Varför är inte älvdalska ett officiellt minoritetsspråk i Sverige?

Det finns ju ett antal aspekter på det där. Först har vi frågan hurpass enhetlig älvdalskan är. Det är möjligt att Ulum Dalskas arbete har inneburit en likriktande standardisering, men åtminstone förr i världen var det, vad jag har förstått, rätt påtaglig skillnad på hur folk pratade i Älvdalens kyrkby/Myckeläng/Kåtilla, och hur de pratade i, säg, Blyberg eller Evertsberg. Nästa fråga är ju då den som du tar upp, om hur stort avstånden till andra ovansiljanmål är - storstadsbor som viftar med armarna över älvdalsmålets obegriplighet är ju i allmänhet rätt okunniga om att också moringar och orsingar kan vara rejält obegripliga för stockholmare om de känner för det, samt att i vart fall moramålet är synnerligen diverst, och att folk från t ex Venjan och Våmhus inte alls pratar likadant. Om skillnaderna inom älvdalskan totalt är större än vad skillnaden mellan de geografiskt närmaste älvdals- och moramålen är - säg mellan Blybergs- och Oxbergsmål - kan man ju fråga sig om just älvdalska verkligen är den lämpliga språkenheten.

Och den sista frågan är ju hur många andra, orelaterade, obegripliga svenska dialekter som fortfarande finns. (Att konceptet obegriplig lokalbefolkning kunde gälla i princip hela riket på 1960-talet, visar ju Hasse Alfredsons obegriplige rospigg Herr Garbo i Att angöra en brygga. Även om rollen utnyttjade en alfredsonsk specialtalang, hade den ju inte varit rolig om inte biopubliken på något sätt hade kunnat relatera till fenomenet.) Och det är ju fortsatt ganska många - i all synnerhet om vi räknar med Svenskfinland. Hur många minoritetsspråk skulle det bli?

Ingen i sig. Men många av våra officiella minoritetsspråk är rätt kryckiga som minoritetsspråk. Jiddisch har inte haft en självreproducerande population talare, utan språkets kontinuitet i landet har helt varit beroende av tillförsel av nya talare genom immigration. Då tycker jag att det är ett invandrarspråk och inte ett minoritetsspråk, oavsett hur länge det har funnits. Romani har sannerligen en självreproducerande talarpopulation, men å andra sidan fanns det ingen specifikt till Sverige lokaliserad population romanitalare förrän 1914, då det första världskriget stängde Europas gränser, och de romer som råkade finnas här just då förblev här. Och 1914 är faktiskt bara för 99 år sedan ens nu, och låg betydligt närmare i tiden när de officiella minoritetsspråken kreerades. Meänkiel började för det första drivas som eget språk först på femtiotalet, och med någon vidare intensitet först på sjuttiotalet, och är alltså väsentligt yngre än 100 år som erkänt språk. Men det räcker inte med det. Meänkiel är en tornedalsfinsk dialekt vars enda definierande karaktärsdrag gentemot tornedalsfinska på andra sidan älvgränsen är ett stort antal svenska lånord. Det kan starkt ifrågasättas hur många av dessa, för meänkiels identitet som eget språk helt avgörande, lånord verkligen hade kommit in i det lokala målet för hundra år sedan. En hel del av dem kan bevisligen inte ha funnits i meänkiel för hundra år sedan, eftersom de betecknar företeelser och begrepp som inte existerade för hundra år sedan.

Så det är bara finskan och samiskan som självklart uppfyller alla de kritierier som ska ställas på officiella minoritetsspråk. Och av dessa är ju samiskan dessutom problematisk på ett helt annat sätt, då samiska inte är något definierat språk. Hurpass mycket är Sveriges - iofs fåtaliga, men existerande - sydsamer hjälpta av att samiska, men i praktiken bara nordsamiska, är ett officiellt minoritetsspråk, då sydsamiska och nordsamiska bara med stor ansträngning är inbördes förståeliga?

Sydsamen och nordsamen har precis samma situation som två rätoromansktalande, en som talar surselvan och en annan som talar vallader. I båda fallen sker den enklaste och mest ansträngningsfria kommunikationen på majoritetsspråket - svenska respektive schweitzertyska - trots att de rent officiellt-juridiskt delar modersmål.

Ja och då kan man ju undra varför dessa språk blev minoritetsspråk och inte älvdalska. Man kan ju kanske göra på samma sätt med älvdalska som med samiska. Samiska är som du inte ett utan flera språk och man valde att ha samiska som minoritetsspråk. Vid en eventuell tilläggning av älvdalska som minoritetsspråk kan man kanske ta ett allmänt namn för alla dialekter i området som skulle kunna klassas som ett annat språk än Svenska.

Så här ska den vara: http://humanrightsstudies.wordpress....oritets-sprak/

Men där finns ju ändå Rumantsch Grischun som kompromiss, även om det har haft tämligen begränsad framgång. Något liknande skulle nog inte vara möjligt att konstruera för samiska.

Rumantsch Grischun används av myndigheter, plus att det fåtal icke-modersmålstalare som vill lära sig rätoromanska lär sig det. Modersmålstalare använder det inte, absolut inte muntligt och i princip inte skriftligt heller. I Surselva sjungs inte ens nationalsången på Rumantsch Grischun, utan i en ganska avvikande, äldre, översättning på surselvan. Det är möjligt att sydsamiska är för avlägset för att kunna ingå i en samisk kompromisstandard - jag är alldeles för dålig på olika samiska språk för att kunna göra någon personlig initierad bedömning om detta - men de övriga i Sverige talade samiska språken skulle nog kunna gå att kompromissa ihop, om viljan funnes.

Men också då skulle det lika förbannat vara majoritetsspråket som skulle vara det enklaste och vigast kommunikationsmedlet mellan olika undergrupper av minoritetspråket. En person från Surselva och en från Schuols kommunicerar inte på Rumantsch Grischun, även om de är rimligt bekanta med ungefär vilka former det använder. Varför hålla på och tjafsa med en ovan rätoromansk esperanto, när det bara är att övergå till den schwyzerdytsch som alla vuxna rätoromansktalande är tvungna att behärska väl för att klara sig?

Och samer i Sverige har minst samma krav på sig att kunna svenska bra som rätoromaner i Graubünden har att kunna schweizertyska.

Jamvel um det altso ikkje primært er det lingvistiske som avgjer um eit bestemt talemål skal verta "utbygd", spelar språkleg avstand likevel ei rolle. Dersom språka er særs ulike, er det t.d. ingen som finn på å kalla det eine språket for ein dialekt av det andre - det hev t.d. aldri vore nokon som hev hevda at samisk er ein norsk (eller svensk) dialekt; samisk hev nemleg alltid vore eit udiskutabelt avstandsspråk i høve til skandinavisk, jamvel um det ikkje hev vorte utbyggjingsspråk fyrr i nyare tid.

Men i andre høve er ikkje saki so upplagd. Dei fleste vil truleg meine at det tradisjonelle folkemålet i yvre Dalarna i Sverike er ein svensk dialekt, ettersom den utan tvil høyrer heime i det skandinaviske dialektkontinuumet. Likevel er den lingvistiske avstanden til talemålet utanfor Dalarna so stor at det lyt reknast som eit avstandsspråk i høve til det meste av Skandinavia. Her hev me altso ein "dialekt" som ikkje er eit utbyggjingsspråk, men som truleg lyt karakteriserast som eit avstandsspråk.

Det er ogso ein myte, ikkje berre i Norig, men truleg ogso i Danmark og Sverike at dialektskilnadane i Norig er større enn i grannelandi. I røyndi er det akkurat umvendt: I høve til arealet er dialektskilnadane minst i Norig. No er det likevel ei kjensgjerning at denne myten finst, og som regel uppstår mytar ikkje utan eit visst upphav i røyndomen. Og i dette høvet er upphavet nokso klårt. Den som reiser kring og pratar med folk i dei skandinaviske landi i dag, vil utan tvil i veldig høg grad få stadfesta denne myten. Korleis kann ein so kalla denne uppfattinga ein myte?

Svaret er at dersom ein med dialektskilnadar meiner dei tradisjonelle dialektane slik dei var fyrr regionalisering og standardmålspåverknad sette inn med full kraft, so var Norig landet med minst dialektskilnader i høve til arealet, og Danmark det landet der skilnadene var størst. I Sverike likna tilhøva stort sett på dei norske, altso mindre skilnader relativt sett enn i Danmark, sett burt frå i visse umråde, og då spesielt Dalarane.

Grunnen til at dialektskilnadane nettupp i Dalarna og i Danmark er større enn i resten av Nord-Skandinavia, er truleg den same som den som er ein viktig forklåringsfaktor når det gjeld dialektskilnadene på Island og Færøyane: I Danmark og Dalarna hev folk budd i relativt store landsbyar, i resten av Sverike og Norig dominerar einskildgardar.

Har hört våmhusdialekt talas och det var ju rena grekiskan. Inte ens personnamn gick att uppfatta.
Tältade en gång i Våmhus och campingskötarn frågade "regnar det där ni kommer ifrån". Det tog ett antal va? innan jag förstod. Efter varje va? så blev det mer och mer klart eftersom han ändrade lite varje gång.
Hur mycket skiljer älvdalska och våmhusmål. Kan de förstå varandra?

Jag kan åtminstone säga som så att jag rätt nyligen hörde två infödda talare av ovansiljansmål, den ena från Våmhus, den andra från Skattungbyn (östra Orsa), prata om älvdalska. Att de inte skulle förstå det (eller varann) fanns inte ens på kartan utan det de talade om var graden av upplevd gnällighet och specifika språkljud. Men det finns förstås individuell variation även här och jag kan självklart inte gå i god för att alla våmhusingar förstår älvdalska och tvärtom. För mig som utifrånkommande betraktare är skillnaderna rätt marginella: Först var alla målen rätt obegripliga men när jag väl började bekanta med ett av dem öppnade sig även de andra i ungefär motsvarande grad.

En intressant hypotes. Något om komplicerar saken är att bystrukturen har varit den samma i så gott som hela Dalarna, och dialektvariationen i Nedansiljan är betydligt mindre än i Ovansiljan

Visst kan älvdalska få status som eget språk... men för att vara konsekvent och rättvis så måste ju alla andra dialekter som är "obegripliga" få bli egna språk också. Var ska man då dra gränsen? Och vem bestämmer vad som är "obegripligt"? Nej, det är kanske bäst att inte rucka på status quo.

Ved inkörsporten till Övre Dalarna ligger Stora Tuna, den politiska medelpunkten och förmedlaren av biskopsdömets kyrkliga konst. Västerut spelar Malung en stor roll i de västerdalska obygderna, och ingående undersøkingar komma tvivels utan att visa, att den överlägsna norska kulturens svallvågor gång på gång slagit över fjällväggarna. Viktiga samfärdsvägar ha i århundraden gått till de stora slättbygderna i Västmanland och Uppland, men även til Värmland, til östra Norge (Grundsets marknad), till Härjedalen och till Hälsingland.

Allt bidrager att stödja de allmänna slutsatser rörande frågån om dalmålets uppkomst och vidare utveckling, som synas kunna dragas av den språkhistoriska undersökningen: det språk, ur vilket nutidens dalmål utvecklats, har tillsammans med Dalarnas skandinaviska bebyggare trängt in från de lägre liggande bygderna i sydost, och från detta håll har alltjämt den stora strömmen av nyheter komit; men vid sidan härav har en antagligen ömsesidig kulturellt-språklig påverkan ägt rum mellan dalfolket och dess grannar i väster, norr och öster, en påverkan, som är alldeles särskilt märkbar inom området Malung-Transtrand. Genom de stora bergverkens anläggning på 1200-talet ha så talrika och så betydande främmande element inkommit i landskapet, att dalmålet tillika med en mängd andra genuine drag i Dalakulturen så gott som spårlöst trängts undan från provinsens mera moderniserade, sydöstliga del, och att även bygderna mellan Stora Tuna och Siljan på mycket väsentliga punkter förlorat prägeln av dalmålstalande.

Bland de bygder, som bäst stått emot inflytelserna både från sydost och från sydväst, intar Morabygden den centrala, sammanhållande platsen. Då man nu slutligen söker efter orsakerna till, att dalmålet - vad både ålderdomligheter och nybildningar beträffar - visar en så nästan enastående originalitet, stannar man givetvis främst inför befolkningens geografiska isolering. Förnekas kan ju ej heller, att Övre Dalarnas belägenhet vid Svearikets yttersta gräns i äldra tider - och då alldeles särskilt under perioder av radikal språklig nydaning såsom vikingatiden och den äldra medeltiden - bör ha varit av grundläggande betydelse på ifrågavarande område.

Emellertid torde man nog å andra sidan böra akta sig för att överdriva vare sig själva isoleringen eller dess språkliga betydelse. Järnbäraland med dess ej obetydliga byteshandel med samtliga grannbygder hörde näppeligen til Skandinaviens allra mest isolerade trakter; än mindre voro de dalkarlar, som under århundradet 1434-1533 spelade en framträdande, mången gång avgörande roll i Sveriges historia, några från det övriga folket avskilda vildmarksbor; och redan på 1600-talet medförde dalfolkets "herrarbete", handel och tiggeri visteser på halvår eller mera i främmande trakter. Vad isoleringens språkliga betydelse beträffar, synes det mig ej ur vägen att här till jämförelse andraga ett par av mig iakttagna förhållanden i främmande länder.

Om man färdas i östra Norge på området från sydvästra Trysil til Fämunsjön - ett område av ungefär Upplands storlek - finner man språket, trots klara dialektskiftningar och trots många "gränders" starka isolering, i stort sett så enhetligt, att ingen språkgräns i dessa trakter på minsta vis kan jämföras ens med skillnaden mellan t. ex. västra og östra Mora! Vandrar man däremot i de Albanska bergen utanför Rom - bland städer, som med tunnelbanesystem äro förbundna med storstaden - finner man en ny, skarpt utpräglad dialekt för varje stad, man kommer till! Med hänsyn tagen till dessa förhållanden synes det mig ingalunda omöjligt, att man vid sökandet efter orsakerna till ett folkmåls originalitet måste minst lika mycket som med isoleringen räkna med tvenne andra faktorer, nämligen sammanboendet i folkrika samhällen och en viss psykologisk primitivitet. Vad de stora, folkrika bysamhällena under senare århundraden betytt för bibehållandet av den språkliga egenarten, därpå ha vi ej få ex. från Övre Dalarna.

Finnmarkerna, Dalarnas egentliga vildmarksbygder, ha på tre århundraden hunnit praktiskt taget fullständigt förlora sitt eget mål, under det att folkspråket lever ett friskt liv även i så centralt belägna byar som ex. Noret i Mora eller Gärdebyn i Rättvik; det mitt i Nedre Västerdalarna belägna Nås med sina folkrika byar har i stort sett vida trognare bevarat sitt egenartade språk än det lilla, avlägsna Äppelbo; Ovansiljan med genomgående bybebyggelse har kraftigare än någon annan trakt av Dalarna stått emot alla språkliga nyheter, under det att Övre Västerdalarna med hovudsaklig bebyggelse i mera enstaka gårder har varit synnerligen tillgängligt för inflytande från söder och väster.