The Aviator (2004)
Inom ramarna för en stor, bred, biografisk film, en kostymfilm om en amerikansk ikon, så är den utmärkt. Martin Scorseese levererar. Riktigt originell är den kanske inte, men med det rika liv filmens föremål -- Howard Hughes -- levde så behövs det inte. Jag kan till och med tycka att inledningen med en Howard som pojke som badas av sin mamma och inskärps hygienens betydelse var övertydlig. Aha, det var här han fick sin bacillskräck...!
Sedan, när filmen hoppar till Hughes' tid som filmskapare, så är filmen lite klichéartad. Skådespeleriet sitter inte riktigt. Det är biopic-stil typ 1A med lite tillgjorda repliker.
Men filmen vinner i längden. Hughes, i Leonardo di Caprios tolkning, kommer till sin rätt. di Caprio är inte heller originell, han gör här "inlevelsefull tolkning typ 1A", med dialekt och allt. Men OK, det är en roande story om en originell filmskapare och flygare.
- - -
Howard Hughes var en rikemansson som hade ett händelserikt, energirikt liv. Men det blev aldrig chauvinistiskt. Han hade stil. Romansen med Katherine Hepburn var väl fångad. Och så fanns det en tragik med hans bacillskräck och tvångsföreställningar. Men han behöll kontakten med verkligheten. Och han var en mästerlig verbal duellant mot den där Brewster i senatens utskott.
Det är ju så att flygscenerna strukturerar filmen och bär upp den. I början med filmandet av "Hells Angels", om första världskrigets flygkrig, i mitten med rekordflygningen med en avancerad utveckling av Lockheed Lightning och i slutet med flygningen med Spruce Goose, världens största flygplan. Men romanserna och politiken, businesssidan av det hela med TWA och flygplansprojekt åt staten som sedan blev undersökta, detta är också intressant att ta del av i filmen. Och i den politiska striden mot politikern Brewster, i senatsförhöret, avvärjde Hughes stötarna suveränt. Han var gentleman, han förföll inte till att defamera Brewster -- spelad av en grånad Alan Alda -- i utskottsförhöret, utan han, Hughes, attackerade med fakta samtidigt som han höll en belevad samtalston. Så ska debatter föras.
- - -
Scorseese är kanske inte någon Bergman. Men visst ser man i denna film, "The Aviator", hur Scorseese noga valt ut sina skådisar, som Cate Blanchett som spelar Katherine Hepburn. Och Leonardo di Caprio som var väldigt bra som Hughes. Scorseese har valt dem, castat dem. Och "regi är till 90% fråga om casting" som Roman Polanski sa. Snygg scenografi och ett bra manus kan man alltid hitta. Mer eller mindre. Men att få skådisar som känns rätt, och att ta ut det bästa av dem -- det är regissörens roll. Där har Scoresse briljerat, eller rättare sagt, han är så skicklig att hans konst inte märks. Ars ist artem celare = "konsten består i att dölja sin konst".
Denna film imponerar med flygscener och dyra, tidstypiska miljöer. Men människorna i dem är trovärdiga till 100%. Hughes genialitet parad med storhetsvansinne och paranoia -- det är mänskligt helt enkelt. Samtidigt var han unik. Ingen annan flygkonstruktör satte sådan prägel på sina plan. Och ingen annan filmskapare heller (han gjorde ju "Hells Angels" mm). Nåja, det har funnits många kreativa flygingenjörer och regissörer, men Hughes förenade rollerna till ett veritabelt konstverk -- ett livskonstverk. Scorseeses film fångar allt detta på vita duken.
Den får 9 av 10, bedömd på sina premisser som bred biopic. Konstnärligt är den inte så avancerad och Scorseese tar inga egentliga risker, men jag tycker den ändå bör framhållas som ideal för en teknocentrerad biografi, med lagoma doser "human interest". Tragiken får sitt med Hughes isolering och bacillskräck -- men väl gestaltat och inte känslomanipulerande (det hela visas med Hughes boende på ett Vegashotell, gående naken i ett körrum tittandes på sina gamla filmer -- sublimt). Det enda dåliga i den är väl när Hughes besöker Hepburns snobbiga familj i New England och man ska tycka synd om honom för att han missförstås av dem. Det är kanske en intressant kulturkrock men det blir övertydligt. Jag kan inte med scener som ska manipulera ens känslor på detta vis.
