Början på ett mediakrig om mångkulturen?

Jag konstaterar att slonken Ivar Arpi invänder mot AJHs och MDs förslag om försämrad statistik, i dagens SvD. Han gör det emellertid tämligen lamt och utan att riktigt berörs kärnfrågan. Snarare lutar han sig mot Karim Jebaris argument.

http://www.svd.se/opinion/ledarsidan/sverige-tillhor-aven-slonkerna_8370486.svd

Här har han helt fel. De har inte rätt i sitt uppstå, ty uppsåtet är att utradera den svenska identiteten, och göra svenskarna till lättare offer för den mångkulturella undergången. Detta är nog inte Arpis stoltaste dag på jobbet...

Som sagt, det handlar om berättelser. PK-regimen kavlar ut sina berättelser: sin rentvättade, rökfria version av hur Sverige inte haft ett germanskt, särpräglat folk utan bara varit en odefinierad massa sedan tidernas begynnelse. Sedan kom materialismen och liberalismen, vi blev alla konsumister och halleluja. Och så mångkultur som kronan på verket.

Mot detta måste man som författare, nationalist och Sverigevän ställa upp ett alternativ. Man måste komma med motberättelser.

Jag kan tänka mig flera, alternativa berättelser om Sverige: om Sveriges folk, om vår etniska och kulturella särprägel och annat. Men här tänkte jag koncentrera mig på en viktig aspekt i sammanhanget. Den berättelse jag här ger är den om hur Sverige som småstat försökt bevara sin suveränitet i en fientlig omvärld. Och den berättelsen rör inte bara "herrarna" och dåtidens elit. Folk och kung har sedan urminnes tider försvarat landet ihop. Och det gäller än. Även vänstern var under 1800-talet nationalistisk. Under försvarsstriden 1914 blev man i början skeptiska till försvarsutbyggnad, det är sant, men 1939 var alla tacksamma att vi hade kvar försvaret och därmed en grund för att försvara vårt oberoende.

Vi har försvarat oss. Sverige har bestått sedan medeltiden som en suverän stat. Jag menar, vi hade ju kunnat konsolideras i ett alleuropeiskt imperium under katolicismen och så hade det varit bra med det. Men nu gick det inte så. Vi blev protestanter, sa nej till Rom och förblev en självständig stat.

Att vara del av ett imperium har både goda och mindre goda sidor. Likaså detta att vara en självständig småstat. Nu råkar realiteten för Sverige, från reformationen och framåt, ha varit detta att vara en suverän stat, därför koncentrerar jag mig på det här.

- - -

Vi lämnade medeltiden som en suverän stat. Det var inte allom givet. Norge vid samma tid var ju på nedgång och hamnade under Danmarks färla. Vi själva bevarade självständigheten och tryggade den med en överbudsstrategi kan man säga, på bekostnad av svagare grannar: ordensstaten i Baltikum, Ryssland, Preussen och Danmark. Någon planmässig imperialism fanns inte bakom det hela. Sveriges maktutbredning skedde enligt vattnets inträngningslagar, det vill säga i relation till motståndet.

Vi hade sedan vår lokala stormakt 1648-1721. Sedan blev vi en lekboll för stormakterna. England, Frankrike och Ryssland mutade varsina partier under frihetstiden för att få sin vilja fram: Sverige skulle vara svagt och splittrat. Ryssland hade en klausul från 1721 som gav dem rätt att intervenera om vårt statsskick ändrades. Men Gustav III:s kupp gjorde slut på det där: han hindrade, sägs det, att Sverige gick Polens väg - att delas mellan stormakterna.

Nåväl. Det kan vi inte veta. Men han fick i alla fall slut på Rysslands interventionsrätt efter kriget 1788.

Det gick trots det bakåt för Sverige. 1809 förlorade vi Finland. Grannarna hade kommit ikapp, framför allt Ryssland och Preussen. Vi var nu definitivt en småstat. Men vi bevarade suveräniteten. Det är det som är det underbara med Sveriges historia. Vi har själva hävdat vårt territorium, vi har själva definierat vår neutralitet, en utrikespolitisk linje som lanserades av Karl XIV Johan. Vår neutralitet har inte reglerats i internationella avtal som exempelvis Belgiens.

Att vi genom århundradena haft vår egen monark, vår egen riksdag, vår egen flagga: det är heroiska landvinningar i sig. Att bevara suveränitetens status quo. Vi tänker förvisso inte ofta på det: "hälsan tiger still". Men det är skäl till stolthet.

- - -

Under 1900-talet ökade utmaningarna: först Tyskland, sedan Ryssland hotade oss, i respektive andra världskriget samt kalla kriget. Vi har ibland varit en lekboll i de storas händer. Vårt beteende har visat prov på anpasslighet: lite för stor anpasslighet ibland. Men suveräniteten har förblivit i behåll!

EU-inträdet uppgav vad det beträffar en del av denna suveränitet. Men vi förblir en suverän bland suveräner. Ingen bestämmer vad vi ska tycka - ingen, förutom köpta massmedier, plutokrater och internationella bankirer. Libyenkriget 2011 såldes ju till den svenska allmänheten som höjden av godhet och bistånd. Så nog är suveräniteten hotad; den hotas ideellt och metapolitiskt via likriktade massmedier. Men vi förblir ändå förhållandevis suveräna. Vi har ännu vår egen valuta. SEK är en liten valuta internationellt sett men den är bättre än EUR.

- - -

Där har ni en alternativ berättelse kring Sverige och dess historia. Som sagt är nationalism en bred ideologi: på 1800-talet var liberaler och socialdemokrater i regel alla nationalister. Nationalismen var en radikal rörelse i början, riktad mot aristokratin och monarkin som litade på Metternich och Wienkongressens reaktionära antinationalism. Med tiden vanns även eliten för nationalismen och den blev punschpatriotism. Men sådana som Heidenstam lyckades åter radikalisera nationalismen och knyta den till rösträtten ("det är skam, det är fläck på Sveriges banér / att medborgarrätt heter pengar").

Nationalismens historia går litegrann utanför denna text. Men kom bara ihåg: PK-isternas försök att göra berättelsen om Sverige till en simpel vaniljglass, smaksatt med en gnutta mångkultur, den är dömd att misslyckas. Sveriges historia är historien om ett folk, det svenska folket, som bevarat sin särart i tusentals år. Det är berättelsen om ett folk som även bevarat något slags suveränitet, trots att vi hotats av katolicism, tsardömet, Preussen, Nazityskland och Sovjet. Och i den mosaiken ska vi nog klara av att hålla mångkulturismen och PK-ismen stången också.

Det lilla svenska folkets självständiga väg genom historien är verkligen remarkabel och ovanlig i en europeisk kontext. Även danskarna har lyckats bevara sin nationella frihet genom historien, liksom holländarna (oftast). Annars har väl alla små och flera rätt stora europeiska folk med vapenmakt underkastats elitprojekt i mångkulturimperierna. Katolska kyrkan var ett sådant projekt, liksom de olika kejsardömena. Människor av olika etnicitet inlemmades i samma kroppar som alltid hade en sak gemensam: bristen på inflytande och kraven på underkastelse.

Det var först med nationalismens genombrott och de etniskt baserade nationalstaterna som demokratin slog igenom i Europa. Små folk fick sin egen röst för första gången efter Versailles. Sedan föll den kommunistiska, MÅNGKULTURELLA järnridån över länderna i öst. Miljontals döda i den universella toleransens namn. Underkastelse.

När Sovjet kollapsade fanns trots allt nationerna kvar där och blev den enda naturliga samlingspunkten. Återigen visade nationalismen vägen mot demokrati och små folk som baltländernas fick chansen att välja sin egen väg.

Samtidigt som det internationella kapitalets instrument EU allt med ogenerat återupplivat de gamla romerska kraven på överhöghet över en hel kontinent. En internationell, global elit som med egen vinning för ögonen vill slå nationalstaterna - demokratins enda fungerande byggstenar i ett europeisk sammanhang - i bitar genom indoktrinering och söndrande migration.

Nationalism är demokrati, mångkultur är imperium.

För Sveriges del har invandringens riktlinjer införts i tre steg, där de två första varit initierade med varsin regeringsproposition och därtill förarbeten.

Den första regeringspropositionen från 1975, som egentligen kan sägas vara två då den är en utveckling av 1968 års proposition om riktlinjer för integrationspolitiken i Sverige. I prop 1975:25 sägs det uttryckligen att man inte har något som helst problem med att invandringens grund utgörs av att folk som kommer hit av ekonomiska skäl. 1975 års proposition kan sägas ha tre målsättningar: att invandrarna förutsätts att bli permanent bosatta i Sverige; att invandrarna ska ha samma rättigheter och betraktas som jämlika svenskar och ha samma förutsättningar; att invandringen ska anpassas efter internationella mönster och att man ska ha en god kontakt med invandrarnas ursprungsländer. Här har vi förutsättningarna för det mångkulturella projektet. Men vi var inte där än.

Integrationen gick sådär. Eller den gick inte alls. 1997 var det därför dags igen att skissa upp nya riktlinjer. Det är i denna proposition (1997/98:16) som vi kan skåda mångkulturens riktiga intåg. Problemet var att svenskar och invandrare saknade en "gemensam historia". Det är då den som ska skapas. Vilket åstadkoms genom att, som Mona Sahlin uttrycker det "svenska folket utgörs av en etnisk enfald". Mångfald ansågs bättre och detta skulle synas i samhällets alla områden. Det är nu det startas hundratals med olika projekt för att sätta invandrare i arbete och fiktiva jobb skapas över allt, vilket jag menar är en intressantare kostnad än socialbidrag eftersom dessa syns i statistik men inte det förra.

Steg tre kom med moderaternas svängning och att man närmade sig en folkpartistisk syn på massinvandring. Fast då med inslag att invandringen skulle knytas närmare internationella trender och nätverk. Vilket inte ska tolkas som att man ska ligga på samma nivå, utan mer vara ett föredöme om en ännu generösare invandring. Alliansen hoppas på att få ligga i framkanten och leda EU som ett världsledande område med ett gigantiskt globalt och fritt rörligt mänskligt kapital. Konsekvensen blir i vart fall att nationerna upplöses. Det är förhoppningen.

Sammantaget kan vi se att man satsat oerhörda investeringar, såväl politiskt, ekonomiskt och prestigemässigt på massinvandring att inget parti inom sjuklövern kan ändra riktning. Inte ens om en regering skulle samarbeta med SD i framtiden.

Sitter och skummar 1997/98:16, ganska intressant läsning som ger en god bild av den socialdemokratiska integrationspolitiken.

Skillnaden mellan den socialdemokratiska och liberala integrationspolitiken tycks inte vara speciellt stor egentligen. Sossarna fokuserar mer på rättigheter. Samhället ska bindas ihop av att alla i mångfalden acceptera tanken på tolerans och lika rättigheter. Liberalerna tycker samma sak, men vill också konstruera en tydlig nationell identitet knutet till de här sakerna (+ medborgarskapet)- i vissa fall med inslag av språktest litteraturkanon och annat smått och gott.
Liberalernas ståndpunkten är egentligen ett större hot mot mångfalden (i vilken jag inräknar såväl svensk etnisk särart som utländsk sådan), då deras nationella idenitetet är tänkt att bli överideologi på de etniska och kulturella identiteternas bekostnad. Sossarnas inställning är mer passiv, vilket både leder till ett ointresse för att aktivt motarbeta klassisk svenskhet, likväl som en blindhet gentemot destruktiva utländska kulturinslag.
Ur min synvinkel är det inte uppenbart viket perspektiv som är mest respektive minst destruktivt?

Nyrasisterna och de vithetskritiskas agenda är ännu ett tämligen nytt inslag på scenen (dök upp i debatten 2011 om jag inte minns fel?), det är svårt att veta vad exakt vad deras politik syftar till - även om enskilda nyrasister har uttalat sig på väldigt hotfullt sätt gentemot den svenska ursprungsbefolkningen. Liberalerna tycks livrädda för dem? Vari ligger rädslan, någon som har koll?

Jag vet inte om jag missförstår dig... det är väl självklart, att liberalerna är kategoriskt negativa till ett förhållningssätt som är närmast en antites till liberalernas uppfattning, att mänskligheten består av individer, vilka utgör utbytbara klossar, där den enskildes identitet uteslutande består (läs är konstruerad) av inlärda ideal (såsom frihet, mänskliga rättigheter m.m.).

Jag tror du gör det. Jag syftar inte på svenska rasister, utan på det intellektuella invandrare som t.ex. Tobias Hübenette som sysslar med kritiska vithetsstudier. Liberalerna tycks skeptiska, och jag undrar varför. Ty någon slags omtanke om svenskar lär det väl knappast röra sig om?

Ja, jag syftar också på Tobias Hübinette, Karim Jebari et al. De torgför närmast en antites till liberalernas uppfattning, att mänskligheten består av individer, vilka utgör utbytbara klossar, där den enskildes identitet uteslutande består (läs är konstruerad) av inlärda ideal (såsom frihet, mänskliga rättigheter m.m.). Liberalerna är självfallet "skeptiska" (understatement) till ett grundskott mot deras ideologi.

Vithetsstudenterna (kritiktalibanerna?) rör sig ju någonstans i gränslandet mellan klassisk europafientlig "vänsterextremism" och etnocentrisk "högerextremism". De kullkastar det politiska landskapet. I vissa fall tror jag faktiskt att de bara låtsas vara "vänster". I andra fall identifierar de sig nog med vänstern på riktigt, men rationaliserar bort att deras etniska agenda enligt gängse definition är något helt annat.

Hur som helst är det bättre att de får tala för sig själva, än att Ullenhag, Langhorst och allt vad de heter får framställa dem som något de inte alls är. En person som Hübinette är bara en tunn vit lögn ifrån att säga rakt ut att alltihopa handlar om raskonflikt för honom. En olycklig vindpust och tvåhundra år av vänsterintellektuellt korthusbygge faller samman.

Moderaternas omsvängning i frågan har säkerligen behandlats i tråden tidigare. Men nu när du nämner det igen så passar jag på, för dokumentationens skull, att länka Moderaternas motion gällande migrations- och asylpolitik från år 2000. Skillnaden mot idag är lindrigt sagt dramatisk: Motion 2000/01:Sf5

Vill man rösta för att Sverige "bör utveckla en mer aktiv återvandringspolitik" i valet 2014 får man vackert vända sig till SvP.

Några godbitar:


Sägas kan också att motionen bland annat undertecknats av Cristina Husmark Pehrsson som var Socialförsäkringsminister mellan 2006 och 2010. Vore det inte dags att Aftonbladet drevade lite mot M och Reinfeldt vad gäller partiets värdegrund? Att det satt nazister i regeringen fram till 2010 borde väl vara värt åtminstone en liten twitterstorm

Det har ju anförts trovärdiga skäl i tråden. Men ett ytterligare skäl som jag bedömer som troligt är att Tobias Hübinette & flera andra som sysslar med "kritiska vithetsstudier" är uppenbart mentalt instabila.

Att vara allierad med sådana dårar, som när som helst kan få frispel & hälla tändvätska i någons brevlåda, innebär en allt för stor risk.

Jag delar som bekant inte din åsikt att man bör rösta på Svenskarnas parti. Men jag vill även foga en sak till historieskrivningen om Moderaternas omsvängning.

De som följde valvakan i SvT i valet 2010 kanske kommer ihåg att Carl Bildt satt i studion och uttalade sig ganska vidlyftigt om Sverigedemokraterna. Det samlade intrycket var att Bildt ansåg att det inte borde vara några problem att samarbete med SD. Han hade ju själv regerat med stöd av Ny demokrati, och det hade gått bra.

Så sent som 2010 var det alltså möjligt för Moderaternas mest framstående politiker att säga att det var helt ok att samarbeta med SD. Hur lätt ska det då inte bli att återvända till den punkten den dagen galningen Fredrik Reinfeldt avgår (dvs om ungefär ett år)?