Religionens funktioner i samhället

Jag förstår att den samhälls'vetenskap' DU relaterar till är inne i en kvalitets-svacka för tillfället. Redan under min studietid på 60-talet var det endast några få fossiler som tog den typ av skrivbords-analytiska modeller allvarligt.

Men det är ju klart: I din 'argumentation från auktoritet' inbillar du dig säkert att sånt kan verka 'imponerande'.

Ja argument från auktoritet är en grundsten i nästan all forskning, det är bara i två lägen det blir ett argumentationsfel, dessa nyttjar jag inte. Är det inte pinsamt att bevisligen använda uttryck utan att förstå dem?

Nej, respekterad av alla forskare i området, punkt. Har man inte läst Berger kan man inte passera religionskunskap på universitetsnivå, det är obligatorisk litteratur. Det samma gäller Durkheim.

Jo, det gör du.


Strawman.

Tack för uppskattningen.


Att den moderna välfärdsstaten verkar nedbrytande och atomiserande på de traditionella släkt- och familjebanden torde man kunna ta för givet. Detta inte enbart för att "Farbror Staten" finns tillgänglig för att avlasta släkten de "bördor" som den gemensamma hjälpen fordom innebar, utan även för att man numera förväntar sig att sådana saker är statens ansvar. Ett skräckexempel är förstås vården av de gamla och kroppsligen, stundom också mentalt förtvinade -- Det ses bland sekulära svenskar som en självklarhet att det inte är deras egen utan statens skyldighet att värna om dessa, också deras egna gamla föräldrar. Följden har blivit en åtminstone bitvis närmast mardrömslik förvaring av dessa "uttjänta" samhällsmedborgare på institutioner av samma slag som man förr om åren höll mentalsjuka brottslingar inspärrade på, alltmedan deras barn och barnbarn lägger minsta möjliga tankeverksamhet på att fundera över detta och istället glatt lever livet, åker på semester till Thailand och arbetar hårt för att finansiera mångkulturen.

Kan ett framtida samhälle komma att se på oss med avsmak på grund av detta? Frågar sig skolbarnen om hundra år: "Men hur mycket kände svenskarna egentligen till om hur deras åldringar behandlades?" I sådant fall blir svaret beklämmande: "Nog visste folk, alltid. De flesta ville dock inte veta."

På samma sätt daghem från spädbarnsålder: Familjen skall uppfostra sina egna barn en så liten tid som möjligt, för mödrarna måste arbeta och dra in pengar till BNP, tillväxt och konsumtion . . .

Överlag kan man nog framför allt peka ut den höga sysselsättningsgraden bland kvinnorna av idag som en av rötterna till det onda, dock förstås inte den enda. Då kvinnorna i stor utsträckning stod för omsorgen i det gamla samhället är det denna som mest har tagit stryk av de feministiska idéerna, som menar att kvinnan är "för fin" för sådant. Offren blir i första hand (men långtifrån uteslutande) just de som är i störst behov av omsorg, omvårdnad och trygghet: barn, åldringar och de som av någon annan anledning hör till samhällets svaga.

Angående den nationella andan har du absolut en poäng där. (Det räcker ju med att jämföra Sverige med Danmark, Finland och Norge; var och en av dem har av olika skäl inte suttit lika tryggt i boet som de försoffade svenskarna under 1900-talet, och i varierande grad är de också mycket riktigt i allmänhet sundare till sinnes än vi.) Å andra sidan kunde man anföra till exempel Tyskland som motexempel; detta land och dess folk har ju verkligen hört till de allra mest utsatta i modern tid, offer för världskrig, svält, massmord, ockupation och territoriell sönderstyckning. Ändå är kulturmarxismens nedbrytande gift särskilt påvisbart just där. Förvisso har Tyskland mer än andra länder utsatts för särskilt illvillig och ihärdig antinationell propaganda, så detta har ju sin förklaring, men umbäranden i levande minne tycks i sig inte vara något vaccin mot denna smitta.

Att mer eller mindre hela västvärlden är hårt drabbad står hur som helst klart. Att vi svenskar kan uppskatta till exempel Danmark beror på att förfallet inte nått lika långt där som här, inte att saker där är som de bör vara.


Mycket riktigt är detta ytterst intressanta tankar. De mänskliga samhällenas (och även ideologiernas) förändring och "evolution" genom årtusendena har fascinerat mig alltsedan tidig ålder. (Då kanske framför allt växlingarna mellan stark centralmakt och decentralisering/feodalism som var ett återkommande fenomen före industrins tid.) Som sakerna ser ut nu känns det i och för sig inte som om det är någon större idé att hoppas på en expansion ut i solsystemet för mänskligheten, men ändras bara vissa destruktiva samhällstrender innan det blir alltför sent kan kanske den därmed följande sunda reaktionen få oss tillbaka in på rätt spår igen.


En befogad rättelse. Jag får ändra mitt uttryckssätt något; förutom sådana exempel finns ju de mycket tydliga fallen Serbien och Irak, som globalistideologerna i Vita huset och deras sponsorer genom militär aggression sopade bort och förvandlade till dysfunktionella, territoriellt sönderstyckade lydstater när dessa inte ville inordna sig under paraplyet. Dessa, som till skillnad från Kongo var någorlunda välmående och fungerande utvecklade stater innan rovgiriga erövrare började anfalla och utplundra dem, hör nog med sina folk till det nu rådande systemets främsta offer. (I sammanhanget passar det nog inte heller illa att i all korthet nämna Syrien, där den väst-sponsrade destruktiva "befrielsen" just nu pågår som bäst inför våra ögon.)

Det jag från början menade var dock i första hand vem som drabbas av att själv ha internaliserat de sekularistiska och liberal-kapitalistiska idéerna, och därmed får sina långsiktiga livsbetingelser förstörda. Irak med flera länder har både destabiliserats, plundrats och utsatts för massmord och en alltigenom massivt kriminell verksamhet, men befolkningen visar själv inga tecken på att anamma den galna ideologi som slagit så hårt mot dem. Tvärtom är man där nu mindre sekulär och mer fientlig än någonsin mot det som litet felaktigt men ändå med viss rätt kallas "USA-imperialismen". Lämnad åt sig själv kan nog den nationen ganska snart återhämta sig och se framtiden an bättre rustad att bemöta liknande aggressioner. Vi däremot sjunker fortfarande djupare ned i träsket för vart år som går, och inbillar oss till på köpet att det är vi själva som vill ha det så.



Du har förstås helt rätt på samtliga punkter. Själv skulle jag kanske tillägga att mycket av detta direkt eller indirekt går tillbaka på sekulariseringen. (Vi kan ju till exempel knappast föreställa oss att radikal feminism skulle ha blivit ett samhällsfenomen så stort att man måste bry sig om det i en klassiskt kristen europeisk stat.) Överlag har religiösa samhällen alltid haft betydligt större gruppsamverkan, och de stora religionerna har alla motsatt sig omstörtning och för samhället skadliga särintressen. Men visst finns det flera skäl till att det har gått som det gjort, samhällets utveckling och dess orsaker är alltid en minst sagt komplicerad fråga.


Forts. nedan . . .

Fortsättning och avslutning på svaret till Saftad_Burk:


Man kan ju alltid diskutera huruvida vi "förtjänat" det som komma skall. Mig kan det inte annat än slå som orättvist att det pack som först påbörjade vårt samhälles nedmontering inte kommer att bli de som får ta smällen, även om många "medskyldiga" med största sannolikhet lär hinna få tillfälle att inse vilket misstag de gjort. De huvudansvariga lär ju hur som helst kunna fortsätta leva gott oavsett hur illa folkflertalet får det -- antingen i exil eller kvar i villan bakom rätt mängd taggtråd, kameror och beväpnade vakter -- så vad gäller dem får vi väl anförtro vår sak åt en högre rättvisa . . .

Att en förändring i samhällsklimatet är på gång verkar dock vara ett faktum; samtidigt som myndigheter och media drar åt tumskruvarna på avvikare har allmänna opinionen långsamt börjat vakna och inse vad det är som pågår. Frågan blir hur snart vi får se en omsvängning inte enbart i form av gnäll, utan också i praktiken.

hahaha.. Du e för rolig.. Men vi lägger ner där..

Du vet uppenbarligen inte vad en strawman är heller. Eller iofs, låt oss fortsätta, varenda person som har koll på logical fallacies ser ju att du har 0 aning om vad du säger..

Ja peka ut var jag säger: "Denna person kan inte ha fel". För om jag inte säger detta rakt ut, så är det inte argument from authority. Så, peka ut ett faktiskt fall nu då..

"Är det inte pinsamt att bevisligen använda uttryck utan att förstå dem? "
Förklara hur detta tillskriver dig en åsikt, och var är mitt argument emot denna, för annars är det ju ingen strawman.

Som jag förstår din världsbild syftar du med 'pack' till personer som var/är med till att avskaffa teokrati, och som aktivt kritiserar den mest vansinninge och omänskliga delen av kristendomen. Som t.ex. predestionations-doktrinen


Som stackars dig, kanske??


Och du hoppas på att kunne surfa på missnöjes-stämninger?

En av dina berömde 'statistiker'?

Har du statistik på det?


Har du statistik på det?

Ett lämpligt ord vi kan bruka oss av här är ett du redan brukar dig av ovan, dvs. kultur. Ordet används redan på olika plan; vi kan tala om kultur som en mängd produkter som härstammar ur kreativa processer (film, konst, litteratur osv.), men vi kan också tala om det som beteendemönster där vi som du gör ovan kan tala om olika kulturer (din kultur är inte samma som min); kultur i sin mest generalla definition så som den ofta brukas i exempelvis socialantropologi, och som innehåller båda varianter ovan, är alla beteenden som man lär sig (dvs. alla beteenden som inte följer av biologi). Vi kan nog därför med gott samvete använda ordet kultur; tandborstning och "religion" är alltså båda kulturella fenomen (som vi talar om dem i akademien, men från ett religiöst perspektiv kan en given religion givetvis vara något som vi föds med i någon mening, där någorlunda konventionell islamisk teologi exempelvis säger oss att vi alla föds som muslimer).

Vi kan här alltså tänka oss utvecklandet av en kulturteori som skulle kunna förklara allt kulturellt beteende, varvid den typen av reducering du gör ovan är högst legitim. Men med tanke på komplexiteten som god sed säger oss finns i objekten för humaniora och samhällsvetenskap (som vi från ett naturvetenskapligt perspektiv skulle kunna beskriva som den mängd ämnen som ännu är för komplicerade för att studeras tillfredsställande med naturvetenskapliga metoder) är vi nog en bra bit från en sådan teori, varvid det kanske är att föredra att separera olika kulturella feneomen i olika grupper, ty det kan finnas skäl att tro att vi med fördel kan studera dem separat och även säga något "sant" om dem som resultat av dessa studier, även om vi saknar den fullständiga kulturteori jag talade om ovan och som vi antagligen behöver vänta på för att få den slutgiltiga och fullständiga "sanningen" (ett ord vi gärna brukar i vardagen men som kanske den vetenskapligt eller filosofiskt petige inte gärna ser här i diskussionen) om godtyckligt kulturellt fenomen.

Intressant! Hade inte hört talas om denne Berger eller hans teorier innan. Uppskattar din genomgång och får känslan av att teorierna inte ligger helt långt ifrån verkligheten.
Något som känns lite oklar är detta:

"Människans biologiska utforming (till exempel vår hjälplöshet som barn) tvingar henne att externalisera sig (Berger 1990: 4), värderingar passeras därav för det mesta från förälder till barn".

Jag antar att du menar att eftersom människor är fysiskt undermåliga jämfört med andra djur måste vi organisera oss, och att organiseringsprocessen leder till ett "nomos". Är det rätt uppfattat?