Citat:
Vi kan visst ana hur det är, du har ingen jävla aning. Men alla börjar inte gapa, skrika och uppmärksamhetshora sig, tvinga till sig behandling och göra sig till publikt spektakel bara för att få uppmärksamhet och späda på sina "diagnoser". Vissa är inte friska nog att göra det. Jag orkade inte, väntade stelfrusen av ångest på läkartid, efter några års helvete till och från...väntan på läkartiden var 3 veckors dimma. Mediciner som inte fungerar, ännu mer väntan. Men man fortsätter sköta det man måste. Vardagen. Sysslorna. Kliva upp, lägga sig i tid, äta mat även fast den vänder direkt. Duscha, tvätta, sopa damm. Man skär sig, för att lätta ångesten mellan varven, men mest så flyter man i en iskall dimma. MAN BARA GÖR. Även fast man inte kan, även fast man tror att man ska dö där och då av en panikattack. Men inget blir bättre av att bara skita i allt och börja knarka. Man måste hitta nån slags normalitet när insidan är kaos.
Det är som om hon inte äger något ansvar alls för sina handlingar. Hon förväntar sig få vård och bli frisk utan att lyfta ett enda jävla finger. Kommer undan allt. En annan fick snällt gå på arbetsförmedlingen med självmordstankar (du mår bra av att vara bland folk), söka jobb och smack var man i fas 3...ännu sämre skick än innan, jag ville dö av skam och av ångest. Några månaders sjukskrivning hade låtit mig läka och hämta kraft, men nej...ut i livet. Nu har jag jobb. Men det var en evig uppförsbacke hit.
Hon kan gnälla, kritisera, inget duger. Som om hon tror att hon ska nå 100% psykisk perfektion utan att behöva anstränga sig, sluta knarka, sluta uppmärksamhetshora sig och ta sig i kragen. Helvete vad less jag är på den där trasiga människan. Hon förstår inte hur lätt hon kommit undan.
Det är som om hon inte äger något ansvar alls för sina handlingar. Hon förväntar sig få vård och bli frisk utan att lyfta ett enda jävla finger. Kommer undan allt. En annan fick snällt gå på arbetsförmedlingen med självmordstankar (du mår bra av att vara bland folk), söka jobb och smack var man i fas 3...ännu sämre skick än innan, jag ville dö av skam och av ångest. Några månaders sjukskrivning hade låtit mig läka och hämta kraft, men nej...ut i livet. Nu har jag jobb. Men det var en evig uppförsbacke hit.
Hon kan gnälla, kritisera, inget duger. Som om hon tror att hon ska nå 100% psykisk perfektion utan att behöva anstränga sig, sluta knarka, sluta uppmärksamhetshora sig och ta sig i kragen. Helvete vad less jag är på den där trasiga människan. Hon förstår inte hur lätt hon kommit undan.
<3 till dig vem du än är.
känner tyvärr igen mig i mycket, men det var när jag var yngre.
Nu har det mest "lappat" ihop sig och och mår okej större delen av tiden.
Det går på något sätt.

Har du verkligen inte förstått någonting av vad jag skrev? Wow. Ursäkta men det där är ju en imponerande efterblivenhet.