2007-09-26, 23:54
#1622
2007-09-30, 15:51
#1623
2007-10-01, 18:04
#1624
Det rör sig om en författarinna som på sin tid var en känd stockholmsprofil, av det slag som blir utpekat på stan, med hån eller ej. Stundom uppträdde hon även själv med högläsning av sina alster; här ett ögonvittne:
Bland hennes sångtexter märks Lördagsvalsen, Avestaforsens brus och Livet i finnskogarna. Hon skrev även berättelser och kåserier på stockholmsslang; ett av dessa kan numera återfinnas online i anledning av Linnéjubileet. Namnet, åtminstone pseudonymen, skall nu inskrivas på vågrätt 1 i inlägg #1625.
Citat:
Hon brukade uppträda på gamla "Hundraelvan", Regeringsgatan 111 alltså. Jag och min bror var bara tonåringar då, och vi gick ofta dit för att höra [X]. Hon var enormt populär, det var alltid fullsatt när hon uppträdde. Jag minns henne så väl, hon var liten och spröd som en fågel, svårt handikappad och puckelryggig, alltid klädd i svart. Hon gjorde ingenting särskilt på scenen, hon bara stod där rakt upp och ned och läste sina dårdikter, och hon var alltid fullkomligt gravallvarlig fastän publiken vred sig av skratt. Hon brukade vara tvungen att ta en paus mellan varje versrad och vänta tills alla skrattat färdigt så att hon kunde göra sig hörd. Hon syntes ofta ute på gatorna här i Vasastan också. Vi brukade alltid knuffa på varandra och säga: "Titta, där går [X]!" Man la alltid märke till henne, hon såg ju så speciell ut.
Bland hennes sångtexter märks Lördagsvalsen, Avestaforsens brus och Livet i finnskogarna. Hon skrev även berättelser och kåserier på stockholmsslang; ett av dessa kan numera återfinnas online i anledning av Linnéjubileet. Namnet, åtminstone pseudonymen, skall nu inskrivas på vågrätt 1 i inlägg #1625.
2007-10-01, 18:33
#1625
Åh, nu gav du bort henne, som jag skulle hittat bara vilken vecka som helst nu...
Grämd grymtar Anna Myrberg, jag bak brun mask skämd skymtar
Grämd grymtar Anna Myrberg, jag bak brun mask skämd skymtar
2007-10-01, 18:42
#1626
2007-10-02, 20:36
#1627
2007-10-08, 19:37
#1628
2007-10-19, 22:07
#1629
2007-10-20, 10:08
#1630
Pojken påpekar penibel paus. Påse på:
Publik person, populär primärt per projicerad produktion;
Poët på Patmos:
Jag är chockad
ända till Patmos har beskedet nått
om vad kaplanerna kommit på spåren
de döda var alla mellan femtio och sjuttio
min egen ålder om några år, en uppenbarelse från Jesus Kristus
en som Gud gav honom för att visa sina tjänare
– vad som snart skall ske –
och medelst ett budskap genom sin ängel
gav han det till känna för sin tjänare Johannes.
Där finns betesmarker, många popplar. Därifrån kommande var de klädda i grått och kastanjebrunt; omgjordade av det tunga stoff som rökas på värdshus med avträden i det fria.
Att låta sig återfinnas så där,
föga hedervärt från de där gentlemännens sida,
det fattades åtskilligt i deras romanisering,
och att vartenda fordon plötsligt hade kommit bort!
Men de utslitna kropparna, inga munkars,
katoliker var de lika goda som några,
men de hade tagit sig hustrur och hade sina samlag
tillräckligt för att barnbarnen idag skulle gråta.
Endast ett självmord skulle leda på spåren
efter den ansvarige för en sådan gråt.
Lombarder i regeringen! Mellan er och landet
finns en avgrund. Och det är ni som gräver den i er banalitet
(de slutna ”e:na” är inget jämfört med ordförrådet;
ödmjukt venetianskt är det inte, vore det så ändå!)
Och den som är chockad skrattar med Antonionis ögon
som här vittnar och frambär Guds ord och Jesu Kristi vittnesbörd
och också P[_______] skrattar,
allt vad han har skådat,
medan Moravia är tankspridd, salig den som läser,
och saliga de som lyssna till orden i denna profetia.
Må deras anhöriga sörja; jag talar om det som litteratör.
Mot smärtan sätter jag en viss manierism.
De Sju Församlingarna är fulla av moderna traditioner.
Regler och bildspråk till hands ersätter upplopp
ett beslut räcker, det obligatoriska lynnet
står redo med alla sina karaktärer
(till försvar bakom ordboken, laglös, föråldrad)
den som är vid makten har sina figurer
inom ramen för vilka nulla behändigt ersätter logos;
från en kateder, ett skrivbord
med dubbelknäppt kavaj: ty tiden är fjärran.
Så tröstas döden och den som har den dåliga smaken
att låta sig begråtas; stubbar var allt som var kvar;
något oförlåtligt hos en allvarligt sinnad natur
som är sysselsatt inom jordbruket!
Som om året var 44 igen.
Jag är Alfa och Omega,
den som är, som var och som kommer, den Allsmäktige;
i förlitan på detta, deputerade Rumor, Klenmäktig
men Mäktig i vilket fall som helst,
han skiljer sig från tv-publiken i baren
och talar till småborgarna i familjekretsen
som får sitt lystmäte av indignation över
allt lexikaliskt främmande för folket.
Attilio Valè: närvarande!
52 år, bosatt i Mairano di Noviglio.
Skild från makan sedan åtta år tillbaka,
en vacker karl cirka en och åttio lång,
boskapshandlare
Jag, Johannes, eder broder,
som med eder har del i bedrövelsen
och riket och ståndaktigheten i Jesus
jag befann mig på den ö som heter Patmos, förvisad
för Guds ords och Jesu vittnesbörds skull.
Den moderata Statens auktoritet tar icke upp
boskapshandlares verklighet till beaktande.
Pietro Dendena (närvarande!) 45 år,
bosatt i Lodi i ett nybygge vid Via Italia 11
med hustru Luisa Corbellini, dottern Franca, 17 år,
som genomgår en kurs för kontorssekreterare,
och sonen Paolo, 10 år, elev i femte klass.
Till yrket mäklare besökte han regelbundet marknaden vid Piazza Fontana,
i min egenskap av schizoid litteratör skulle det inte förvåna
mig om han framträdde i egen hög person på en oljemålning i Prado
eller höll på Inter;
det finns små, svårmodigt nordliga arkader i Lodi
– mot en mörk himmel med lågt gående moln –
misär från stamfädrens tid, lukt av kor!
Så även dödens dag (alla närvarande).
[...]
Och jag vände mig om för att se vad det var för en röst
som talade till mig; och när jag vände mig om,
fick jag se sju gyllene ljusstakar
Carlo Luigi Perego, 74 år, bosatt i Usmate Velate
och mitt ibland ljusstakarna någon som liknade en människoson
på Via Stazione 21
klädd i en fotsid klädnad
efterlämnar hustru och två gifta söner
som har övertagit hans verksamhet som försäkringsman
omgjordad kring bröstet med ett gyllene bälte
Han hade kommit till Milano för att återse gamla vänner
och för att uträtta några göromål rörande sönernas verksamhet
Hans huvud och hår var vitt såsom vit ull
hans fötter liknade glänsande malm
när den har blivit glödgad i en ugn
(så säger den som drog fram dem under disken)
I egenskap av tapper frontsoldat 15–18 hade han
varit ordförande i gamla frontkämpars lokala förening.
Alla närvarande!
[...]
Luigi Melone, 57 år närvarande:
boskapshandlare boende i Corsico på Via Cavour
med hustrun och sonen Mario, studerande 18 år gammal.
Han äger någon fast egendom av mindre slag.
Han hade kommit till Milano med Sangalli i hans transportbil.
Och när jag såg honom föll jag ned för hans fötter
såsom jag hade varit död.
Men han lade sin högra hand på mig och sade:
Frukta icke. Jag är den förste och siste.
Jag är medelvägen, tycktes Rumor och hans kollegor säga.
Man kan icke vara medelväg utan att vara fantasilös.
Jag är den förste och den siste, och den levande.
[...]
Vi står alltså i begrepp att sälja våra sista 14 kor
till Grannarna, år 1970 före Kristus.
Nej, sannerligen, vi orkar inte,
nu räcker allt detta i laga ordning avfattade
lallande, som spys ut över oss av våra samtida i regeringen.
Käre Moravia, käre Antonioni,
låt oss gå därinne.
[...]
Over oss de sju församlingarna, och rena svineriet.
Chockens natt faller: Naviglio går under jorden
Du skulle ta ditt liv
om du hade allt att vinna och inget att förlora
och alltså är du ingen vänsterfascist, din stackare,
med deras extremistiska och nu så tragiskt frustrerade ideal,
du är vorden min dyre broder, som jag skulle vilja
sluta i min famn;
du kommer att ta ditt liv, galne fascist,
och ditt självmord kommer inte att tjäna något annat till
än att ge polisen ett oturligt spår.
I väntan på att säljas betar dessa våra sista
14 kor som mörka skuggor på Patmos,
där vi får nöja oss med att bara skriva prologen till Apokalypsen.
Men låt oss gå till botten
(ty något annat gör man inte på Patmos
utan att någonsin komma till andra slutsatser än de förutsedda,
det vanliga föraktet för bourgeoisin, däri innefattande
de döda som ovan, som levt ett hedersamt liv ända tills slutet)
och fortsätta, fortsätta heroiskt
efter att ha brett en slöja över de ungas fiasko
I Efesus i Pergamus i Smyrna i Tyatira i Sardes i Filadelfia
och i Laodicea
lever de, de läsare som förakta goda känslor
och känner, känner väl till binomet Auktoritet-Banalitet,
vilket emellertid inte utesluter att även ”på en sådan nivå”
kan goda känslor helt misskrediteras: tvärtom, tvärtom!
Men slutsatserna av varje fördjupande kan förutses, upprepar jag.
Den sista lukten av ladugård och mjöl
och det där som man bränner på värdshus med avträdet i det fria
dit folk reser som förstår sig på aktad samhällsställning
och där bedriver romersk rasism
sammanför vänsterintellektuella och fascister i en enda kult
under utdöende: blickpunkten förlorar sig i kosmos
liksom ”pappo” i Commedian som bekant uppträder vid sidan av ”pulcro”*
uppträder de där alltid tillsammans att ösa sina förbannelser
vid samma tabernakel;
historiens port är av det trånga slaget
att komma igenom kräver ofantlig möda
det finns de som avstår och svänger om med rumpan
och de som inte avstår, illa nog, utan tar fram domkraften
ur bagageutrymmet,
och de som till varje pris vill in, som armbågar sig fram
med värdighet;
men där är de alla, framför den porten.
* Pappo, ”bröd”, ”mat”; är barnspråk, som Dante
använder lika väl som det högtravande, litterära pulcro för ”skön”.
Publik person, populär primärt per projicerad produktion;
Poët på Patmos:
Jag är chockad
ända till Patmos har beskedet nått
om vad kaplanerna kommit på spåren
de döda var alla mellan femtio och sjuttio
min egen ålder om några år, en uppenbarelse från Jesus Kristus
en som Gud gav honom för att visa sina tjänare
– vad som snart skall ske –
och medelst ett budskap genom sin ängel
gav han det till känna för sin tjänare Johannes.
Där finns betesmarker, många popplar. Därifrån kommande var de klädda i grått och kastanjebrunt; omgjordade av det tunga stoff som rökas på värdshus med avträden i det fria.
Att låta sig återfinnas så där,
föga hedervärt från de där gentlemännens sida,
det fattades åtskilligt i deras romanisering,
och att vartenda fordon plötsligt hade kommit bort!
Men de utslitna kropparna, inga munkars,
katoliker var de lika goda som några,
men de hade tagit sig hustrur och hade sina samlag
tillräckligt för att barnbarnen idag skulle gråta.
Endast ett självmord skulle leda på spåren
efter den ansvarige för en sådan gråt.
Lombarder i regeringen! Mellan er och landet
finns en avgrund. Och det är ni som gräver den i er banalitet
(de slutna ”e:na” är inget jämfört med ordförrådet;
ödmjukt venetianskt är det inte, vore det så ändå!)
Och den som är chockad skrattar med Antonionis ögon
som här vittnar och frambär Guds ord och Jesu Kristi vittnesbörd
och också P[_______] skrattar,
allt vad han har skådat,
medan Moravia är tankspridd, salig den som läser,
och saliga de som lyssna till orden i denna profetia.
Må deras anhöriga sörja; jag talar om det som litteratör.
Mot smärtan sätter jag en viss manierism.
De Sju Församlingarna är fulla av moderna traditioner.
Regler och bildspråk till hands ersätter upplopp
ett beslut räcker, det obligatoriska lynnet
står redo med alla sina karaktärer
(till försvar bakom ordboken, laglös, föråldrad)
den som är vid makten har sina figurer
inom ramen för vilka nulla behändigt ersätter logos;
från en kateder, ett skrivbord
med dubbelknäppt kavaj: ty tiden är fjärran.
Så tröstas döden och den som har den dåliga smaken
att låta sig begråtas; stubbar var allt som var kvar;
något oförlåtligt hos en allvarligt sinnad natur
som är sysselsatt inom jordbruket!
Som om året var 44 igen.
Jag är Alfa och Omega,
den som är, som var och som kommer, den Allsmäktige;
i förlitan på detta, deputerade Rumor, Klenmäktig
men Mäktig i vilket fall som helst,
han skiljer sig från tv-publiken i baren
och talar till småborgarna i familjekretsen
som får sitt lystmäte av indignation över
allt lexikaliskt främmande för folket.
Attilio Valè: närvarande!
52 år, bosatt i Mairano di Noviglio.
Skild från makan sedan åtta år tillbaka,
en vacker karl cirka en och åttio lång,
boskapshandlare
Jag, Johannes, eder broder,
som med eder har del i bedrövelsen
och riket och ståndaktigheten i Jesus
jag befann mig på den ö som heter Patmos, förvisad
för Guds ords och Jesu vittnesbörds skull.
Den moderata Statens auktoritet tar icke upp
boskapshandlares verklighet till beaktande.
Pietro Dendena (närvarande!) 45 år,
bosatt i Lodi i ett nybygge vid Via Italia 11
med hustru Luisa Corbellini, dottern Franca, 17 år,
som genomgår en kurs för kontorssekreterare,
och sonen Paolo, 10 år, elev i femte klass.
Till yrket mäklare besökte han regelbundet marknaden vid Piazza Fontana,
i min egenskap av schizoid litteratör skulle det inte förvåna
mig om han framträdde i egen hög person på en oljemålning i Prado
eller höll på Inter;
det finns små, svårmodigt nordliga arkader i Lodi
– mot en mörk himmel med lågt gående moln –
misär från stamfädrens tid, lukt av kor!
Så även dödens dag (alla närvarande).
[...]
Och jag vände mig om för att se vad det var för en röst
som talade till mig; och när jag vände mig om,
fick jag se sju gyllene ljusstakar
Carlo Luigi Perego, 74 år, bosatt i Usmate Velate
och mitt ibland ljusstakarna någon som liknade en människoson
på Via Stazione 21
klädd i en fotsid klädnad
efterlämnar hustru och två gifta söner
som har övertagit hans verksamhet som försäkringsman
omgjordad kring bröstet med ett gyllene bälte
Han hade kommit till Milano för att återse gamla vänner
och för att uträtta några göromål rörande sönernas verksamhet
Hans huvud och hår var vitt såsom vit ull
hans fötter liknade glänsande malm
när den har blivit glödgad i en ugn
(så säger den som drog fram dem under disken)
I egenskap av tapper frontsoldat 15–18 hade han
varit ordförande i gamla frontkämpars lokala förening.
Alla närvarande!
[...]
Luigi Melone, 57 år närvarande:
boskapshandlare boende i Corsico på Via Cavour
med hustrun och sonen Mario, studerande 18 år gammal.
Han äger någon fast egendom av mindre slag.
Han hade kommit till Milano med Sangalli i hans transportbil.
Och när jag såg honom föll jag ned för hans fötter
såsom jag hade varit död.
Men han lade sin högra hand på mig och sade:
Frukta icke. Jag är den förste och siste.
Jag är medelvägen, tycktes Rumor och hans kollegor säga.
Man kan icke vara medelväg utan att vara fantasilös.
Jag är den förste och den siste, och den levande.
[...]
Vi står alltså i begrepp att sälja våra sista 14 kor
till Grannarna, år 1970 före Kristus.
Nej, sannerligen, vi orkar inte,
nu räcker allt detta i laga ordning avfattade
lallande, som spys ut över oss av våra samtida i regeringen.
Käre Moravia, käre Antonioni,
låt oss gå därinne.
[...]
Over oss de sju församlingarna, och rena svineriet.
Chockens natt faller: Naviglio går under jorden
Du skulle ta ditt liv
om du hade allt att vinna och inget att förlora
och alltså är du ingen vänsterfascist, din stackare,
med deras extremistiska och nu så tragiskt frustrerade ideal,
du är vorden min dyre broder, som jag skulle vilja
sluta i min famn;
du kommer att ta ditt liv, galne fascist,
och ditt självmord kommer inte att tjäna något annat till
än att ge polisen ett oturligt spår.
I väntan på att säljas betar dessa våra sista
14 kor som mörka skuggor på Patmos,
där vi får nöja oss med att bara skriva prologen till Apokalypsen.
Men låt oss gå till botten
(ty något annat gör man inte på Patmos
utan att någonsin komma till andra slutsatser än de förutsedda,
det vanliga föraktet för bourgeoisin, däri innefattande
de döda som ovan, som levt ett hedersamt liv ända tills slutet)
och fortsätta, fortsätta heroiskt
efter att ha brett en slöja över de ungas fiasko
I Efesus i Pergamus i Smyrna i Tyatira i Sardes i Filadelfia
och i Laodicea
lever de, de läsare som förakta goda känslor
och känner, känner väl till binomet Auktoritet-Banalitet,
vilket emellertid inte utesluter att även ”på en sådan nivå”
kan goda känslor helt misskrediteras: tvärtom, tvärtom!
Men slutsatserna av varje fördjupande kan förutses, upprepar jag.
Den sista lukten av ladugård och mjöl
och det där som man bränner på värdshus med avträdet i det fria
dit folk reser som förstår sig på aktad samhällsställning
och där bedriver romersk rasism
sammanför vänsterintellektuella och fascister i en enda kult
under utdöende: blickpunkten förlorar sig i kosmos
liksom ”pappo” i Commedian som bekant uppträder vid sidan av ”pulcro”*
uppträder de där alltid tillsammans att ösa sina förbannelser
vid samma tabernakel;
historiens port är av det trånga slaget
att komma igenom kräver ofantlig möda
det finns de som avstår och svänger om med rumpan
och de som inte avstår, illa nog, utan tar fram domkraften
ur bagageutrymmet,
och de som till varje pris vill in, som armbågar sig fram
med värdighet;
men där är de alla, framför den porten.
[13–4 december] 1969
* Pappo, ”bröd”, ”mat”; är barnspråk, som Dante
använder lika väl som det högtravande, litterära pulcro för ”skön”.
2007-10-22, 09:13
#1631
2007-10-23, 22:00
#1632
Skapa ett konto eller logga in för att kommentera
Du måste vara medlem för att kunna kommentera