Religionens funktioner i samhället

Självklart gör du det. Att inte göra det leder till ångest.
Vad menar du med "rätt"? Rationellt?

Jag kanske är vansinnig, men isåfall är du naiv. Du förutsätter nämligen att världen är begriplig. Ponera att någon läser upp en talserie för dig: "2 2 2 2". Skulle du sätta ditt liv på att nästkommande tal också är 2? Är det vansinnigt att tro att nästa tal är 4 eller kanske att det inte följer något tal överhuvudtaget? När det inte finns någon given regel är det inte märkligt att det uppstår pluralism.
Visst är det möjligt. Jag har aldrig påstått att jag vet vad man skall och inte skall göra. Det var bara ett möjligt (om än trivialt) exempel på religionens funktion.

Nåja, detta är nog OT.

Nej den behöver inte bli det i extremfallen och det är där jag menar att den ska endast tillämpas jag nämde ju ökad komplexitet tidigare som omöjliggör användandet av denna uttolkning ju mer komplex problemställningen är, med det inte sagt att vi inte kan härleda vad man kan kalla filosofiska axiom ur dessa. Men jag menar att man då inte kan hävda att det är en objektiv sanning man uppvisar då utan en subjektiv. Det är ju en form av etisk naturalism där man till skillnad från teistiska varianter i det filosofiska spektrat byter ut Gud mot vårt genetiska arv och ger vetenskapen en möjlighet till uttolkning av vad mänskliga beteenden ger för moraliska utsagor.

Inget märkvärdigt i det tex Sam Harris ger ju i hans uppmärksammade bok The moral landskape uttryck för liknande tankegångar men han bygger resonemanget utifrån ett utilitaristiskt perspektiv vilket jag iofs delvis gör med. Skillnaden jag gör är att jag menar att människans natur dvs de mest elementära beteendena som vi uppvisar inom moralens område bör ses som vår sanna objektiva moraliska grund, att avvika från den blir en subjektiv implementering av vår kulturs moral och ökar därmed komplexiteten.

Då handlar det inte om frågor om månens evt härkomst från GB utan betydligt mer grundläggande beteenden.

Det går inte att tex hävda att mörda andra människor är bra.
Vårt altruistiska arv ger ej detta.
Vill man göra så måste man öka argumentets komplexitet.
Tex, men han kommer ju att spränga 200 människor i luften om vi inte gör det.

På samma sätt gäller för de övriga exemplen jag tidigare gett.
Och hoppa över OM det finns någon som tycker att mörda människor är bra så måste det vara så, den överväldigande majoriteten känner inte så, så psykopaterna gör sig icke besvär.
Utilitarismen får tala.
Se ovan.
Där tycker jag förvånande nog... du har fel, se ovan.
Jag ser det som ett utslag för altruismen om jag förstått dig rätt vad du avser.

Trodde inte det var så svårt att förstå men tydligen var det det för dig.

Att anta att en viss gud finns går inte att jämföra med att anta att en 2:a följer i din talserie. Extra ordinära påsåenden kräver extra ordinära bevis. Svårare är det inte.

Såna småsaker som empiri, epistemologi och logik.

Men dom kan vi såklart skala bort och stanna i solipcismen där vi kan snacka med oss själv ... förutsatt att vi finns.

Ja, ok. Ursäkta. Var jävligt trött igår. Håller med om att mina svar var ofokuserade. Ett mer korrekt svaret är: att det visst kan finnas en övernaturlig lag, men att relativismen inte bryr sig om sådana eventuella sanningar, så länge de inte kan bevisas. Relativismen koncentrerar sig på det som går att bevisa.

Hypoteser som inte går att bevisa är i ett relativistiskt perspektiv subjektiva, tills de kan bevisas.


Återigen håller jag med att mitt svar var dåligt. Jag utgick nämligen ifrån att din fråga var smartare än vad den var.

Personer som inte förstår premisserna bakom ideal objektivitet framtagen av människor, kan naturligtvis inte göra den rättvisa. Om man inte förstår de axiom som matematiken använder sig av, så kan man naturligtvis räkna eller mäta, relativt fel.

Man kan däremot inte räkna/mäta absolut fel eftersom man inte kan mäta/räkna absolut rätt. Eller tror du att matteläraren kan räkna ut ett exakt obestridlig mått på cirkeln?

Det är precis samma förutsättningar för den framröstade lagen. De som inte förstår lagen och dess överenskommelse kan naturligtvis tolka den, relativt fel.

Din fråga kan därför ställas även om lagen. Om det är ett visst antal personer tolkar lagen relativt fel och utför en omröstning: blir deras omröstning då objektiv, i relation till en lagman som är väl bekant med lagens premisser och därmed tolkar den relativt rätt? Svaret blir även då nej, eftersom den ursprungliga lagens premisser gäller, och därför får de som är utbildade och bäst känner till dess premisser tolkningsföreträde, så länge det är sagt att lagen ska gälla.


Det jag försökte visa var att även matematiken använder sig av idealiteter som är påhittade av människor, t.ex, måttenheter och andra axiom som talet pi, som i någon mån måste idealiseras för att kunna användas. Dessa idealiteter går att "rösta" bort för att införa nya idealiteter, som är lika objektiva.

Men om man inte förstår idealiterna som röstats fram kan man givetvis inte använda dem korrekt. När man gör fel, så gör man fel, även i den relativa världen. Det är därför som det är korrekt att kalla den relativa överenskommelsen för objektiv.

Nu är det ju inte så enkelt att hoppa från samband mellan objekt och vad objekt är i sin fysiska form.

Att det är komplicerat för oss att se vilken fysisk form vissa objekt har som befinner sig långt ifrån vårt perspektiv är i min mening ingen bra jämförelse.

Då är det bättre att använda fysiska formers samband med mänskliga relationers samband. Är solen stor. Har Kalle rätt att slå Pelle om Pelle har sagt att Kalle är dum.

I bägge fallen kan vi antingen hitta en absolut objektivitet, eller en relativ objektivitet. Om vi röstar fram en, utifrån människors erfarenhet, ideal objektivitet, till bägge ovanstående fenomen så blir de objektiva eftersom vi då kan utgå från idealet för att avgöra ved som är rätt eller fel.

Det förutsätter naturligtvis att vi använder de bästa verktyg vi har tillgängliga, för att hitta ett ideal som stämmer väl överens med våra empiriska erfarenheter. Idealet blir då objektivt och inte subjektivt, eftersom idealet avgör vad som är rätt eller fel. Och så länge du inte har förmågan till att bevisa en absolut objektivitet så blir ditt påstående, enligt den relativa världsbilden, subjektiv.

Och du har givetvis rätt i att den relativa objektiviteten inte gör anspråk på att vara absolut objektiv. Den erkänner mer än gärna att dess objektivitet är skapad av människor utifrån människans erfarenheter. Det utesluter med andra ord av vi kan hävda att den är korrekt i absolut mening.

Det är inte alltid lätt att förstå vad som menas med vaga formuleringar.
Nej, men det är bara du som gör den jämförelsen. Exemplet gällde ditt antagande att solen kommer att gå upp också imorgon.

Vad jag vill ha sagt: Kan du verkligen bevisa den metafysiska realism som du så krampartat håller fast vid? Om inte, hur berättigar du ditt förkastande av andra möjliga synsätt? Jag tvivlar på att du kan göra det på rationella grunder.

Jag skrev uttryckligen "ontologisk". Men du är självklart välkommen att fortsätta blunda, hålla för öronen och skrika...

Exemplet var inte menat att betraktas utifrån någon sub specie aeternitatis. Du kan heller inte anta att personerna i exemplet är en forskare och en överstepräst: de har lärt sig, som folk gör mest, via hörsägen/auktoriteter.

Då frågar jag återigen: Vari ligger den grundläggande ontologiska skillnaden när A utför handling h1 och B utför handling h2?

Egentligen viskade jag bara .... om epistemologi och logik. Som inte är irrelevante i ontologiska sammanhang.


Så tandborstning och bön har samma epistemiska värde för icke-specialister? Eller vad har jag inte förstått?


Och jag svarar samma som tidigare: Empiri, epistemologi och logik.

Jag kan svara men vart försöker du komma? Att det är lika rimligt att anta att en gud finns, som det är att anta att det är hälsosamt att borsta tänderna?

Vad vi har här är kanske den odontologiska argumentationsmetoden?

Vem vet, kanske Arepo kommer att få sin egen fotnot i teologins historie.