Frågor och svar om Autism [Sammanfogad //Mod] (tidigare: "Frågor och svar om Asperger")

Helt korrekt. Det stora problemet är gränslandet att "fungera" såpass bra att man ser normal ut för nästan vilken bedömare som helst, men får jobb och får behålla dem när man anstränger sig till sitt yttersta - det får man inte. Arbetsför är att vara kapabel att sköta ett jobb tillfyllest och kunna få behålla det. Tyvärr har samhällsutvecklingen tillåtits gå åt ett håll där det är väldigt mycket attityderna i samhälle och på arbetsmarknad som gör att mångas bästa inte är gott nog. Vi är nog inte direkt få som samtidigt ger folk som inte själva är arbetsgivare intrycket att vi är arbetsföra och att det är skit att vi "inte ens försöker få ett jobb". Men vi har ju liksom redan varit där. Lobba på arbetsgivarsidan att de mjukar upp attityderna och erbjuder alla som vill och under goda förhållanden kan jobba ett jobb, i stället. Det är ju där det brister. Och lobba för ättestupa i stället för att era skattepengar ska få gå till att vi får lite pengar att äta och bo för också. Det är rättigheter vi råkar ha för närvarande, och naturligtvis utnyttjar. Men det är så förbannat patetiskt att skuldbelägga oss. Det är vi som är offren i historierna om våra liv, inte direkt stackars stackars samhället eller stackars stackars arbetsgivarna som inte har hittat bättre och dugligare jävlar att anställa.

Exakt. Och många är ju lika okunniga som en genomsnittlig flashbackare och missar åt andra hållet. "Åh, du kan se mig i ögonen, då kan det inte vara Aspergers syndrom." "Åh, kan du krama människor du tycker om, det ska man inte kunna om man har Asperger, så det kan det inte vara det du har."


Visst är det så. Ju längre man lever och om man dessutom själv har trott från början att man är i grund och botten normal och har samma förutsättningar som vem som helst så har man ju försökt, gnetat på och man har lärt sig hur man ska agera "normalt" och försöker göra det så gott man kan. Jag gör det tillräckligt bra för att ge den typiska Flashback-klicken intrycket "öh, han har inte alls aschpenbärgljer", men inte tillräckligt bra för att få någon arbetsgivare att tycka "hans arbete är värt att betala för, oavsett hur många bitar av hans personlighet jag hela tiden går och stör mig på".

Nu är det ju rätt uppenbart att du talar i egen sak, och att du vill att diagnosen skall stämma. Lite svårt att diskutera med någon som inte har ett öppet sinne. Problemet ligger inte bara i den korta utredningstiden, utan i psykiatrernas inkompetens och dåliga människokännedom (speciellt om introverta människor). Dessutom har själv en ren AS-diagnos, satt efter en RPU, så visst fan vet jag hur det går till. Det gör dock inte diagnosen mindre överdiagnostiserad eller flummig.




Nja, det där är kraftigt i överkant. Så högt som 2% är det verkligen inte. 1/250 har jag däremot sett. Det är väl bland annat Gillbergs uppfattning. Skall man bara titta på de grövre och mer hjälpbehövande fallen, så lär förekomsten dock minska rejält.


Så här står det på wikipedia:

"Den allmänna förekomsten av AS är inte väl belagd, men försiktiga uppskattningar med användning av DSM-IV-kriterierna tyder på att två till tre av 10 000 barn har störningen, vilket innebär att det är mindre vanligt än autism. Tre till fyra gånger så många pojkar som flickor har AS.[4][64] Förekomsten av AS i alla rasgrupper, och giltigheten av de epidemiologiska studier som hittills genomförts, är ifrågasatta"






Nej, det jag beskriver är äkta, påvisbar, klinisk AS. Sedan tycker jag att ribban skall vara högt ställd, eftersom vi talar om ett funktionshinder. Vad är annars poängen med att ha det klassat som ett sådant? Skall ett undvikande, lite introvert och nördigt beteende vara tillräckligt för att få en sådan stämpel tycker du? (Ja, många med AS har de facto inte större problematik än så)

I mitt fall var det "du har ju sinne för humor, det har inte en person med AS"...

Det mesta av min humor är slitsamt inlärd. Skrattar åt saker som jag inte alls finner roligt enbart för att det är "normal humor".

Men även att jag tittar folk i ögonen, finner det extremt stressande och påfrestande, men har lärt mig att göra det ändå för att det förväntas. Även att jag "kramas" finns med, men även där så är det till stor del nåt inlärt med ogillande som man tvingar sig till för syns skull.

Nej, de liggande kriterierna godtas sällan så ensamma är de inte.
Idag ser man en NPF problematik som ligger på flera plan. Diagnoserna är gamla.
Storstadslänen och där vi har utbildning och forskning i NPF ligger naturligtvis före. Hon är Med.Dr. Högsta hönset i Sthlm, chef för norra Sthlm. Naturligtvis en röst från Sverige internationellt.

Nej, jag undrar själv om det stämmer men jag utesluter det inte.
Att det pågår en överdiagnosticering är sant men det sker främst av dessa pressade eller dåliga utredningar utan framtidsplan eller uppföljning.
Men det tar ju tid.
Jag tror inte vi upplevde det lika om du testades under de villkoren.
Det beror ju på vad du har för kriterier. Om du lägger ribban runt 2% så får du med fler som kanske ligger på gränsen men behöver hjälp för att inte bli uteliggare, utnyttjas, vara inkompetent att sköta enkla uppgifter och sig själva. De behöver hjälp. Hjälpinsatserna är ju inte anpassat för en högfungerande heller, knappt för ngn med AS ÖHT. Kommunen försöker uppfylla lagen billigt.


Jo, men wikin säger att det är ifrågasatt.
Det är också så att vissa folkslag har det i större grad. Somalier har inte AS, de är autister en masse.




Det är kanske vad du ser. De kan ha noll lokalförmåga, glömma alla namn ha ett väldigt underligt minne och usel koncentrationsförmåga mm.
Inget av detta syns.

Hm, det där kan man väl tycka vad man vill om. Personligen tycker jag det är absurt att utmåla 1/50 av befolkningen som socialt funktionshindrade. Det stämmer iaf inte med mina egna observationer i vardagslivet. Inte fan är var 50:e människa du stöter på i stort behov av stödinsatser för t.ex vardagsgöromål? De problem du beskriver härovan är väl mer av de som en fullblods-AS eller högfungerande autist brottas med.




Ja, men det visar ändå på en enorm variation i tolkningen av kriterierna. Uppenbarligen så finns det ju experter som inte anser att det går mer än 3-4 aspies på 10 000 människor.







Ja, men allt detta har inte någon direkt anknytning till AS. Man kan vara usel på samtliga dessa områden utan att vara funktionsnedsatt. Var- och varannan människa har en eller flera av dessa svagheter. Detta är bara sekundära AS-drag. Sådant som tenderar att förekomma oftare hos AS:are än NT:s. Det är inga primära drag som man bygger kriterierna på. Har du inga problem med att avläsa och tolka andra människor i den verbala eller ickeverbala kommunkationen så kan du inte ha AS, oavsett hur det är ställt med minnet, koncentrationsförmågan osv.

Nej, men se där har du helt fel. Jag besitter betydligt mycket mer kunskap än mobben.

Du ser, jag blev tvingad till BUP när jag var 12 och en AS diagnos ställdes. Efter detta var mitt liv förstört för all framtid.
När jag blev myndig beslöt jag mig för att ta saken i händer, jag var (och är) övertygad om att diagnosen inte stämmer, därför begav jag mig till habiliteringen och bad om en ny utredningen. Men tro inte att psykmaffian ville ha någon ändring.

Noterade du med din så kallade AS-hjärna att jag inte käbblat mig till en diagnos?

Jag har inspekterat personer med riktigt AS och jag är inget lik dem. Jag är normal. Det är du med, till en viss grad, AS lider du definitivt inte av.

Aspergers Syndrom i sin riktiga form är inte gemytlig, det finns inget positivt alls från den diagnosen. Det är en vidrig defekt, ett genetiskt fel, en obotlig störning.
Långt ifrån så trevlig som du vill få den att verka vara. Men det kanske du missat när du läst diagnoskriterierna på internet, du vet där din diagnos egentligen bottnar.

Att du får kontakt med psykiatrin på grund av dina "problem" först efter 30 säger ju en hel del.
Hade du haft riktig Asperger hade du fått veta det långt tidigare och dina klasskamrater hade inte bara sagt "att du inte är riktigt som alla andra".

Du vill hitta ett enkelt och bekvämt sätt att slippa arbete och kunna skylla bort alla dina udda beteenden.

Jag är offer av överdiagnosticeringen, du utnyttjar den. Jag inte heller någon jättebebis till diagnosjägare som byter läkare så fort hon vägrar skriva en diagnos, som jag kräver.


Du säger dig veta mer än en insatt läkare, som de facto synar din bluff?
Jag finner inga ord.

Fick min diagnos i vuxen ålder, vilket helt enkelt beror på att AS inte fanns som diagnos när jag var barn. Jag är övertygad om att det överdiagnostiseras nått enormt med den här flumdiagnosen. Men jag är ändå nöjd med att ha den, då det förklara varför jag är och alltid har varit ett socialt ufo.

Noterade du att jag inte har "käbblat" mig till en diagnos?

Jag sade att jag strax efter 30 sökte läkare ännu en gång, och äntligen mötte en läkare med neuropsykiatriska insikter. Och då talar vi 2000, diagnosen AS hade haft ett namn och kriterier för att ställas i hela sex år då.

Kontakter med psykologer o dyl hade jag haft sedan jag började på PBU - som BUP hette då - i femte klass, läsåret 1979/80, och dessförinnan tidsvis besök hos skolpsykologen redan fr o m våren i trean, 1978.

Men jag har i godan ro trott på allt vad till synes kunnigt folk har deklarerat, och försökt sköta och söka studier och senare jobb. Jag var i 25-årsåldern när Lorna Wing etablerade uttrycket Aspergers syndrom och det kom att fastslås som en specifik diagnos och fick diagnoskriterier.

Det är inte konstigare att jag fick diagnos när jag väl fick det och inte tidigare, än att samma sak gäller någon annan aspergare som var vuxen innan diagnosen "uppfanns".

Över 99% av alla med diagnosen ställd accepterar att den täcker ett så stort spektrum som den gör, och accepterar varandra som aspergare. Vid det här laget är vi, "kollektivt", en av de viktigare de facto-auktoriteterna på vad Asperger är och innebär.

För att parafrasera en ramsa från Hammarbys idrottsfans - det är vi som är aspergarna. Vi själva och det medicinska skrået är de två parter som är berörda och därmed har mandat att yttra oss om vad som är "riktig" Asperger eller inte, och liknande frågor. Inom bägge grupperna gäller givetvis att de åsikter en majoritet ansluter sig till kommer att bli vad som genomdrivs som respektive grupps officiella ståndpunkt.

Asperger - den nya psykopatin?

I början på 90-talet satt alla ångestladdade pubertetsoffer och försökte intala sig själva att de var psykopater eller borderlinepersonligheter. Nu har vi fått en ny modediagnos - Asperger!

Alla ni som är diagnosticerade får ursäkta men det verkar ju som om vartannat inlägg är från folk som vill vara aspisar fast inte egentligen är det. "Amen - jag spelar jättemycket tv-spel och vill inte titta folk i ögonen - då har jag väl asperger?".

Någon nämnde siffran 2-3 barn av 10000. Det låter inte orimligt. Och alla de har inte hittat hit till FB.

Ursäkta mig, men varför anser du att en diagnos medfört att ditt liv var "förstört för alltid" på grund av diagnosen?
(På grund av _behandlingen_ skulle jag ha lättare att förstå - barn/ungdomspsyk "behandling" kan ställa till mycken skada.)



Två frågor: Hur vet du att det du såg var "riktig AS"? (AS har ju också (tyvärr) blivit något av en modediagnos för högfungerande (=talande) autister.)
Och:
Hur kan du genom att betrakta någon från utsidan vara säker på att de egenheter/den störningen de har är så väldigt olik din?

(Som tonåring, långt före AS-begreppet var känt, råkade jag läsa något skriven av en bona fide icke-kommunikativ autist och blev lätt förbryllad - eftersom det den människan skrev väldigt bra beskrev hur jag upplevde världen. Kombinerat med litet historier om hur jag var som spädbarn så tänkte jag redan då att jag nog kanske hade varit "litet autistisk" som yngre. Motsvarande BUP-typer var naturligtvis inte alls intresserade av detta, det var bara känslor, känslor, känslor som gällde.)


Med undantag för din kategoriska negativitet och dina emotionella adjektiv så är jag böjd att hålla med. Utifrån hur viktig social kompetens är så är det definitivt en defekt. De delarna av syndromet som inte har med det sociala att göra kan också vara ganska så handikappande.
Men det går att kompensera - isynnerhet för de som är så lyckligt lottade att de har någon snäv specialbegåvning som går att utnyttja.


Vet inte riktigt vem du avser här (är alldeles för lat för att engagera mig mer i den här tråden), men de allra flesta som är födda sådär 1965-1985 och blivit diagnostiserade som vuxna har haft ganska mycket kontakt med psykiatrin, oftast redan som barn.
(Folk som är ännu äldre kan ibland ha gått helt utan psykiatri-kontakter under sin uppväxt - kanske beror det på att skola m.m. var mer "aspie-vänliga", dvs formella, tidigare.)

Klasskamraters uppfattning är kanske inte riktigt det bästa diagnosverktyget.


Sådär i allmänhet är du nog totalt ute och cyklar med det påstående. Kanske din "repertoar" av udda beteenden är såpass liten att du klarar av att "spela normal" större delen av veckan. Så är det definitivt inte för alla.


Igen - varför säger du att du är du ett OFFER för överdiagnostiseringen? Har du blivit påtvingad någon behandling som skadat dig? Beklagar i så fall. Tyvärr är detta inte något specifikt för AS.

Och hur som helst - du är ju över 18 nu, så BUP m.fl. kan ju inte skada dig mer. Så NU borde ju inget hindra dig från att bara gå ut i livet och plugga eller jobba som vilken vanlig typ som helst. Förstår helt enkelt inte problemet.

Enligt mig är Asperger en socialt konstuktion skapad av forskare, läkare samt via påtryckning från anhöriga. De som på 60,77.80 -och en bit in på 90-talet deagnostiserades som bla Schizofrenas skedde en öevergång av psykiatriker till att istället kalla deras nya diagnos Aspergers. Enligt mig fanns det två skäl till detta, det ena är forskares behov av framgång inom fältet psykiatri.
Den andra var att Aspergers ingick i LSSLagstiftningen, vilket innbär betydligt mer rättigheter till slillnad mot SoL - socialtjänstlagen.