Citat:
Ursprungligen postat av
BRT
Absolut - men då ser jag deras grund som subjektiv, vilket du också verkar hålla med om (även om t.ex. lagar blir ett objekt att förhålla sig till när dessa formulerats).
Nej grunden är inte subjektiv; ursprunget är dock subjektivt (det håller jag med om).
Grunden är överenskommelsen som fungerar som en slags piedestal, som lagboken står på. Vi vänder oss återigen inte till några subjekt för att avgöra tvistefrågan: vi vänder oss till ett objekt.
Citat:
OT:
Som dettas praktiska konsekvens är jag däremot mer inne på att regler bör avgöras direkt av individer - du avgör vad som gäller för dig, jag för mig, vi för oss - där den myndige individen alltid bör ses som suverän och avgöra sina egna angelägenheter (detta i linje med bl.a. Stirner och Tucker, men även t.ex. Proudhon, Kropotkin, Malatesta, etc). Jag ser inte hur det blir rimligt att tvinga en individ att lyda under andra individers regler, utan ett kollektiv av människor som frivilligt lever under regelverk X har befogenhet att hålla individers angrepp borta från dess medlemmar och tvinga angripare till kompensation (i enlighet med den individuella suveränitet som kränkts av honom), men inte påtvinga honom regler som gäller utanför hans interaktion med medlemmarna i aktuellt kollektiv.
Det är helt meningslöst att prata om personliga regler. Regler gör man upp för att skapa ordning mellan människor. Dina egna regler kan du ju bryta hur som helst utan några konsekvenser, men om du bryter mot regler som gäller fler än dig, så får det alltid konsekvenser. Är det t.ex bara städregler du bryter, så riskerar du att bli utfryst och om du bryter mot lagar så riskerar du böter eller sitta bakom galler.
Citat:
Därmed blir också etik och moral något som är upp till varje individ att avgöra för sig själv, i den utsträckning som detta inte skadar andra (annars har dessa förstås fullkomlig rätt att försvara sig mot detta försök till skada och kräva kompensation), och därefter samarbeta med likasinnade i den utsträckning hon önskar. Detta blir lite som "utilitarism utan bestämda värden", där var och en avgör vad som, för henne, är "bra" och "dåligt" - då vi inte har någon objektiv måttstock att använda (annat än andras åsikter om detsamma, vilket knappast verkar som en bättre måttstock för henne själv än hennes egna åsikter är). Francis Tandy uttryckte detta väl:
"If all our acts are attempts to gain greater happiness, it behoves us to exert all our energies to the attainment of that end. This gives us a direct rational basis of ethics. The idea of duty is absolutely lost. Actions appear to be good only insofar as they minister to our happiness, and bad insofar as they cause us pain. The term right is synonymous with wise, and wrong, with foolish. The highest morality is to devote all our efforts to attainment of happiness, leaving others free to do the same."
(Voluntary Socialism, kapitel 2)
Nja, om du med skadar andra, inkluderar att skada den ordning andra försöker skapa, med hjälp av regler. Sen kan du ju alltid själv välja att säga upp dig från arbetet om du inte gillar städreglerna, för att hålla fräscht i fikarummet, eller flytta från kollektivet om du inte gillar städreglerna där. Men jag håller givetvis med dig om att det bästa är att leva under så få regler som möjligt. Personligen har jag väldigt svårt för såväl regler som all annan typ av underkastelse, men för att slippa oändligt tjafs kan det ibland vara skönt med vissa regler i vissa situationer, som vi då alla måste underkasta oss för att de ska fungera.
Citat:
Jag skulle mena att detta är den logiska följden av att se moral som något konstruerat av människor - liksom du menar att det skulle vara tyranniskt att införa ett allmänt regelverk om bra och dålig musik så är det väl bara av ren godtycklighet som du menar att detsamma inte gäller i den moraliska sfären? Dvs du tycker att ett regelverk som reglerar moral är befogat, på grund av någon anledning du har till att tycka detta, medan ett regelverk som reglerar musiksmak inte är befogat - även om någon annan kanske tycker att det är befogat av anledningar som du inte håller med om? Då kan man väl lika gärna, som Benjamin Tucker, hävda att "if the individual has a right to govern himself, all external government is tyranny" (State Socialism and Anarchism: How far they agree, and wherein they differ)? Dvs att även en extern "måttstock" för vad som är moraliskt korrekt och inkorrekt är tyranniskt, liksom en sådan för vad som är musikaliskt korrekt och inkorrekt?
Det är klart att individer kan isolera sig från sociala sammanhang om de inte tycker om reglerna samhället/kommunen/kollektivet/familjen ställer upp. Men om man vill vara en social varelse så behövs det oftast gemensamma regler för att hålla ihop gemenskapen. Mindre när vi är lediga och på semester och mer när vi arbetar efter gemensamma mål.
Citat:
Blir det inte en gråzon, vad allmänna regler "ska" reglera och inte, när vi problematiserar bilden? Blir det inte en balansgång mellan frihet och tvång där monarkisten, eller den absolute etatisten, helt enkelt väljer tvånget, anarkisten väljer friheten och den gemene "demokraten" (eller "republikanen" - båda termer är förstås en aning infekterade) väljer en position någonstans i gråzonen baserat på en egen subjektiv avvägning?
Ja, det är klart att det alltid uppstår gråzoner eftersom både lagar eller regler är under ständig förändring och därför ett ständig underlag för diskussioner och förhandlingar. Vitsen med regler och lagar är dock att minska ner på diskussioner och framförallt tjafs, för att skapa en relativ ordning.
