Gissa poet.

En liten kraftfull strof som fångar provinsens egenart bättre än vad en romansvit i sex delar skulle göra. Äh ... nä, inte vet jag ärligt talat om den är karakteristisk för hela landskapet. Men stämningsfuull är den. Vad hette skalden?

Halland, din mörka hed
sluttar mot havet ned.
Höstnattens stjärnor blossa.
Glest dina stugor stå.
Vandraren trampar på
minnen och mossa.
Vad här är armt och vitt!
Men bland din ljung
riket en gång var mitt
- och jag var ung.

A U Bååth var väl mest i skåne och härjade. Halland... Carl Bildt? Nä, nu får någon snart rota fram något mer avantgardistiskt så även en blygsam negurbög kan få vara med och leka.

Jag har lusläst artikeln om skalden i Nordisk familjebok, och där står beklagligtvis inget om en eventuell avantgardistisk ådra hos högstdensamme. Snarare framstår han som en äkta klassisk poetnatur - drömmande och romantisk. Eller vad tycks om hans tankar inför globaliseringen?

En öde kust, som drager i yttersta norden
från väster till öster sin tusenmila rand.
Den stora Ensamheten, en drottning utan like,
med milt och tungsint öga ser ned på sitt rike
vid slutet av jorden
- och isgrå havet sover invid en öde strand.

Bakom dig Asien vilar. Den bleka tundran fryser,
och blåsten susar änsligt i skogar utan slut.
Men fjärran du ser genom klarnande eter
färgglättiga bågar och fina minareter,
och öknens himmel lyser
soltindrande, härlig, kring vida Asien ut.

-----------
Ej, Asien, mer du skall i Timurs purpur klädas:
din kroksabel Moskva ur dina händer vred.
De vackla i grund, dina urgamla troner,
vid blixt uppå blixt från Europas kanoner,
och hundra folkslag rädas
för skuggan av en dubbelörn, som över klotet gled.


Says you, kan man hånfullt kommentera utgjutelserna ett århundrade efteråt.

Nu chansar jag på Gustaf Ullman (Västkust, och det där).

Den skald jag söker föddes 16 år före Ullman och dog 15 år efter honom. Han framträdde vid sidan av den icke helt obekante Carl David af Wirsén som en försvarare av den idealistiska romantiken, både i sin lyrik och i sina studier som i synnerhet ägnades Atterbom. Allt enligt en artikel i ett annat, lite färskare uppslagsverk än Ugglan ...

Tja ... Per Hallström, då? Ännu en mer eller mindre vild chansning.

Sidu på satan, Hallströms liv sammanföll nästan exakt med den efterspanade poetens. Men nej, det är inte Pärre.

Det är svårt att komma på om Hallström och den efterlyste kunde tänkas ha haft något gemensamt. Utom kanske att de båda under samma decennium (gissa vilket) tilldelades ett litterärt pris (gissa vilket).

Är det ingen annan som vågar sej på att gissa? Var är Guldbyxorna och Eremiten?

Det torde vara Fredrik Vetterlund.

1920-talet. De Nios Stora Pris.

Fanken också! Jag var inne på Fredrik Böök och spekulerade och slog i böcker, men så hann Eremiten före med Vetterlund (som jag av en slump nyss upptäckte när jag läste om Hallström och såg vilka pris som han vunnit). Nåväl!

Knall och salut! Ja, det var Fredrik Mauritz Vetterlund (1865-1960) jag var ute efter! Snyggt jobbat, Blot-Sven och Eremiten! Visserligen är det bara den ene av er som får ordna nästa rond, men äran har ni sannerligen delat ...

Efter de svårigheter jag tidigare haft att ordna den här tävlingen gjorde jag upp en lista med lagom bortglömda poeter att ha till hands, om nya tillfällen skulle yppas. Dikten om Halland - som överraskande nog heter Halland - finns i Sten Selanders bok Det levande landskapet i Sverige från 1955 (ett superbt verk, förresten), och jag tänkte att den kunde komma till användning.
Men jag ville ha prov på minst en dikt till, och i antologier från det senaste halvseklet är det inte mödan värt att leta efter Vetterlund-poesi. Så hittade jag av en slump på biblioteket antologin Levande svensk dikt från fem sekel, sjätte upplagan från 1952. Där hade karln i nåder tillåtits få in tre dikter - Pilgrim, Fantasier vid kartan (citat 2) samt Halland. Lustigt nog hette antologiredaktören Sten Selander ...

Artikeln om Vetterlund i Ugglan tyder inte på någon högre uppskattning för hans skaldskap, men trots det presenteras han i de mest hovsamma formuleringar. En verklig konst, det också ... Kolla här.

http://runeberg.org/nfcl/0088.html

Sedan är det Eremitens tur igen.

För ovanlighetens skull väljer jag en mycket välkänd dikt. Ni kan säkert även namnge översättaren.

Och gott öl kom och gott öl for,
för gott öls skull har jag sålt mina skor
och satt mina strumpor i pant i en bod
- med gott öl håller jag upp mitt mod.

Sex oxar jag hade i ok för min plog,
de trivdes så tämligt och drogo bra nog
- jag sålde dem en efter en si så där,
med gott öls hjälp jag sorgen bär.

Och gott öl har gjort mig så arm som jag är
och haft mig att komma min piga för när
- för gott öls skull i stocken jag stod,
- med gott öl håller jag upp mitt mod.

Och gott öl kom och gott öl for,
för gott öls skull har jag sålt mina skor
och satt mina strumpor i pant i en bod
- med gott öl håller jag upp mitt mod.

Rimligtvis Burns. RRouböRRt BÖÖÖRRRNS!

http://www.everypoet.com/Archive/poetry/Robert_Burns/Robert_Burns_Poems_Gude_Ale_Keeps_The_Heart_Aboon. htm

Å tolkningen är visst av en som heter Röding. En Gustaf Röding.