Världens bästa dikt?

Min ångest är som en risig skog där blodiga fåglar skrika, stoltare ödemark finner du nog, men det kvittar mig nu lika.
Jag sitter och glor under de tomma träden och lyss till de hesa skriken, jag ligger snart under torra träd och ruttnar bland fågelliken.

Håller med, vad som helst med Bukowski!

En dag om året borde alla låtsas
att döden vilar i ett vitt schatull.
Inga stora illusioner krossas,
och ingen skjuts för fyra dollars skull.

Världskatastrofen sover lugnt och stilla
emellan lakan på ett snyggt hotell.
Inga rep gör någon broder illa
och ingen syster slumrar vid ett slutet spjäll.

Inga män blir plötsligt sönderbrända
och inge dör på gatorna just då.
Visst är det lögn, det kan väl hända,
jag bara säger: Vi kan väl låtsas så.

Av Stig Dagerman

Detta är havet, ungdomskällan
Venus vagga och Sapfos grav.
Spegelblankare såg du sällan
Medelhavet, havens hav.

Lyft son en lyra mot arkipelagen
skimrar Poseidontemplets ruin.
Pelarraden, solskenstvagen
spelar den eviga havsmelodin

Seglande gäst på förbifärden
lyssna till marmorlyrans musik.
Full av ruiner finner du världen,
ingen i skönhet är denna lik.

Ej mer jublas det här och klagas
inför havsgudens altarbord.
Nio pelare blott är hans sagas
ännu bevarade minnesord.

Ur Cap Sunion av Hjalmar Gullberg



Några rader som jag tror är från slutet på Hamlet, rätta mig om jag har fel.

Skyhöga torn och prunkande palats
Heliga tempel, detta jordklot självt
Likt bleknande substanslös syn försvinner-
intet blir kvar. Vi själva är det stoff
som drömmar vävas av.
Vårt korta liv omslutes av en sömn...
Vad övrigt är, är tystnad.

Kommer nämligen inte ihåg Hamlet utan detta var slutorden i Anthony Burgess' bok "Slutet på världsnyheterna". Tyckte mig absolut känna igen dem från Hamlet.

Jag är oerhört förtjust i The Banks o' Bonie Doon av Robert Burns. Han skrev om den tre gånger, den första versionen finns med mycket vacker tonsättning. Jag är lite fascinerad av hur han på sjuttonhundratalet och jag idag kan få exakt samma känsla av att "hur faan vågar världen vara så vacker, jag är deppig för i helvete".

Ye banks and braes o' bonie Doon,
How can ye bloom sae fresh and fair?
How can ye chant, ye little birds,
And I sae weary fu' o' care!
Thou'll break my heart, thou warbling bird,
That wantons thro' the flowering thorn:
Thou minds me o' departed joys,
Departed never to return.

Aft hae I rov'd by Bonie Doon,
To see the rose and woodbine twine:
And ilka bird sang o' its Luve,
And fondly sae did I o' mine;
Wi' lightsome heart I pu'd a rose,
Fu' sweet upon its thorny tree!
And may fause Luver staw my rose,
But ah! he left the thorn wi' me.

Hittade en acceptabel svensk översättning:

I brist på lämplig tråd postar jag här.

Eino Leino (1878-1926)

YLERMI

Ylermi, den stolte bonden,
red i templet in och talte
under skeppet, mitt på gången:
"Ylermi jag är: Så skåden
Ylermi, av släkt, som duger,
Ylermi, som aldrig önskar
en förövad gärning ogjord
och till himlen aldrig traktar."

Talte väggens sten, den stumma,
mälde Jungfrun, träbelätet:
"Snart du lär en gärning ångra,
när ditt hem du ser förvandlat
i en falnad hög av aska."

Ylermi, den yverborne,
slog sin sköld och red i fyrsprång
hädan över vida moar,
såg sin brunna stugas lämning,
stod på störtad. kolnad takås:
"Ny en stuga skall jag timra,
mera duglig än den förra."

Ylermi, den yverborne,
sprängde åter in i kyrkan,
höll i höga helgedomens
mitt, där sig dess gångar korsa:
"Jag är mannen av det släktet,
som i ånger aldrig kröker
knä, men växer stor i sorgen!"

Talte väggens sten, den stumma,
mälde Jesus, stenbelätet:
"Snart i stoft på knä du ligger,
när din hustru vit du skådar."
Ylermi, den stolte bonden,
bröt itu sitt goda piskskaft,
gjort av valrossben, och sprängde
hädan över vida moar,
återsåg sin hustru utsträckt
på en stugbänk - kall och vitnad,
talte: "nytt ett viv jag vinner,
mera dugligt än det förra."

Ylermi, den stolte bonden,
lät sin hingst i sporrsträck löpa,
trängde in i helgedomen,
hädade vid Herrans altar:
"Här är mannen, född att färdas
utan sorger, utan minnen,
stormen lik sin väg tillända."
Talte väggens sten, den stumma.
Brokig bild i altarskåpet
stod i gyllne ljus och mälde:
"Snart skall en förlust du sörja,
när din son av vanvett brytes."

Ylermi, den stolte bonden,
slungade sitt spjut i golvet,
bortred över vida moar,
såg sin son i vanvett vanka,
löste bilan, som vid bältet
hang, och nästa stund till marken
stöp för fadershanden sonen.
Dråparen lät upp sin stämma
- skarpa rösten, vild, förfärlig -,
skrek: "en annan son jag avlar,
mera än den förre duglig."

Ylermi, den stolte bonden,
flög i sträck för lösa tyglar
genom fönstret in i kyrkan.
Hingsten fnyste eld ur nosen,
ögonen i flammor brunno,
men i bondens blick en vådeld
tändes, där han stod i sadeln:
"Här är mannen av det släktet,
som ej tigger nåd av någon.
Järn han är, av järn hans kärlek."

Mullrade en röst i molnen:
"Snart ock du om misskund tigger,
när till Tuonis land du hinner."

Golvet under hingstens hovar
vek med ens och blixten blänkte.
Ylermi i ljungeldsljuset
grep sin glav, av blod begjuten,
skilde handskbeklädda handen
med ett enda hugg från armen,
slängde den i tempelväggen,
talade i trots till himlen:
"Förr må denna kyrka ramla
än min handske skils från stenen.
Förr må dessa murar grusas
än mitt finger uppger greppet.
Förr en annan tid må randas,
mer än denna hård att pröva,
då för döden ingen bugar,
ingen till hans skuggland kryper."

Sporrade sin hingst. I flammors
fladder sken den gyllne hjälmen.

Ännu är handsken i stenen.

Wasteland Av TS Elliot är lätt med på min 40 i topp lista;


April is the cruelest month, breeding
Lilacs out of the dead land, mixing
Memory and desire, stirring
Dull roots with spring rain.
Winter kept us warm, covering
Earth in forgetful snow, feeding
A little life with dried tubers.
Summer surprised us, coming over the Starnbergersee
With a shower of rain; we stopped in the colonnade,
And went on in sunlight, into the Hofgarten,
And drank coffee, and talked for an hour.
Bin gar keine Russin, stamm' aus Litauen, echt deutsch. 12
And when we were children, staying at the arch-duke's,
My cousin's, he took me out on a sled,
And I was frightened. He said, Marie,
Marie, hold on tight. And down we went.
In the mountains, there you feel free.
I read, much of the night, and go south in the winter. 18
What are the roots that clutch, what branches grow
Out of this stony rubbish?Son of man, 20
You cannot say, or guess, for you know only
A heap of broken images, where the sun beats,
And the dead tree gives no shelter, the cricket no relief, 23
And the dry stone no sound of water. Only
There is shadow under this red rock,
(Come in under the shadow of this red rock),
And I will show you something different from either
Your shadow at morning striding behind you
Or your shadow at evening rising to meet you;
I will show you fear in a handful of dust.

Läser sällan poesi, men ska nog låna några diktsamlingar efter att ha läst den här tråden. Inte läst allt förstås (varför förstås kan man fråga sig) utan gjort nedslag på dikter som verkar lovande eller hos poeter jag känt igen.

Stagnelius, Edith Södergran och Fröding är exempel på diktare jag läst och älskat long time ago. Blev emellertid ganska knäckt över deras sorgliga livsöden; även tyckt om Dan Anderssons dikter, samma där, sorgligt öde.

Kärt återseende härinne av Kubla Khan, Annabel Lee och Död Amazon bl a.

Robert Burns: My luve is like a red, red rose... Är det någon som lagt märke till att Evert Taubes: Min älskling, du är som en ros... faktiskt är som en fri översättning av Burns dikt?

"Min älskling, du är som en ros.
en nyutslagen, skär.
Ja, som den ljuvaste musik
min älskade, du är.

Så underbar är du, min kära,
så vacker utan slut.
Och älska dig, det ska jag än
när havet sinat ut.

När hela havet sinat ut
och bergen smälts till glöd,
ja, älska dig, det ska jag än,
när Jorden ligger död.

Min älskling, du är som en ros,
en nyutslagen, skön.
Ja, som den ljuvaste musik,
min älskade, du är!"



My Luve's Like a Red, Red Rose

O, my luve's like a red, red rose
That's newly sprung in June:
O, my luve's like the melodie
That's sweetly played in tune!

As fair art thou, my bonnie lass,
So deep in luve am I;
And I will luve thee still, my dear,
Till a' the seas gang dry:

Till a' the seas gang dry, my dear,
And the rocks melt wi' the sun;
I will luve thee still, my dear,
While the sands o' life shall run.

And fare thee weel, my only luve!
And fare thee weel, a while!
And I will come again, my luve,
Tho' it were ten thousand mile.

-- Robert Burns

Går utmärkt att sjunga My luve på melodin till Min älskling

Här tänker jag bidra med dikt av Charles Baudelaire:

Hymn till skönheten ur Det ondas blommor.

O renaste skönhet eller av skummare blod,
stigen ur ljusets hallar eller dödsskuggan fram,
gjutande brott och sällhet i samma flod,
som vinet blandar förvirrat förtrollning och skam!

Afton bär du och morgon i ditt ögas brunn.
Din doft är parfymen av en oväderskväll.
Din kyss är en trolldryck, en amfora din mun.
Du gör hjälten svag och den svage segersäll.

Är du kommen från stygisk eller astralisk kust?
Hundlikt följer ödet din kjortels våd.
Slumpvis, blindvis sår du förfäran och lust.
Allting lyder din vink, men du vet ej nåd.

Du går över lik i flyktigt förakt.
Om ditt huvud står fasan som en blåsande duk.
Och mordet bland dina berlockers prakt
dansar i lust på din högmodiga buk.

Nattfjäriln fladdrar mot dig, till allt beredd,
sprakar, flammar till: Dig eld välsignar jag!
Älskarn lutad över sin skönas bädd,
är lik en döende som smeker sin sarkofag.

Om från himmelska nejder eller förtappelsens ort,
vad mer, vildaste vidunder, dock utan synd,
om blott ditt löje, ditt knä upplåter den port
som för mot en namnlöshet, oprövad, obegynd!

Om från Gud eller Satan, om ängel eller siren,
vad mer blott du skänker, du sammetsögda fé,
o unica regina, av vällukt, rytm och sken
ett mildare kosmos och minuter av mindre ve!

Ur "Älvdrottningen" av Eva-Stina Byggmästar:

Och jag sade sweethearts jag sade rosor
jag sade sweethearts och jag sade rosorna
det är så ljust här inne det måste vara rosorna -
o, så mycket ljus och jag sade ljuvligt och
älskling dina ögon är rosor och jag sade din
mun är... en ros o, låt mig få kyssa den igen
och jag sade du är en flicka och jag är en ros
jag sade du är en ros och jag en flicka och
jag sade flicka flicka det kan inte bli
för mycket rosor inte sant älskling det sade
jag eller hur och sedan sade jag härligt och
underbart och ljuvligt jag sade det är så ljust
här inne det måste vara alla rosorna - men
älskling ta in mer rosor och sedan sade jag
flicka flicka flicka det kan inte bli för mycket
rosor och sedan sade jag kyssar -



Ur "Hundstunden" av Kristina Lugn:

Först sparkade hon mig i magen.
Sen tog hon fram borrmaskinen.
Sen tog hon fram slidnkniven.
Sen tog hon fram slipmaskinen.
Sen tog hon fram slaskhinken.
Sen tog hon fram köttkvarnen.
Sen sa hon att hon hade vigt hela sitt liv
åt jordbrukspolitiken.
Sen tog hon mina händer.
Sen spikade hon fast dem i sänggavlarna.
Sen tog hon mina fötter.
Och kysste dem.
Hon kysste mina fotvårtor.
Sen sa hon att somliga har välsignats
med känsliga fotsulor.
Sen sa hon att jag
inte var en av dem.
Sen hämtade hon gräsklipparen.
Sen skrek jag inte mer.
Jag lät blodet rinna.
Jag bara lät mitt blod rinna helt enkelt.
Det bara rann och rann.
Ut ur mig.
Bort med mig.
Jag försvann.
Jag blev borta.
Jag blev hemsk att skåda.
Jag blev fullständigt likgiltig.
Jag blev fullständigt likgiltig för det löjliga.
I hela situationen.
Att jag dog.
Att jag bara dog helt enkelt.
Utan att ha fått någon familjerådgivning.



"Vierge moderne" av Edith Södergran:

Jag är ingen kvinna. Jag är ett neutrum.
Jag är ett barn, en page och ett djärvt beslut,
jag är en skrattande strimma av en scharlakanssol...
Jag är ett nät för alla glupska fiskar,
jag är en skål för alla kvinnors ära,
jag är ett steg mot slumpen och fördärvet,
jag är ett språng i friheten och självet...
Jag är blodets viskning i mannens öra,
jag är en själens frossa, köttets längtan och förvägran,
jag är en ingångsskylt till nya paradis.
Jag är en flamma, sökande och käck,
jag är ett vatten, djupt men dristigt upp till knäna,
jag är eld och vatten i ärligt sammanhang på fria villkor...

Älvdrottningen. Vilken ljuvlig dikt, kände för att läsa fler dikter av henne, har beställt boken från Adlibris nu.

Tack.

Åh, det gjorde du rätt i, man blir alldeles pillrig i magen av den samlingen. Hon är fantastisk, jag hade aldrig läst poesi frivilligt innan jag upptäckte henne och nu skriver jag egna dikter hela tiden.

Han föll mig i smaken direkt. I vilken av hans diktsamlingar hittar man dessa två, och liknande dikter?