Frågor och svar om Autism [Sammanfogad //Mod] (tidigare: "Frågor och svar om Asperger")

Umgås du med din kusin mycket annars och brukar ni se film ihop?

Mina kusiner bor i Finland och således har det alltid varit svårt att hålla kontakt med dom trots att man velat det, mina kusiner är också väldigt filmintresserade och delvis därifrån som jag fick mitt intresse ifrån, snarare inspirationen till att se nya filmer. Min näst äldsta kusin hade posters ifrån Pulp Fiction och Terminator 2 på rummet, dom tog man ju snabbt och såg sen. När jag var yngre och var på landet var det ofta att man satt uppe och tittade diverse film med mina andra kusiner på tv, då var jag inte direkt gammal och minns vad vi såg, men det är ett minne jag gillar.

Idag har jag inte direkt någon bra kontakt alls med mina kusiner, min favoritkusin som jag hade mest gemensamt med (samma film och musiksmak, konst och litteratur) dog för två år sedan i cancer. Väldigt jobbigt och hela mitt liv vändes uppochned. Första gången som jag någonsin gråtit på en begravning var på hans, därefter dog mormor och grät då med. Jag är verkligen ingen känslosam person och varit på fyra begravningar tidigare och då grät jag aldrig, var mest likgiltig. Men min kusin och mormor hade jag bra kontakt med, då kändes det extra hårt, speciellt kusinen som enbart var trettioett år då han gick bort.

När jag var äldre var jag som du skriver, jag kunde få riktiga jävla raseriutbrott på grund av småsaker eller att jag var frustrerad över någonting, då blev jag väldigt självdestruktiv och slog huvudet i bordskanten (har ett ärr ovanför ögat idag) och tårarna sprutade.

Du kanske menade yngre nu?

Huvudet i bordskanten var ju en klassiker som yngre. Lustigt nog så har jag också ett ärr vid ögat lite snett uppåt från en av ögonen efter en date med mitt huvud och ett bord när jag var 6 år tror jag.

Kanske är nåt genomgående med AS och bord och ärr vid ögonen efter en sån aktivitet! Nästan som en hemlig kod kan man säga!

Jag har bara en "favoritkusin" som jag varit någorlunda nära. När jag var liten brukade jag fantisera om att ha en äldre bror på det där viset. Hade också en imaginär version av mig själv som var bättre och snyggare (jag var ju som sagt en fet och ful unge). Brukade dagdrömma om att "han" spöade ner klassens bråkstake och räddade tjejen jag, eller kanske rättare sagt alla, var kär i.

Har du bra kontakt med honom fortfarande och hur är eran relation idag?

Nej, vi träffas bara vid juletider och så. Han bor långt bort ifrån mig.

Vi är väldigt lika här ser jag! Jag har tre nära vänner, men två av dom umgås jag regelbundet med och kompisens flickvän är med i bland också. Vi brukar spela tv-spel, se film, dricka öl ihop och äta ibland då och då. Som tur är så är mina tre vänner väldigt nördiga av sig på ett eller annat sätt, i och med att dom också har begränsade intressen blir det också för mig lättare att snacka om deras intressen och dom om mina.

Jag har sett Imagine och det var bra längesen, men minns den scenen väldigt tydligt och den är riktigt känslosam, då John är min favorit i The Beatles. Jag sörjer nästan aldrig musiker eller så, men visst kan man bli låg om man ser dylika arkivbilder på folk som man tycker mycket om. Jag bävar inför den dagen som Arnold Schwartzenegger dör, kommer att bli en mörk dag i mitt liv med mycket gråt och så.

Tics är väl egentligen en egen diagnos (Tourettes, också neuropsykiatrisk). Som liten brukade jag göra tjutljud, smälla med tungan och gapa. Numera har jag inget extremt. Kan väl pilla med håret och dra tummarna not pekfingret.

Idag har jag inte direkt någon bra kontakt alls med mina kusiner, min favoritkusin som jag hade mest gemensamt med (samma film och musiksmak, konst och litteratur) dog för två år sedan i cancer. Väldigt jobbigt och hela mitt liv vändes uppochned. Första gången som jag någonsin gråtit på en begravning var på hans, därefter dog mormor och grät då med. Jag är verkligen ingen känslosam person och varit på fyra begravningar tidigare och då grät jag aldrig, var mest likgiltig. Men min kusin och mormor hade jag bra kontakt med, då kändes det extra hårt, speciellt kusinen som enbart var trettioett år då han gick bort.

Hur är det med er andra, är ni känslosamma och så, lätt att fälla tårar? Jag har bara gråtit till film två gånger, första gången som barn till slutet i Terminator 2 och sedan tjugoett år senare till en Bruce Leedokumentär då dom visar arkivbilder på hans begravning.

Hur funkade det när flickvännen började vara med?

Jag har som tjugoåring fortfarande lust att ibland göra konstiga ljud, speciellt härma saker. Jag kan ju hålla tyst men då har jag känslan av att behöva göra ljudet ett tag.

Tics är väl egentligen en egen diagnos (Tourettes, också neuropsykiatrisk). Som liten brukade jag göra tjutljud, smälla med tungan och gapa. Numera har jag inget extremt. Kan väl pilla med håret och dra tummarna not pekfingret.

Det fungerar bara bra, jag har alltid haft bra kontakt med hans flickvänner som han har haft och även den som han har nu, det är väldigt lätt och avslappnat att umgås med henne. Sen har hon även två vänner med Asperger som jag umgåtts en del med också, så hon vet hur vi med diagnosen är. Tidigare hade jag väldigt svårt för att umgås med tjejer, man var lite rädd för dom och så, men idag är det mycket lättare.

Jag har också liknande tics, gör ljud och skriker rakt ut då jag är ensam hemma, känns avslappnat att man kan släppa lös sina tics då man är ensam hemma nu under sommaren då föräldrarna inte är hemma så mycket. När jag var yngre och gjorde ljud och dylikt blev morsan helt tokig alltid, förstår att det drev henne till vansinne.