Världens bästa dikt?

Skulden av Anatolij Zjigulin

Bland allt som ödet har beskärt mig
jag utan sorg och smärta minns
en sällsam liten by i tajgan.
Den låg invid en istäckt flod.

Där gol ej tuppar när det grydde
men varje morgon varje dag
slogs stora grindar upp. De gnällde.
De var de enda i den byn.

Och rök steg upp i mörkerkölden.
Man slog revelj på en bit räls.
Och skogsarbetarnas kolonner
drog genom dessa grindar ut.

En order: 'Första!... Andra!... Tredje!...'
De räknades när de drog ut
och löstes upp i fjärran dis...

Så många liv var sammanvävda
i denna sorgeprocession.
Där fanns min klasskamrat, en pojke,
och hjälten ifrån krigets Brest.

De gick i sina slitna rockar
i snön i landets ytterkant.
Förbrytare var inte många -
de flesta här
var utan skuld.

Men dessa tragiska förluster
ser jag med ens i annat ljus:
här fick man sona
just det brott som
har blivit Sanningen i dag.

Här fanns en bonde - och hans brott var
att han lyft upp en säck med halm
och svurit över "Folkets fader".
(Då fanns ej ordet "Stalinkult".)

Se, läsare:
en snöstorm rasar.
I lägerzonen lyktor tänds.
Se: tärda ansikten bak trasor.
De går där:
led på led på led.

Och där går jag
i sommarmössa.
Och någon gråter, någon skrattar.
Jag går där - avtärd, tjugoårig
och hostar upp rött blod i snön.

Ja, det är jag.
Jag minns så tydligt
hur hundar skällde gryningsargt.
Och numret: hundrafemtiofyra.
Och hur man drev oss genom snön.

Hur gryningsljuset
över tajgan
fick nyans av blodigt rött...
Min skuld?...
Ja, också jag var skyldig.
De grep mig - och de hade rätt.

Allt det vi stridit för och uppnått
har skänkts oss från en hög tribun.
Jag hörde det en gång som yngling
och hade länge haft det vagt på känn.

Ni tror mig inte?
Kontrollera -
allt finns bevarat i arkiv:
det de till döden dömda sade
och alla lägerfångars ord.

O, detta fall av sorgeöden!
Det är en tragedi för sig.
Jag säger bara:
protokollen
bevarar också mina ord.

Kanske skrämt
men klart och tydligt
förstod jag i det fjärran mörkret
att fåfängt bugar man i stoftet
för den som är en jordisk gud.

Min skuld!
Javisst. Visst var jag skyldig.
Vår stora styrka var vår skuld.
För skyldiga var allting enkelt
men det var mycket svårt för dem.

Jag minns det:
där, i straffbrigaden,
där gick i samma led som jag
en man som flytt från tsarens läger
och gömt sig här bland dessa berg.

Vi rökte av varandras tobak.
Vi gick i par i storm och snö:
jag, nybakad student, en pojke,
och han, tjekisten, Lenins vän...
O människor!
Människor med nummer.
Det var just människor ni var -
ej slavar. Och ni höjde er
högt över ödet, er tragik.

I ondskans år gick vi tillsammans
Och då, med er, var jag ej rädd
för titeln "folkfiende" eller
det svarta
numret
på min rygg.


En begravningsplats norr om polcirkeln av Anatolij Zjigulin

Jag har sett allsköns kyrkogårdar.
Den här är ganska speciell:
på sluttningen finns bara stjärnor
och inget enda kors.

Men högre upp finns andra kullar -
där finns ej stjärnor ens av trä,
blott brickor med ett stansat nummer
och stenar utan namn.

Där låg under det grova valvet
av stenar och av evig is
de döda fångarna (till stjärnor
har fångar ingen rätt).

...På morgonen drog vi som levde
förbi den kyrkogården, bort
mot det där borrtornet i fjärran
i detta stenlandskap.

I soluppgången var de svarta
små brickorna beviset på
att skammen dröjer kvar
i döden, efter våra olycksår...

Vi slog en stollgång genom tjälen.
Vi var i mörka gruvors våld.
På kvällen förde oss eskorten
tillbaks till vår barack...

Och natten faller över kullen
och över kyrkogårdens snö
och stilla lyser stjärneljusen
bland numren
där
i svart...

Den här dikten - av Thord Wallén - är inte den bästa i världshistorien men jag gillar den, kanske mest för dess sparsmakade effektivitet:


TEMPOARBETE

Skära upp
plocka bort
sy ihop
Upp och gå
frisk igen
åka hem

Skära upp
stoppa in
sy ihop
upp och gå
skicka hem

Skära upp
sy ihop
köra bort
gräva ner

De två bästa dikterna som skrivits är helt klart Dylan Thomas Efter begravnigen och Stagnelius Till Julia.

Efter begravningen
(Till minne av Ann Jones)

Efter begravningen med bräkande lovord, skrianden,
Vindskakande segelskapade öron, äntligen dovt
Dunkande bultande djupt i den täppta
Kistans fot, gardiner för ögonlocken, tänder i svart
Och snoriga ögon, salta floder i mjugg,
Spadens morgonsmack som väcker sömnen,
Skakar en övergiven pojke, som sliter upp sin hals
I graven mörker och fäller torra blad,
Som bänder upp en knota i ljuset under domens dön,
Efter måltiden med tårproppad tid och tistlar
I ett rum med uppstoppad räv och en vissen ormbunke
Står jag för detta minnes skull ensam
I de snörvlande timmarna med döda, kuvade Ann
Vars huvade hjärtas källsprång en gång föll i pölar
Kring Wales förtorkade världar och dränkte var sol
(fastän detta för henne vore en förvrängd bild blint
förstorad ur lovorden; hennes död var en stilla droppe;
hon skulle inte vilja se mig sjunka i den heliga floden
från hennes hjärta vida rykte, hon skalle ligga stum och sluten
och inte fordra någon druid till sin brutna kropp).
Men jag , Anns bard vid den höjda härden, kalla alla
Haven till andakt så att hennes skogstungande renhet
Må jollra som en klockboj över hymnande huvuden,
Bågna de bräkengröna och rävröda skogarnas murar,
Så att hennes kärlek må sjunga och svalla genom ett brunt kapell,
Hennes böjda själ välsignas av fyra fåglars kors.
Hennes kropp var ödmjuk som mjölk, men denna skyhöga stod
Med det vilda bröstet och förklarat, gigantiskt huvud
Mejslas fram ur henne i ett rum med rinnande fönster
I ett häftigt sörjande hus ett förvridet år.
Jag känner hennes spruckna och knotiga milda händer
Vila med gudsfruktan i sin kamp, hennes trådslitna
Viskningar i ett fruktkvävt ord, hennes urborrade förstånd,
Hennes ansiktes knytnäve som dog sluten kring plågan;
Och stoden av Ann är sjutio år av sten.
Dessa molndroppar marmorhänder, detta monumentala
Argument, en huggen röst, som återbördar hymnar
Stormar uppstoppad lunga rister och skriker kärlek
Och den sprittande ormbunken strör frön på den svarta brädan.
Dylan Thomas.

Till Julia

Julia, veken i vår lampa
brinner sakta ned.
Månans silverfålar trampa
nattens skumma led.
Tysta stunder vänligt sänka
täcket över oss,
och i fjärran eter blänka
våra bröllopsbloss.

Festligt ljuder herdestunden.
Nöjets andedräkt
genombävar poppellunden,
eldar djurens släkt.
Filomelas kyssar löna
hennes brudgums sång.
Skogens turtur för sin sköna
brinner än en gång.

Julia, gläds: vi lyckligt hunnit
önskningarnas mål.
Dagens sorger ha försvunnit,
fylld är glädjens bål.
I det dunkel, som oss höljer,
endast stjärnan ler.
Ingen Argusblick förföljer
våra lekar mer.

Kärligt barmens glober svalle
mot sin druckna gäst!
Obetäckta former kalle
mig till nöjets fest!
Känsla i sig känsla spegle,
och i yrans stund
festligt kropparne besegle
själarnes förbund!

Snart vi nödgas att försaka
detta tidsfördriv.
Snart med dagen jag tillbaka
fått mitt tomma liv.
Att en brudnatt blott det vore,
Julia, i din famn!
Nöjd till Orcus då jag fore
utan glans och namn.
/ Stagnelius

Man kan räkna hit & dit. Det spelar ingen roll.

Den bästa dikten (som jag kommer att tänka på) är av Tomas Tranströmer:

I.

Almanackan fullskriven. framtid okänd.
Kabeln nynnar folkvisan utan hemland.
Snöfall i det blystilla havet. Skuggor
brottas på kajen.

II.

Mitt i livet händer att döden kommer
och tar mått på människan. Det besöket
glöms och livet fortsätter. Men kostymen
sys i det tysta.


Denna dikt har det mesta. Fan, vad bra!

Suicide in the Trenches av Siegfried Sassoon
I knew a simple soldier boy
Who grinned at life in empty joy,
Slept soundly through the lonesome dark,
and whistled early with the lark.

In winter trenches, cowed and glum,
With crumps and lice and lack of rum,
He put a bullet through his brain.
No one spoke of him again.

You smug-faced crowds with kindling eye
Who cheer when soldier lads march by,
Sneak home and pray you'll never know
The hell where youth and laughter go.

Jag har aldrig hävdat att jag vet någonting om poesi, och kommer så heller aldrig göra, då detta vore en lögn.

O threats of hell, and hopes of paradise,
One thing at least is certain - this life flies;
One thing is certain and all the rest is - lies,
The flower that once has bloomed forever dies.

Eftera att tidigare i denna tråden kallats både romantiker och cyniker så känner jag mig manad att ställa upp med ett socialrealistiskt alster av allas vår Charles Bukowski, denna kan faktiskt vara världens bästa dikt.

Dinosauria, we, - Charles Bukowski

born like this
into this
as the chalk faces smile
as Mrs. Death laughs
as the elevators break
as political landscapes dissolve
as the supermarket bag boy holds a college degree
as the oily fish spit out their oily prey
as the sun is masked

we are
born like this
into this
into these carefully mad wars
into the sight of broken factory windows of emptiness
into bars where people no longer speak to each other
into fist fights that end as shootings and knifings

born into this
into hospitals which are so expensive that it's cheaper to die
into lawyers who charge so much it's cheaper to plead guilty
into a country where the jails are full and the madhouses closed
into a place where the masses elevate fools into rich heroes

born into this
walking and living through this
dying because of this
muted because of this
castrated
debauched
disinherited
because of this
fooled by this
used by this
pissed on by this
made crazy and sick by this
made violent
made inhuman
by this

the heart is blackened
the fingers reach for the throat
the gun
the knife
the bomb
the fingers reach toward an unresponsive god

the fingers reach for the bottle
the pill
the powder

we are born into this sorrowful deadliness
we are born into a government 60 years in debt
that soon will be unable to even pay the interest on that debt
and the banks will burn
money will be useless
there will be open and unpunished murder in the streets
it will be guns and roving mobs
land will be useless
food will become a diminishing return
nuclear power will be taken over by the many
explosions will continually shake the earth
radiated robot men will stalk each other
the rich and the chosen will watch from space platforms
Dante's Inferno will be made to look like a children's playground

the sun will not be seen and it will always be night
trees will die
all vegetation will die
radiated men will eat the flesh of radiated men
the sea will be poisoned
the lakes and rivers will vanish
rain will be the new gold

the rotting bodies of men and animals will stink in the dark wind

the last few survivors will be overtaken by new and hideous diseases

and the space platforms will be destroyed by attrition
the petering out of supplies
the natural effect of general decay

and there will be the most beautiful silence never heard

born out of that.

the sun still hidden there

awaiting the next chapter.

Bo Setterlind - Till dig som aldrig vågat skriva en dikt

Du som tror, att en dikt måste likna en katedral
med väldiga valv och pelare
och skulpturer
eller att den måste likna gerillan
i djungeln snarare än
ett vattenfall,
en katarakt -
Till dig, som tror,
att poesin är något, som endast utkorade poeter
är födda till att uttrycka,
ja, som tror, att man måste vara poet till yrket
för att uppenbara Hemligheten
och som därför aldrig vågat skriva en rad poesi,
säger jag med handen på hjärtat:
Tänk dig i stället,
att dikten är ett grässtrå i din hand
eller att den är en blomma,
som trots sin skirhet trängt sig upp
genom asfalten,
tänk dig att den är mer än det du ser,
ett handslag av ljus.

Music in the Mirabell av Georg Trakl kanske? Tror jag har den till fullo i skallen.
Det är titeln som i min tolkningsversion gör den gåshudsframbringande.


A fountain sings. Clouds, white and tender,
Are set in the clear blueness
Engrossed, silent people walk
At evening through the ancient garden

Ancestral marble has grown grey.
A flight of birds seek far horizons.
A faun with lifeless pupils peers
At shadows gliding into darkness.

The leaves fall red from the old tree
And circle into open windows.
A fiery gleam ignites indoors
And conjures wan ghosts of fear.

A white stranger steps into the house
A dog runs wild through ruined passages.
The maid extinguishes a lamp,
At night are heard sonata sounds.

En springbrunn sjunger. Molnen stå
mjukt vita i den klarblå freden.
Fördrömda mänskor stilla gå
om kvällen bland de gamla träden.

Och fädrens marmor grånar ner.
Flyttfåglar sträcka i det vida.
En faun med röda ögon ser
hur skuggorna mot skymning glida.

Nu virvlar rostrött och förgyllt
höstlövet genom öppna fönster.
Ett eldsken tecknar ångestfullt
på väggen spöklikt dystra mönster.

En främling nalkas, vit av år.
En hund ses blint i parken rusa.
Så släcks en lampa, dunklet rår,
nattmilt sonater börjar susa.

(Tolkning: Per Erik Wahlund.)

Ännu bättre rentav. Jag lär antagligen behöva lära mig tyska bättre för att på önskvärt vis kunna avnjuta originalen.

En personlig favorit

Gunnar Ekelöf

blommorna sover i fönstret och lampan stirrar ljus
och fönstret stirrar tanklöst ut i mörkret utanför
tavlorna visar själlöst sitt anförtrodda innehåll
och flugorna står stilla på väggarna och tänker

blommorna lutar sig mot natten och lampan spinner ljus
i hörnet spinner katten yllegarn att sova med
på spisen snarkar kaffepannan då och då med välbehag
och barnena leker tyst med ord på golvet

det vita dukade bordet väntar på någon
vars steg aldrig kommer uppför trappan

ett tåg som genomborrar tystnaden i fjärran
avslöjar inte tingenas hemlighet
men ödet räknar klockans slag med decimaler