Citat:
Ursprungligen postat av
Blink
Ja, och än mer häpnadsväckande blir det när man försöker förstå att universum, och inte minst din upplevelse av det, uppstod ur ingenting.
Jag tycker det är kul att leka med konceptet "Gud". Intigheten är dessutom något vi aldrig kan förstå eller föreställa oss, men samtidigt är det vad vi associerar döden med. Inom Buddhismen kallas det för Sunyata och är ett centralt andligt begrepp.
Intigheten har ofta anknytning till det andliga, och det är nog vad vi egentligen försöker förstå eller förklara bort genom diverse religioner och gudshypoteser. Så varför inte gå direkt till pudelns kärna och definiera Gud som ingenting. På så vis slipper vi bygga vidare på konceptet med ytterligare konstiga idéer; vi kan omöjligt tillskriva intigheten några egenskaper - för då vore det inte längre intighet.
Ypperligt förslag.. det skulle nog öka sikten för vad som är närvarande istället, med tanke på den tankeenergi som går åt att underhålla gudshypotesen och de skriftningar som den tar sig genom historiskt nyckfullt förflyttade mållinjer, idag formuleras gud i de new-age-anpassade formspråket.. för att tilltala denna digitaliserade tidsanda.. hur det kan låta sig göras är ju helt otroligt men visar också vem som skapar gud.. och vad gudsutnyttjare är beredda att använda sig av, ja.. att ha vetenskap som en språngbräda i tron att man iaf då kommer med mer trovärdig budskapsförmedling..
.. ja det måste ju vara berättaren, den som berättar är den som anger vad ett bönesvar ens är... ja genom tillgång till smart anpassat vetenskapligt språkbruk vad gäller dyrkan av projiceringsytan Gud, det enormaste människan kommit på och människor imponeras alltid av det ultima på yttersta kanten, någonting ultrafascistiskt eller ultrapotentiellt är ju inte ens psykotiskt för dem vilka strävar ifrån sig själv och mänskliga villkor för att tro sig nå det som inte ens är av denna värld.. (vad som för oss, inte är och vad som är omöjligt att relatera till, 'ändå sker det.. som i delirium, ideliga mantran.. ingen respons, men tron ska vara där.. )
försöker så klart anpassa sitt inre liv utefter uppfyllnad av något storslaget som ingen kan tafsa på, allt annat är ju obeständigt, men inte ens bevis vill man ha.. man är ändå "övertygad" jag tror det är massneuros och kollektivt uppgående i önsketänkande, p.g.a man har för svag självtillit.
Men , blir det heligt för det.. vari skulle det heliga bestå av, det enda heliga är vad du egentligen kan göra för andra, gör du något om du kan eller har du fullt upp med att hylla gud istället och förlora dig i det ovidkomliga.. som väldigt många har fullt upp med och beredda att bygga luftslott och t.o.m bostta sig i egna luftslott istället för tillit mot det som på riktigt är, dvs man är född på samma planet, ändå står så många och vänder sig ifrån det mänskliga för att söka sig ifrån livet... kan vara att somliga föds med känslan av otillräcklighet för att de ständigt anklagats som små.. inför gud är ju ingen god nog.
Varpå gudsidén är lätt destruktiv och fullständigt onödig, vad gäller godhet, godhet har enbart mening när det gives, godhet som "annat" någonstans i kosmos har.. är helt intetsägande för människor vilka föds till jorden med exakt samma utformning, alla har kött och blod och med i princip exakt samma behov, ändå kommer gudasagorna som om de vore exklusiva hemligheter, det kallar jag för genuin charlatanskt önsketänkande och den mer klassiska formen att tillskansa sig ära och kunna uppleva sig lite finare än dem vilka förstår livet som det är, när dt är, dvs i ett nu och därmed också förstår behov.
Ursäkta, vilken lång text nu igen... inte meningen att trötta ut.. jag tycker bara att det ju är en förnäm känsla att uppleva/acceptera intighet.. man är liksom i hamn då, inget att sukta efter, det är för mig som att tillåta mig bejaka att jag inte behöver veta allt, greppa allt utan istället vara vara och leva och att min existens är vad som ger mig kvitto på att det är jag som ä'r viktig, och dem jag kan göra något för, alla dagar i veckan är en människa allt värd i jämförelse med begreppet gud, som jag icke för mitt liv kan förstå som en medpassagerare i behov av krav och uppoffring.. för då behöver jag svika människor och mig själv, vilket är förspillan av liv.. som tickar på...
Jag vill iaf inte medverka till att bejaka byggandet av monstruösa katedraler bara för att placera ordet gud där, jag tycker enbart det är synd om alla som på order behöver kröka rygg och bli bestulna på sina liv, i byggandet av vördnadshysteri.. det är ju exakt den hysterin som ännu lever varenda gång man pratar om t.ex bönesvar.. ett schizofrent tillstånd rätt och slätt, en dualism vilken är ohyggligt avspeglad i ventriklarna, men så ovilligt självreflekterande från dem vilka hoppas... vad hoppas de på, att slippa vara människor?!
Ursäkta lång text. (ska skärpa mig)