Frågor och svar om Autism [Sammanfogad //Mod] (tidigare: "Frågor och svar om Asperger")

På tal om tics. Någon annan än jag som måste knäcka sina leder hela tiden? Knäcker allt, fingrar, tår, rygg, nacke, knän, armbåge, bröstkorg. Ja alla leder som jag vet om. Flera gånger per dag dessutom. Kan nog inte vara så nyttigt när jag tänker efter.

Hur går en utredning till? Är man där varje dag flera timmar eller bara nån timme i veckan under en längre period?

Yttrar sig ticsen mest då du är nervös? För min egen del blir ticsen mera frekventa då jag är utomhus bland folk och så.

Har inte tänkt på det, men jag tror inte det. Pillar med håret när jag är lugn och tummarna håller jag så gott som alltid på med.

Okej, för har fått för mig att tics beror bland annat på osäkerhet och nervositet, men är nog olika för vad för slags tics man nu har.

Min pappa har ju försökt få mig att greja och sånt skit i bilen rätt mycket förut, vilket jag hatade. Har även noll intresse av att ta körkort vilket har tjatar på mig att ta.

Mitt filmintresse fick jag mycket tack vare min kusin då vi umgicks mycket då jag var yngre och såg mycket film, Enter the Dragon, A Clockwork Orange och Pulp Fiction var några av dom vi såg mest. Sen utvecklades det till mitt största intresse och nu tar det upp stor del av min fritid!

Såg även hur dåligt jag skrev mitt förra inlägg, skrev på telefonen så det blev lite rörigt.

Ja, jag har inget som helst intresse för att ta körkort heller trots att jag är tjugosex år och nästan alla jag känner har körkort, förutom en av mina närmaste vänner som fyllde trettioett och inte har körkort han med ännu. Bor i Stockholm och ser ingen vits med körkort, tar bussen eller tåget överallt...

Umgås du med din kusin mycket annars och brukar ni se film ihop?

Mina kusiner bor i Finland och således har det alltid varit svårt att hålla kontakt med dom trots att man velat det, mina kusiner är också väldigt filmintresserade och delvis därifrån som jag fick mitt intresse ifrån, snarare inspirationen till att se nya filmer. Min näst äldsta kusin hade posters ifrån Pulp Fiction och Terminator 2 på rummet, dom tog man ju snabbt och såg sen. När jag var yngre och var på landet var det ofta att man satt uppe och tittade diverse film med mina andra kusiner på tv, då var jag inte direkt gammal och minns vad vi såg, men det är ett minne jag gillar.

Idag har jag inte direkt någon bra kontakt alls med mina kusiner, min favoritkusin som jag hade mest gemensamt med (samma film och musiksmak, konst och litteratur) dog för två år sedan i cancer. Väldigt jobbigt och hela mitt liv vändes uppochned. Första gången som jag någonsin gråtit på en begravning var på hans, därefter dog mormor och grät då med. Jag är verkligen ingen känslosam person och varit på fyra begravningar tidigare och då grät jag aldrig, var mest likgiltig. Men min kusin och mormor hade jag bra kontakt med, då kändes det extra hårt, speciellt kusinen som enbart var trettioett år då han gick bort.

Hur är det med er andra, är ni känslosamma och så, lätt att fälla tårar? Jag har bara gråtit till film två gånger, första gången som barn till slutet i Terminator 2 och sedan tjugoett år senare till en Bruce Leedokumentär då dom visar arkivbilder på hans begravning.

I bland så kan man tro att mina päron inte ens vet att jag har mina problem fast dom har varit med hela karusellen. Gäller nu inte endast min AS utan mina andra problem som mina sömnstörningar. Vet ej hur många gånger jag måste förklara varför jag inte har sovit på 2 dagar fast dom borde veta mina problem vid detta lag!


Fingrar och handleder är en klassiker. Den fula vanan att bita i fingrarna har jag också vilket är störande. Dom ser ut som fan nästan hela tiden!

Hade för flera år sen nån tvångstanke att jag rykte bort lite hår från ens huvud men går med kortklipp hår nu för tiden så den tvångstanken är som bortblåst!


Förut hade jag väldigt lätt att börja gråta men inte pga att jag var ledsen utan mest när jag har varit frustrerad. Kan fälla tårar från mina ögon när jag blir riktigt jävla arg vilket måste se något komiskt ut att man vrålar och är fly förbannad på någon och så rinner det tårar fast man inte är ledsen!

Men visst fäller man några tårar när folk som man bryr sig om har gått bort. Sist var väl när en tjejpolare gick bort nu i vintras helt oväntat och plötsligt. Då var man ju ledsen.

Sen dagen efter så var jag inte lika ledsen nå mera. Visst var man lite nerstämd men jag är inte en sån som kan böla i flera dagar över nåt. Livet går vidare liksom.

Jag har inte körkort heller, men håller på med det. Inser att jag måste ha det helt enkelt. Som yngre satt jag alltid vid fordonskillarnas matbord och höll på att somna. Kan absolut ingenting om bilar och motorer jag heller.


Jag har faktiskt ganska lätt för att börja gråta, särskilt till romantiska filmer. Gråter till exempel till slutet i Hercules då han väljer Meg istället för att vara en odödlig gud. Mitt största bögpoäng kanske.

Har tyvärr inte någon kontakt alls med honom nu för tiden, blev lite strul då han fick det väldigt besvärligt psykiskt när han blev äldre. Men umgicks mycket med honom tills jag var 15 ungefär, han är tre år äldre än mig.

Har två riktiga vänner som jag umgås med regelbundet och tycker om, ser film, käkar och sånt. Dom har även liknande intressen och är hyfsat lik mig i sättet så kan umgås med dom utan att det är alltför påfrestande. Vilket är skönt.

Brukar aldrig heller gråta, varken till saker som händer i verkliga livet eller film. Blev väldigt rörd dock i slutet på en dokumentär om John Lennon (har för mig att det var Imagine) då man fick se nyhetsreportrar säga att han hade blivit mördad och det stod en massa fans utanför Dakota building och sjöng Give peace a chance.

Ja, samma här, livet går ju vidare och man får ju ta sig i kragen så man inte bara tänker på det som varit i stället för att blicka framåt. Gråter gör jag enbart på begravningar, aldrig annars...

När jag var äldre var jag som du skriver, jag kunde få riktiga jävla raseriutbrott på grund av småsaker eller att jag var frustrerad över någonting, då blev jag väldigt självdestruktiv och slog huvudet i bordskanten (har ett ärr ovanför ögat idag) och tårarna sprutade.

Vi är väldigt lika här ser jag! Jag har tre nära vänner, men två av dom umgås jag regelbundet med och kompisens flickvän är med i bland också. Vi brukar spela tv-spel, se film, dricka öl ihop och äta ibland då och då. Som tur är så är mina tre vänner väldigt nördiga av sig på ett eller annat sätt, i och med att dom också har begränsade intressen blir det också för mig lättare att snacka om deras intressen och dom om mina.


Jag har sett Imagine och det var bra längesen, men minns den scenen väldigt tydligt och den är riktigt känslosam, då John är min favorit i The Beatles. Jag sörjer nästan aldrig musiker eller så, men visst kan man bli låg om man ser dylika arkivbilder på folk som man tycker mycket om. Jag bävar inför den dagen som Arnold Schwartzenegger dör, kommer att bli en mörk dag i mitt liv med mycket gråt och så.