Gissa poet.

А.С. Пушкин
МЕДНЫЙ ВСАДНИК
ПЕТЕРБУРГСКАЯ ПОВЕСТЬ

На берегу пустынных волн
Стоял он, дум великих полн,
И вдаль глядел. Пред ним широко
Река неслася; бедный чёлн
По ней стремился одиноко.
По мшистым, топким берегам
Чернели избы здесь и там,
Приют убогого чухонца;
И лес, неведомый лучам
В тумане спрятанного солнца,
Кругом шумел.

И думал он:
Отсель грозить мы будем шведу,
Здесь будет город заложен
На зло надменному соседу.
Природой здесь нам суждено
В Европу прорубить окно,
Ногою твердой стать при море.
Сюда по новым им волнам
Все флаги в гости будут к нам
И запируем на просторе.

I watnet och i hafuet wijdh
Så marge diur omtrille,
Huaalar i haafuet hålla strijdh
Medh Pinfiskar the snille,
Siöormen han och lencker sigh
På haafuet stoor ofandeligh
Skepen til att förspille.

Sirener the så lusteligh
I haafuet sit spel hålla,
Så marge diur ther huelfua sigh
Och moot huar andre falla,
Siöhästar, köhr och Drakar ledh,
Harar, Haijen, Morsen och Sedh,
Shiälen, och fiskar alla.

Stoor rijkedom af sand och muld
Iorden uthi sigh födher,
Skiöne Metaller, sölf och guld
Tehn, bly, koparen rödher,
Iern, Zinck, Galmeij och Mineral,
Edle stenar, wthan all taall,
Menniskian alt till hedher.

Iorden rundeligh bär sin frucht
Medh fullhet och stoor froma,
All wäxter medh dygder och lucht
Medh gröda och medh bloma,
All diur gifuer hon födhon sijn,
Och menniskiom brödh, ööll och wijn
Medh mykin lust och froma.

I wädret Foglar hålla spel,
Lustigt medh sijna wingar,
I Skoghen siunga the fullwäl
Med liufligh stem och tunga,
Menniskiom tiena the till spijss,
Af äggen the efter sitt wijss
Wthkläckia sijna vnghar.

The Grijper, Strwtzer och Pinguijn,
Walgfoglen och Fyrslucken,
I sanden läggia äggen sijn,
Medh Solwärmen them kläcke.
Pryda Iorden medh färgor än
Påfoglen och Papagoijen,
Och andre foglar täcke.

På Iorden kräka, krypa, gå
Så marghe diwr och beestar,
Elephanter, Elghar och Rhå,
Hiorttar, hinder och hästar,
Leiyoner, Parder, Tigerdiwr,
Enhörningar, Bufflar och Tiur
I Skoghen sigh förlusta.

Cameler och åsner ther till
Stoore bördor framdragha,
Mwler, Dromdar, och Rehner snill
Till wår nödtorft sigh lagha,
Ther till och all fänaden skön
Är oss gifuen till arf och löhn,
I thenna werldzens daghar.

I Iordzens trängsle hålla till
Sampt och i watnet kalla
Crocodyler och Drakar wild,
Aspis, sampt Ormar alla,
Lindormen och the Basilisk
Sampt annat ohyr ondt och bijtsk
Och thet man Åth må kalla.

Men Menniskian thet edla diwr
Gudh sijdzst på Iorden gjorde,
Och fick henne then Fatabur,
Ympnigh på hela Iorden,
Foglar, Fiskar, och diuren all,
Att hon öfuer them rådha skall
Och Herrans låf fullborde.

Som andre diur hon är väl giord
Medh lemmar och all Sinne,
Synen, Hörslon, the krafter stoor,
Luchten, Smaken och Minne,
Känslon och Phantasijen säll,
Then bäste deel är wet och skäl,
Thet i diurom eij finnes.

Af Siälen then odödhligh And
Förnuftet sigh wthsprijdher,
Som strijmor wth till foot och hand
Och omkring kråppen wijdhe,
Hennes krafter sigh lata see,
Här af mon sigh förståndet tee
Och wilian godh och blijdhe.

Nw låfuer Gudh all Creatur
Himblar och Englar alle,
Foglar siunge af quist och bwr,
Herranom låf medh skalle,
Låfuer wår Gudh wäder och sky,
Sampt dimber all af watn och dy
Regn Snö och haglet kalle.

I som wträtten Herrans bodh,
Rijmfrost, liungeld, stormwäder,
Fiskar, willdiur, och fänat godh,
Låfuer Herran medh heder,
All folk låfuer Herran medh flijt,
Min Siäl låfua Herran altidh,
Låf och prijss honom sägher.

Amen

FINIS