Varför nöjer sig vuxna med lågavlönade skitjobb?

Dina punkter förutsätter ju lite att man faktiskt egentligen VILL jobba med annat, vilket det är långt från alla på lågavlönade, lågutbildade jobb som vill. Många är som sagt glada med att ha en fast inkomst och leva på fritiden, alla ser inte sitt yrke som en identitet, och även sådant som på pappret är "skitjobb" kan vara bra jobb om det är vettiga tider och trevliga kollegor.

Vad gäller punkt 4 finns det i vissa fall ett syfte med att bo kvar så nära föräldrarna, nämligen att de kan vara åldrande och sjuka, och att man vill kunna träffa dem medan de fortfarande lever och att det är smidigt att bo nära om man behöver hjälpa till. Det kan också vara så att man tycker att det är bra för barnens skull att bo nära sina far- eller morföräldrar, dels för barnens relation med dessa och dels av praktiska själ. Det är inte en automatisk fail att bo kvar på, eller flytta tillbaka till, uppväxtorten, även om man gärna tror det när man är i tidig 20-årsålder.

Sjuksköterska är uppenbarligen inget 'skitjobb', just eftersom det kräver utbildning. Det må vara jobbigt och dåligt betalt men de som är det har gjort ett aktivt val, kanske för stt de vill syssla med något som är meningsfullt. Ämnet handlar om jobb som folk har av bara farten, som inte kräver utbildning.

Vi har redan konstaterat cirka hundra gånger att det är bra att det finns folk som gör de tråkiga jobben, det är inte frågan. För du tror väl inte att de gör de för att vara snälla?

Håller med om att sjuksköterska inte är något skitjobb, just eftersom det faktiskt kräver en utbildning och ett aktivt val att börja plugga på universitet.

Vad jag däremot inte förstår är de som väljer att plugga till undersköterska. För mig är det helt ofattbart att om man ändå gjort valet att man ska plugga, så väljer man att bli undersköterska?! Varför inte lika gärna använda pluggtiden till att bli en riktig sköterska? Det kanske skiljer lite i intagningspoäng, men det är ju knappast omöjligt att plugga upp. Och undersköterskor tjänar ju knappt mer än vad en outbildad vanlig person gör.

Situationen är nog lite mer nyanserad men i grunden så har du rätt. Och som nån annan skrev så är (mycket) av utbildningar man genomgår färskvara. Om man då istället jobbar inom ett område man vill gå vidare i så väger arbetslivserfarenhet och branscherfarenhet så vansinnigt mycket tyngre än att man läste till civ.ing. för 8 år sedan.

On topic så tror jag också, som redan skrivits, att många nöjer sig med tryggheten och rutinerna i sin situation. Man har sina arbetsuppgifter som man alltid haft, man får sin lön, man har sitt liv. Det är good enough liksom.
Det är alltid mer eller mindre obekvämt att göra nåt nytt, byta jobb, flytta, separera från sin partner etc. men dessa saker kan vara fruktansvärt nödvändiga om man inte vill sitta kvar i sin "good enough-situation" hela livet.

På många skitjobb slipper man använda hjärnan och kan då fundera på roligare saker eller så skapar man en bisysla på jobbet. Jobbade på ett lager var man packade ordrar och grejerna hämtades av en robot på lagret. Brukade då rita gubbar och klottra på kartongerna som roboten hämtat. Sen ställdes kartongen tillbaka. Efter nån vecka kanske samma kom tillbaka och -ahh den roliga streckgubben från förra veckan :-D typ.

Själv har jag en viss erfarenhet från traditionella lågstatusjobb så jag talar utifrån mina erfarenheter och noteringar. Den främsta anledningen till att folk nöjer sig med exempelvis Ica tycks vara att det faktiskt inte är ett så hemskt jobb. Jag personligen ser de inte om "lågstatusjobb" men är medveten om att det i viss mån betraktas som sådant av allmänheten.

Du har dina kollegor som i regel är ett väl sammansvetsats team, du har dina uppgifter som varken är bu eller bä samt set kanske viktigaste komplementet till min teori, din lön. Detta bidrar till att de arbetande försetts i en känsla av trygghet.

De näst viktigaste jag noterat är att folket i regel inte här några intressen lämpade för akademiska studier vilket resulterar i att de blir omotiverade till att studera, en läkare har förhoppningsvis ett visst intresse av människokroppen, juristen intresserar sig kanske för samhället och hur dess juridiska system fungerar och ingenjören tycker förhoppningsvis om att ägna sig åt räknande.

Det blir väldigt svårt för en individ att avsäga sig den levnadsstandard man skaffat sig på den förhållandevis höga lönen från Ica/fabriken/lagret och framförallt avsäga sig den trygghet man skafft sig för att ägna år av studier på något man inte finner intressant i syfte att kanske sedan få ett jobb som anses vara av "högstatus"

En ytligare bidragande faktor är att samhället idag inte är vad det varit, en examen är verkligen ingen garant för en anställning någonstans och detta tycks vara en (berättigat) vara en av huvudatgumenten för de som stannar kvar.


Jag skriver från mobilen, så ursäkta eventuella fel.

Vad gullig du är som tror att du blir någon slags "övre medelklass" bara för att du har ett akademiskt jobb och sitter på kontor så länge du inte är ägare av ett företag och passivt tjänar pengar så är du ARBETARKLASS oavsett om din syssla handlar om att skriva dokument på en dator på fina kontoret eller om det rör sig om att stapla mjölk i butiken. Du gör ett arbete för någon annan och gör inte du det finns det tusentals andra som kan göra det. Bara för att man jobbar på en fabrik betyder inte det att alla där är korkade eller är nollor som du inbillar dig. Att utbilda sig kräver ingen större IQ utan har mer att göra med intresse och vilja för de allra flesta. Jag känner mängder med civ. ingenjörer och annat högutbildat folk och de är överlag inte särskilt mycket mer spännande att umgås med än folket från fabriken kan jag lova dig.

Det jobb jag och många andra gör på min arbetsplats behvöer du tydligen vara utbildad för att göra men jag kan lova dig att du med lite upplärning skulle fixa det utan problem trots avsaknad av utbildning. Vad gäller lön så visst skiljer det lite men i vårt land har det ingen större betydelse vad du jobbar med då löneläget i många fall är ganska lika. Visst jag tjänar väl några tusen mer än snittet och vissa mer än så. Men det är inga betydande skillnader i livskvalitet för det sett till hur mycket man jobbar och stressnivån man ständigt har.

Anledningen till att jag studerar/har studerat är att jag gillar att lära mig saker och tycker det är genuint roligt.

Så jäkla dåligt betalt är det inte som sjuksköterska.

Sjuksköterskor, medicin/kirurgi - 29500
Operationssjuksköterskor - 30500
Sjuksköterskor, psykiatrisk vård - 29200
Röntgensjuksköterskor - 28700
Övriga sjuksköterskor - 27200
Akutsjuksköterskor m.fl. - 31200
osv...

Kanske ingen märkvärdig lön men lite knappt 30000 är inget lågavlönat jobb i Sverige. Skitjobb skulle jag aldrig kalla det.

http://www.scb.se/Pages/TableAndChart____28318.aspx

Ja de tjänar sjukt mycket. Förstår inte att de klagar. De är så jäkla giriga! Finns yrkesgrupper som har det betydligt värre.

Tycker inte heller sjuksköterskor tillhör "skitjobben".

Undersköterska däremot...

Dessutom är "skitarbetsplatser" som tex Posten typiska ställen man träffar på akademiker. Det är antingen studeranden som arbetar extra eller intellektuellt intresserade personer som är brevbärare till yrket. Har dock en släkting på sågverk som har föga intellektuellt utbyte med sina arbetskamrater men med ett undantag. Så på den platsen, där är de två.

Status skiter jag i och bra ideal värderas långt högre än vad titlar gör. Arbetsmiljön kan dessutom få vara dålig, i viss mån. Illa är om den är fysiskt ansträngande så att man riskerar att slita ut kroppen eller dra på sig sjukdomar som gör en handikappad. Men det senare var mera vanligt förr.

Jag har examen men har aldrig varit imponerad av den. Har ett skitjobb nu som jag trivs ganska bra med. Befinner mig längst ned på lönestegen men jag klarar mig fint på den lönen.

Det handlar med säkerhet om att människor i allmänhet är trygghetsnarkomaner. Det ligger nog inbyggt i våra gener, men även i vår kultur där vi hela tiden blir lärda att det där jobbet på Ica eller McDonalds innebär att vi får vår grundtrygghet tillgodosedd.

Jag skulle vilja utveckla frågan: Varför detta absurda strävande efter monoton trygghet?

Jag själv levde i trygghetsbubblan innan jag råkade ut för en olycka. Har tidigare skrivit om min historia på detta forum för en tid sedan och den går att läsa i tråden: "Jag har valt det enkla livet - Fler som tänker som mig?": https://www.flashback.org/t1769346

Tvärt emot TS ser jag dock inte någon som helst lycka i materiell rikedom i överflöd utan ser istället min personliga frihet som den största rikedomen.

Detta kan vara den mest generaliserande tråden i Flashbacks historia.

De ambitiösa akademiker-förespråkarna generaliserar kring att de lågavlönade är oambitösa och IQ-befriade.
De lättsamma skitjobbs-förespråkarna generaliserar kring att de studieskuldstagande "tjäna-5k-extra-i-månaden"-personerna är tråkiga karriärister där CSN-lån ej motiveras.