Religionens funktioner i samhället

Givetvis är de inte irrelevanta, men de är ointressanta för vad jag ville ha sagt.
Det kan jag inte svara på, jag vet inte hur det skulle jämföras, och hursomhelst är det inte min poäng. Visst, exemplet med tandborstning kanske var fånigt och trivialt, men om du hänger upp dig på det missar du skogen för alla träd. Exemplet var tänkt att illustrera en vardaglig religiös handling kontra en vetenskaplig-sekulär.

Det enda värde jag är intresserad av i jämförelsen är det existentiella. Alltså, både A och B väljer att agera på det sätt som man i allmänhet gör i sin respektive kultur. ("Kultur" skulle kunna bytas ut mot ett bättre lämpat ord.) De gör ett val som på ett grundläggande plan är detsamma: de väljer att leva som de andra, med de andra. När så sker blir de medlemmar i en kultur, ett samhälle, en livsform eller vad man nu vill kalla det.

I kulturen delas en gemensam livsattityd/stämning, jag vill påstå att "religion" borde kunna reduceras till att betyda just detta. Att utöva en religion är således inget annat än att upprätthålla en sådan stämning i en kultur. Därför tror jag att "religionen" — i vilken form den än må ta sig uttryck — är en oundviklig.

Men papphatt!

Det var ju du som för 20 inlägg sedan, började göra jämförelsen. Nu när vi klämt åt dig så kommer du med detta skit???

Beklagar om jag inte kunne se ditt syfte.


Det har jag inga problem med. På den populistiska nivån har religion lika stor/lika lite 'värde' som det mesta annat som människan sysslar med 'privat'.

Irrationellt beteende är irrationellt oavsett om det är sprunget ur "kultur" eller något annat.
Tandborstning är inte irrationellt beteende.

Tycker att du bör definiera religion lite bättre. Att bara göra som de andra kan lika gärna gälla arbetet med gemensamma planer. I det fallet blir religionen profan. Om du i stället definierar religionen som en transgression, bort från de profana reglerna, så kommer du närmare en stämning, som för människor samman i en intim upplevelse.

Enligt mig blir en gemenskap helig först när den är intim, vilket menas att det är en upplevelse i nuet. Ett följande av regler som specifikt har ett mål för framtiden är motsatsen till intimitet, och är enligt mig inte en religiös upplevelse.

Du har uppenbara problem med läsförståelsen. Bogomil skrev: "Så tandborstning och bön har samma epistemiska värde för icke-specialister?". Jag svarade att jag inte vet hur det skulle jämföras, men jag borde förmodligen ha lagt till att det beror på att jag inte vet vilka parametrar man skulle ta hänsyn till i en sådan mätning av epistemiskt värde. Det skulle mycket väl kunna vara lika berättigat för en individ att lyssna på sin byäldste som för dig att lyssna på din tandläkare, relativt sett. Som sagt, jag vet inte hur det skulle kunna mätas på ett neutralt sätt.
Rationalitet är avhängigt bl.a. fakta. Att borsta tänderna utan att känna till de positiva effekterna det kan leda till är knappast uttryck för rationellt beteende.

Den epistemologi du ... vad jag kan se ... refererar till verkar vara något o-ortodox.


Tandborstning brukar sällan motiveras ritualistisk eller metafysisk doktrinellt.

Berger urskiljer tre faser i den sociala utvecklingen; externalisering, objektivering och internalisering. Externalisering innebär att man skapar en samhällelig verksamhet, det kan till exempel röra sig om nya frälsnings-skrifter eller lagar. Objektivering innebär att nästa generation av ”följare” ser dessa regler som självklara då dessa blivit inlärda. Samhället blir en objektiv verklighet som lärs ut generation till generation. Internalisering innebär att lagarna eller frälsningsmaterialet blir en del utav samhället och verkligheten, detta kan visa sig genom att reglerna eller idéerna får stöd genom institutioner av olika slag (Berger 1990: 4). Internalisering överför alltså den objektiva världen till det subjektiva medvetandet. Det är genom externalisering som samhället är en mänsklig produkt, samhället blir en verklighet genom objektivisering och det är genom internalisering människan blir en produkt av samhället (Berger 1990: 4)

Människans biologiska utforming (till exempel vår hjälplöshet som barn) tvingar henne att externalisera sig (Berger 1990: 4), värderingar passeras därav för det mesta från förälder till barn.

Fortsättning:

Nomos innebär samhällets världsbild (vår kunskap om hur saker och ting fungerar) och etos (moral och levnadssätt), de synsätt som samhället vill att man internaliserar (Berger 1990: 4 , 19). Samhället vill att individen skall se nomos som det enda möjliga alternativet, trots att nomos är effekten utav en lång rad val som alla hade alternativ. Samhället vill med andra ord att nomos skall tas för givet i stor grad som möjligt (Berger 1990: 22, 24). All kunskap legitimerar nomos ur ett visst perspektiv, då objektiv kunskap egentligen även det är tolkningar av verkligheten som inte nödvändigtvis är de enda. Ses samhällsformen/ religionen/ institutionen som ägare av den enda självklara tolkningen så kommer ingen alternativ tolkning i åtanke, och nomos framstår som legitimt och stabilt (Berger 1990: 29-30) Nomos är dock ”instabilt”, då människan (i de flesta fall) är medvetna om sitt fria val att gå emot nomos samt att hon med tiden förändras (Berger 1990: 21-22). Då olika människor och kulturer har olika nomos (Berger 1990: 29,65) är det uppenbarligen ett subjektivt begrepp, och inte en objektiv verklighet.

Nomos kan komma att ifrågasättas till följd utav dramatiska upplevelser såsom drömmar eller nära döden upplevelser (Berger 1990: 21-22, 43) Då det finns saker som hotar nomos finns möjligheten till ett samhälle utan nomos, Berger kallar detta för anomi (översatt till bästa förmåga) (Berger 1990: 21-22). Då anomi ständigt är en möjlighet vill samhället stärka nomos till sin bästa förmåga, detta har genom tiderna oftast gjorts genom religion. (Berger 1990: 25)

Genom att påstå att mänskligt liv (refererat till som microcosm) var en reflektion eller en spegelbild utav kosmos (refererat till som macrocosm) intalade sig vissa grupper/institutioner/samhällen att just deras samhälle reflekterade gudarnas samhälle, alternativt naturens krafter, vilket i sin tur legitimerade samhällets normer (Berger 1990: 34, 39). Man har till exempel legitimerat slaveri på detta sätt, och än idag legitimeras kvinnoförtryck och barnagifte med religiösa medel.

Religion kan definieras som ett meningsgivande symbolsystem vars viktigaste funktion är att vidmakthålla verkligheten på både det objektiva och det subjektiva planet. Religionen har alltså en legitimerande funktion.

Som tidigare nämnt vill samhället att nomos skall ses som det enda alternativet och att religion genom historien varit det mest utspridda sättet att ge individen denna uppfattning. Religion gör detta genom att basera sig på att det aktuella samhällets nomos är det enda möjliga alternativet genom att sätta nomos i samspel med kosmos. Nomos ses alltså som en spegelbild av kosmos, och då kosmos är evigt är även nomos det (Berger 1990: 25-28, 34). Religion stödjer sina påståenden genom att tillhandahålla symboler som ger en detaljerad bild utan hur nomos är förankrat i kosmos (Berger 1990: 25-28, 32). Detta är nödvändigt då den yngre generationen/generationerna inte deltog i skapandet av skrifterna eller reglerna som samhället i fråga grundas på, därför måste dessa legitimeras. Religion är eller var enligt Berger det mest utspridda legitimeringsmetoden (Berger 1990: 25, 39, 34). Religion legitimerar sociala institutioner genom att placera dem inom en helig och kosmisk referensram (Berger 1990: 33) och religiösa symboler har sådan kraft för att dom ger känslan av att verkligheten har en ordning, i motsats till kaos (Berger 1990: 39, 100). Religion övertalar alltså sina följare att universum och individerna där i är baserade på samma ordnade mönster. (Berger 1990: 32-35)

Genom att utföra rituella handlingar, som kan involvera allt från bön till att betala skatt, får individen en känsla av att tillhöra någonting större. För att stärka denna känsla av extraordinär mening bakom dessa handlingar förvandlar religionen/gruppen/samhället ”normala beteenden” till ritualer. Ritualer påminner individen om ”sanningen” och det ”sanna sättet att leva sitt liv” och dess mening och skapar en känsla av att det finns en orörbar struktur bakom det vardagliga livet (Berger 1990: 40, 42) De flesta ritualer är inte skapade av religiösa eller nationella ledare som tvingat dessa på folket, utan ifrån människors tendens att upprepa handlingar. Med andra ord är det samma repetitionsprocess som skapar nomos som skapar ritualerna som legitimerar nomos (Berger 1990: 41).

Religion måste även ge förklaring till drömmar, krig, döden och andra fenomen som kan rubba den verklighet vi tagit för given. Dessa kan övertyga individen om att verkligheten är öppen för tolkningar vilket i sin tur kan leda till kaos och anomi (Berger 1990: 43-44). Döden kan i de flesta kulturer ses som bland det mer svårhanterliga, och samhällen använder inte sällan religion för att göra detta uthärdligt. I kort kan människan hantera smärta på ett annat sätt om hon tror att den har mening (Berger 1990: 53-55). Vad religioner/ institutioner i detta läge gör är att förneka att det verkligen existerar någonting utanför nomos genom att erbjuda ”kunskap” som ”förklarar” dessa fenomen. Man kan till exempel referera till dem som ”onda”, eller säga något i stil med att ”guds vägar är fördolda”, eller referera till arvssynden i ett läge någon behandlats orättvist (theodici) (Berger 1990: 43-44, 53). Berger talar om masochistiska attityder, det vill säga att vissa tycker det
känns bra att ge sig hän till exempel till gud i jämförelse med att möta ångesten utan någon meningsfull förklaring (Berger 1990: 55-56).

Religion hotar de som går emot deras nomos med diverse hot, såsom dålig reinkarnation eller helvetet, medan de som följer religionens verklighetsuppfattning belönas (Berger 1990: 32, 39, 40, 65). En alternativ metod är att säga att tankar och handlingar är styrda av gud eller någon annan högre kraft (Berger 1990: 34-35).

En grupp som står bakom strukturen samt de institutioner dessa skapat kallar plausibilitetsstruktur. Nomos ses som trovärdigt så länge det stödjs utav plausibilitetsstrukturen. Då samhället vill upprätthålla nomos kommer det närför försöka exkludera alternativa nomos (Berger 1990: 45-47). Nomos måste alltså vara förankrat i en social bas.

Det blir därav viktigt för gruppen i fråga att bibehålla sin plausibilitetsstruktur, vilket till exempel är en av anledningarna till att pedofildåd involverande präster vid ett flertal gånger tystats ned. För att förtydliga, framkomsten av sådana fakta skadar plausibilitetsstrukturen, och hotar därav att skapa störningar i nomos, vilket i sin tur kan leda till anomi. I vissa fall kan framkomsten av fakta leda till ändringar i nomos, såsom hur diktatur med tiden kan ifrågasättas och leda till demokrati. Detta kan även fungera i motsatt riktning, det vill säga att ändringar i nomos kan leda till ändringar i plausibilitetsstrukturen, detta försvaras då av institutionen inte sällan med att man har ”upptäckt” att detta var det korrekta hela tiden, såsom att kvinnliga präster numer förekommer i kristna kyrkan till följd utav ifrågasättandet av att privilegiera personer av det manliga könet. Plausibilitetsstruktur och nomos påverka med andra ord varandra. För att en ny plausibilitetsstruktur skall kunna erkännas måste den gamla förnekas, detta kallas ”nihilation”.

Denna Berger verkar vara en person med smak för extensiva plattityder.

Det kan man tycka, oerhört respekterad inom forskning rörande samhällsvetenskap och religion i forskarkretsar dock.. En riktig milstolpe (the sacred cannopy).

Respekterad av "forskare" med smak för plattityder och som ser plattityder som en milstolpe.