Citat:
Ursprungligen postat av
Blixtmannen
Jag har inte vågat läsa firma Johansson Heinö & Demkers
debatt-artikel förrän nu av rädsla för en hjärnblödning. Det är jävligt läskig läsning. Det de vill göra är att sopa igen spåren för det som händer nu idag i Sverige. När historiker i framtiden ska berätta om vår tid kommer det bara att finnas färdigpaketerade
"berättelser" om den mångkulturella republiken Sverige. En färdigtuggad, lättsmält kommersiell historia som passar nationaldagsfirandet och andra tänkbara evenemang och som kan inkludera alla. Svensken i framtiden ska vara en flaggviftande patriot som vars enda sammanhållande klister mellan de olika etniska fraktionerna ska vara någon sorts socialliberal utopi där demokratin, öppenheten och toleransen är honnörsorden. Och köpkraften förstås.
Som sagt, det handlar om
berättelser. PK-regimen kavlar ut sina berättelser: sin rentvättade, rökfria version av hur Sverige inte haft ett germanskt, särpräglat folk utan bara varit en odefinierad massa sedan tidernas begynnelse. Sedan kom materialismen och liberalismen, vi blev alla konsumister och halleluja. Och så mångkultur som kronan på verket.
Mot detta måste man som författare, nationalist och Sverigevän ställa upp ett alternativ. Man måste komma med
motberättelser.
Jag kan tänka mig flera, alternativa berättelser om Sverige: om Sveriges folk, om vår etniska och kulturella särprägel och annat. Men här tänkte jag koncentrera mig på en viktig aspekt i sammanhanget. Den berättelse jag här ger är den
om hur Sverige som småstat försökt bevara sin suveränitet i en fientlig omvärld. Och den berättelsen rör inte bara "herrarna" och dåtidens elit. Folk och kung har sedan urminnes tider försvarat landet ihop. Och det gäller än. Även vänstern var under 1800-talet nationalistisk. Under försvarsstriden 1914 blev man i början skeptiska till försvarsutbyggnad, det är sant, men 1939 var alla tacksamma att vi hade kvar försvaret och därmed en grund för att försvara vårt oberoende.
Vi har försvarat oss. Sverige har bestått sedan medeltiden som en suverän stat. Jag menar, vi hade ju kunnat konsolideras i ett alleuropeiskt imperium under katolicismen och så hade det varit bra med det. Men nu gick det inte så. Vi blev protestanter, sa nej till Rom och förblev en självständig stat.
Att vara del av ett imperium har både goda och mindre goda sidor. Likaså detta att vara en självständig småstat. Nu råkar realiteten för Sverige, från reformationen och framåt, ha varit detta att vara en suverän stat, därför koncentrerar jag mig på det här.
- - -
Vi lämnade medeltiden som en suverän stat. Det var inte allom givet. Norge vid samma tid var ju på nedgång och hamnade under Danmarks färla. Vi själva bevarade självständigheten och tryggade den med en överbudsstrategi kan man säga, på bekostnad av svagare grannar: ordensstaten i Baltikum, Ryssland, Preussen och Danmark. Någon planmässig imperialism fanns inte bakom det hela. Sveriges maktutbredning skedde enligt vattnets inträngningslagar, det vill säga i relation till motståndet.
Vi hade sedan vår lokala stormakt 1648-1721. Sedan blev vi en lekboll för stormakterna. England, Frankrike och Ryssland mutade varsina partier under frihetstiden för att få sin vilja fram: Sverige skulle vara svagt och splittrat. Ryssland hade en klausul från 1721 som gav dem rätt att intervenera om vårt statsskick ändrades. Men
Gustav III:s kupp gjorde slut på det där: han hindrade, sägs det, att Sverige gick Polens väg - att delas mellan stormakterna.
Nåväl. Det kan vi inte veta. Men han fick i alla fall slut på Rysslands interventionsrätt efter kriget 1788.
Det gick trots det bakåt för Sverige. 1809 förlorade vi Finland. Grannarna hade kommit ikapp, framför allt Ryssland och Preussen. Vi var nu definitivt en småstat. Men vi bevarade suveräniteten. Det är det som är det underbara med Sveriges historia. Vi har själva hävdat vårt territorium, vi har själva definierat vår neutralitet, en utrikespolitisk linje som lanserades av
Karl XIV Johan. Vår neutralitet har inte reglerats i internationella avtal som exempelvis Belgiens.
Att vi genom århundradena haft vår egen monark, vår egen riksdag, vår egen flagga: det är heroiska landvinningar i sig. Att bevara suveränitetens status quo. Vi tänker förvisso inte ofta på det: "hälsan tiger still". Men det
är skäl till stolthet.
- - -
Under 1900-talet ökade utmaningarna: först Tyskland, sedan Ryssland hotade oss, i respektive andra världskriget samt kalla kriget. Vi har ibland varit en lekboll i de storas händer. Vårt beteende har visat prov på anpasslighet: lite för stor anpasslighet ibland. Men suveräniteten har förblivit i behåll!
EU-inträdet uppgav vad det beträffar en del av denna suveränitet. Men vi förblir en suverän bland suveräner. Ingen bestämmer vad vi ska tycka - ingen, förutom köpta massmedier, plutokrater och internationella bankirer. Libyenkriget 2011 såldes ju till den svenska allmänheten som höjden av godhet och bistånd. Så nog är suveräniteten hotad; den hotas ideellt och metapolitiskt via likriktade massmedier. Men vi förblir ändå förhållandevis suveräna. Vi har ännu vår egen valuta. SEK är en liten valuta internationellt sett men den är bättre än EUR.
- - -
Där har ni en alternativ berättelse kring Sverige och dess historia. Som sagt är nationalism en bred ideologi: på 1800-talet var liberaler och socialdemokrater i regel alla nationalister. Nationalismen var en radikal rörelse i början, riktad mot aristokratin och monarkin som litade på Metternich och Wienkongressens reaktionära antinationalism. Med tiden vanns även eliten för nationalismen och den blev punschpatriotism. Men sådana som Heidenstam lyckades åter radikalisera nationalismen och knyta den till rösträtten ("det är skam, det är fläck på Sveriges banér / att medborgarrätt heter pengar").
Nationalismens historia går litegrann utanför denna text. Men kom bara ihåg: PK-isternas försök att göra berättelsen om Sverige till en simpel vaniljglass, smaksatt med en gnutta mångkultur, den är dömd att misslyckas. Sveriges historia är historien om ett folk, det svenska folket, som bevarat sin särart i tusentals år. Det är berättelsen om ett folk som även bevarat något slags suveränitet, trots att vi hotats av katolicism, tsardömet, Preussen, Nazityskland och Sovjet. Och i den mosaiken ska vi nog klara av att hålla mångkulturismen och PK-ismen stången också.