lättare andra gången; men det gjorde det inte, ett oerhört jobbigt beslut.
Ge inte upp hoppet, jag tror mina hundar var rätt mycket sämre än din, den första ville ju inte ens gå på slutet till trots för dubbel dos värkmedicin, och man såg det i ögonen på honom att det var dags, och labben var inte så mycket bättre den heller, så för MIG var det rätt beslut.
Jag hoppas att det inte har gått lika långt med din hund och att den har bättre leder än mina, det är bara att kämpa på och hålla tummarna.
Jag hoppas min historia kan hjälpa dig lite.
Tack för att du delar med dig av dina erfarenheter! Stackare, det där låter verkligen inte alls kul! Jag håller tummarna för att du återhämtar dig ytterligare och får vara mer fri från smärtan.
Jag hoppas också att det ännu inte är så illa. Det som skrämmer mig är hur fort det har gått. För två månader hade hon inte ett problem i världen och nu har hon hunnit haft två kortare perioder av plågsam smärta där hon skrek om hon var tvungen att stödja på bakbenet. Däremellan så har det varit betydligt bättre, men fortfarande inte bra. Det är som att on åldrats på bara några veckor.
Jag känner verkligen med dig när du skriver om förlusten av dina fina hundar! Vad bra att du haft någon att komma hem till ändå. Jag har levt med hund sedan jag flyttade hemifrån för över ett decennium sedan, men har bestämt mig för att inte skaffa någon ny nu på ett bra tag, så den omställningen kommer, när tiden är inne, att bli överjordiskt jobbig. Jag har en liten katt i alla fall så helt själv blir jag ju inte.
Citat:
JAG klarar mig nog, jag märker ju själv hur bra/dålig jag är och kan handla därefter; men mår jag bra, är det svårt att hålla igen, man tror ju man klarar allt, och det känns först dagen efter.
Det är värre med djuren som ju är beroende av oss och inte kan tala om vad som är fel, de är helt och hållet vårt ansvar.
Tyvärr går det fort med artros, oftast börjar det med att de är stela när de skall upp på morgonen, precis som vi människor måste de komma i gång, så blir det bättre.
Jag hoppasdin hund kan bli bra; men kan den inte det får du inte dra ut på det för din egen skull, det är inte rättvist för hunden.
Som en tröst kan jag säga att lika jobbigt som det är att ta farväl, lika stor lättnad känner man efteråt när man vet att man har gjort det rätta.
Kämpa på, och fyll gärna i hur det går för hunden.
Det är värre med djuren som ju är beroende av oss och inte kan tala om vad som är fel, de är helt och hållet vårt ansvar.
Tyvärr går det fort med artros, oftast börjar det med att de är stela när de skall upp på morgonen, precis som vi människor måste de komma i gång, så blir det bättre.
Jag hoppasdin hund kan bli bra; men kan den inte det får du inte dra ut på det för din egen skull, det är inte rättvist för hunden.
Som en tröst kan jag säga att lika jobbigt som det är att ta farväl, lika stor lättnad känner man efteråt när man vet att man har gjort det rätta.
Kämpa på, och fyll gärna i hur det går för hunden.
Hennes välbefinnande går såklart först. Och lider hon så är det ju egentligen inget att diskutera
Tack för alla lyckönskningar! Jag uppdaterar när jag vet mer.
Skapa ett konto eller logga in för att kommentera
Du måste vara medlem för att kunna kommentera
