2004-10-22, 12:47
  #169
Medlem
Alltså Eremiten. hur många dikter har du som du tycker är den bästa?
Citera
2004-10-22, 15:11
  #170
Medlem
Ezzelinos avatar
Emily Dickinson måste nämnas i denna tråd, tycker jag, och jag väljer I felt a Funeral, in my Brain:


"I felt a Funeral, in my Brain,
And Mourners to and fro
Kept treading - treading - till it seemed
That Sense was breaking through -

And when they all were seated,
A service, like a Drum -
Kept beating - beating -till I thought
My Mind was going numb -

And then I heard them lift a Box
And creak across my Soul
With those same Boots of Lead, again,
Then Space - began to toll,

As all the Heavens were a Bell,
And Being but an Ear,
And I, and Silence, some strange Race
Wrecked, solitary, here -

And when a Plank in Reason, broke,
And I dropped down, and down -
And hit a World, at every plunge
And Finished knowing - then -"

Enkelt, djupt, nyskapande.
Citera
2004-10-22, 16:46
  #171
Medlem
Eremitens avatar
Citat:
Ursprungligen postat av Kulta
Alltså Eremiten. hur många dikter har du som du tycker är den bästa?
De bästa var de första jag postade i den här tråden och i tråden "Test: English Poetry". Nu postar jag bara dikter jag tycker är bra, anser att det är onödigt att starta en ny tråd med rubriken "Dikter" och låta den här tråden försvinna i glömskan.
(Dessutom heter ju inte den här tråden "Världens bästa dikt", utan "Världens bästa dikt?")
Citera
2004-10-22, 19:42
  #172
Medlem
Eremitens avatar
Sonja Åkesson (1926-1977)

Kväll och natt och dag

Super
ljuger
lallar
hotar
pissar
ner finaste hallmattan
för vilken gång i ordningen

Hon försöker sova
men draggas upp av snarkningarna
som från dånet av eviga godståg
eviga ångvisslor
genom natten

Hon försöker överse
men förblindas
av nervelden
förvägras
av hjärthackandet, magborrandet, kroppens
alla olidliga smärtverktyg.

hon försöker skiljas
för vilken gång i ordningen?

men drunknar
i förlåtelsegråten

Gryning

Knulla på.
Hon ligger och tänker på
spindeltråden i taket
lampbollen som gulnat av rök
barnet som vaknar i ett annat hus
i en annan stad
i en annan säng
berättar sina mardrömmar
för hon vet inte vem.
Han låter det gå.

Omöjligt

Vi sitter emot
varandra
utan att nå
varandra.
Det är ju ingenting unikt
men känns
så starkt
just nu.

Dina ögon
speglas inåt
onåeliga.

Din hjärna kopplar och växlar
kopplar och växlar, jag ser det,
på fel spår, fel spår, fel fel fel.

dina misstankar
övertäcker mig
skockas på min hud
överskockar varann
som sega brosksvampar
på fuktstubbarna därute i höstskogen.

Vi längtar efter varandra
som brunstiga hundar.

Vi längtar efter
varandra
som pensionärer längtar
efter varandras ensamhet.

Vi längtar efter
varandra
som efter den första kärleken.

Jag kan ingenting säja, ingenting göra.

Jag försöker: det är spriten, tabletterna, dina
hjärnskador
ditt drabbade liv.

Jag försöker:
Jag försöker:

Dina ögon speglas inåt
bortåt
onåeliga.
Citera
2004-10-22, 23:07
  #173
Medlem
Ezzelinos avatar
Jag måste bekänna en viss svaghet för Stefan Georges diktning, den reaktionäre gamle uven och elitistiske esteten är ojämn men kompromisslös i sin strävan efter kärv språklig skönhet. Underligt att det är ytterst konservativa herrar i den tyskspråkiga världen som ägnat sig åt att i stort sett slopa versalerna i sitt Muttersprache, förutom George har jag lagt märke till det hos Paul de Lagarde och Rudolf Pannwitz.

Wenn einst dies geschlecht skrevs mot slutet av 1920-talet:

"Wenn einst dies geschlecht sich gereinigt von schande
Vom nacken geschleudert die fessel des fröners
Nur spürt im geweide den hunger nach ehre
Dann wird auf der walstatt voll endloser gräber
Aufzucken der blutschein... dann jagen auf wolken
Lautdröhnende heere dann braust durchs gefilde
Der schrecklichste schrecken der dritte der stürme:
Der toten zurückkunft!

Wenn je dieses volk sich aus feigem erschlaffen
Sein selber erinnert der kür und der sende:
Wird sich ihm eröffnen die göttliche deutung
Unsagbaren grauens... dann heben sich hände
Und münder ertönen zum preise der würde
Dann flattert im frühwind mit wahrhaftem zeichen
Die königsstandarte und grüsst sich verneigend
Die Hehren die Helden!"


[Edit: lyckades av någon anledning inte få med det avstånd som bör finnas i varje rad, den är liksom tudelad för att markera hur den ska läsas, typ
Wenn einst dies geschlecht
Sich gereinigt von schande osv.]


En annan gammal favorit är den naturmeditative Robinson Jeffers, här hans The Great Explosion, http://oldpoetry.com/poetry/17042


En vacker och innebördsrik naturfilosofisk dikt är också Gérard de Nervals
Vers dorés, som har ett Pythagorascitat (?) som motto ("Eh quoi! tout est sensible!"):

"Homme! libre penseur - te crois-tu seul pensant
Dans ce monde oų la vie éclate en toute chose:
Des forces que tu tiens ta liberté dispose,
Mais de tous tes conseils l'univers est absent.

Respecte dans la bęte un esprit agissant...
Chaque fleur est une âme ā la Nature éclose;
Un mystčre d'amour dans le métal repose:
Tout est sensible; - et tout sur ton ętre est puissant!

Crains dans le mur aveugle un regard qui t'épie:
A la matičre męme un verbe est attaché...
Ne la fais pas servir ā quelque usage impie.

Souvent dans l'ętre obscur habite un Dieu caché;
Et, comme un oeil naissant couvert par ses paupičres,
Un pur esprit s'accroît sous l'écorce des pierres."
Citera
2004-10-23, 00:21
  #174
Medlem
"Det är omöjligt säger du
och ändå är ni hos varandra!
När ni rör vid varandra
rör ni vid världen
och kanske värms den
slår ned ögonen
skäms lite
för att den aldrig kan röra vid er
värma er som ni kan värma varandra

I Rhodesia
står väldiga träd
som ger lagom ljus
och lagom skugga

Människor sitter under dem
förslavade
men - som ni - vid varandras sida
De styr världen
under trädets mast och mörkgröna segel
De styrande vet det
och säger: Omöjligt!
All kärlek bidar sin tid
och väntar ut själva omöjligheten
under det väldiga trädet!

Lars Forsell
Citera
2004-10-23, 17:27
  #175
Medlem
Eremitens avatar
Charles Lamb (1775-1834)

Hypochondriachus

By myself walking,
To myself talking,
When as I ruminate
On my untold fate,
Scarcely seem I
Alone sufficiently,
Black thoughts continually
Crowding my privacy;
They come unbidden,
Like foes at a wedding,
Thrusting their faces
In better guests' places,
Peevish and malecontent,
Clownish, impertinent,
Dashing the merriment;
So in like fashions
Dim cogitations
Follow and haunt me,
Striving to daunt me,
In my heart festering
In my ears whispering,
"Thy friends are treacherous,
Thy foes are dangerous,
Thy dreams ominous

Fierce Anthropophagi
Spectra, Diaboli,
What scared St. Anthony,
Hobgoblins, Lemures,
Dreams of Antipodes,
Night-riding Incubi
Troubling the fantasy,
All dire illusions
Causing confusions;
Figments heretical,
Scruples fantastical,
Doubts diabolical;
Abaddon vexeth me,
Mahu perplexeth me,
Lucifer teareth me -

Jesu! Maria! liberate nos ab his diris tentationibus Inimici.


The Old Familiar Faces

I have had playmates, I have had companions,
In my days of childhood, in my joyful school-days -
All, all are gone, the old familiar faces.

I have been laughing, I have been carousing,
Drinking late, sitting late, with my bosom cronies -
All, all are gone, the old familiar faces.

I loved a love once, fairest among women;
Closed are her doors on me, I must not see her -
All, all are gone, the old familiar faces.

I have a friend, a kinder friend has no man;
Like an ingrate, I left my friend abruptly;
Left him, to muse on the old familiar faces.

Ghost-like I paced round the haunts of my childhood.
Earth seem'd a desert I was bound to traverse,
Seeking to find the old familiar faces.

Friend of my bosom, thou more than a brother,
Why wert not thou born in my father's dwelling?
So might we talk of the old familiar faces -

How some they have died, and some they have left me,
And some are taken from me; all are departed;
All, all are gone, the old familiar faces.
Citera
2004-10-23, 17:30
  #176
Bannlyst
Citat:
Ursprungligen postat av Eremiten

The Old Familiar Faces

I have had playmates, I have had companions,
In my days of childhood, in my joyful school-days -
All, all are gone, the old familiar faces.

I have been laughing, I have been carousing,
Drinking late, sitting late, with my bosom cronies -
All, all are gone, the old familiar faces.

I loved a love once, fairest among women;
Closed are her doors on me, I must not see her -
All, all are gone, the old familiar faces.

I have a friend, a kinder friend has no man;
Like an ingrate, I left my friend abruptly;
Left him, to muse on the old familiar faces.

Ghost-like I paced round the haunts of my childhood.
Earth seem'd a desert I was bound to traverse,
Seeking to find the old familiar faces.

Friend of my bosom, thou more than a brother,
Why wert not thou born in my father's dwelling?
So might we talk of the old familiar faces -

How some they have died, and some they have left me,
And some are taken from me; all are departed;
All, all are gone, the old familiar faces.
Denna gillade jag skarpt. Vem är författaren?
Citera
2004-10-23, 19:20
  #177
Medlem
Ezzelinos avatar
Giacomo Leopardi är enligt min mening en av de största tankediktare Europa frambringat, jag väljer hans Canto notturno di un pastore errante dell' Asia som ett vackert, klart och stramt genomfört exempel på de melankoliska världsbetraktelser som alstrades i denne olycksfödde:

http://www.valsesiascuole.it/crosior/1_intertestualita/leopardi_notturno1.htm

Här en engelsk tolkning av dikten: http://www.abraxaspress.co.uk/TZ_it_leo.htm

Och en essä om mannens levnad och skrivande: http://www.quilldrivers.com/leo.html
Citera
2004-10-23, 21:16
  #178
Medlem
Eremitens avatar
Citat:
Ursprungligen postat av PolarenPär
Denna gillade jag skarpt. Vem är författaren?
Det nämnde jag överst i inlägget, Charles Lamb.
Citera
2004-10-23, 21:17
  #179
Bannlyst
Citat:
Ursprungligen postat av Eremiten
Det nämnde jag överst i inlägget, Charles Lamb.
Sorry missuppfattade.
Citera
2004-10-24, 00:32
  #180
Medlem
Eremitens avatar
Thanksgiving for a National Victory av Robert Burns

Ye hypocrites! are these your pranks?
To murder men, and give God thanks?
Desist for shame! Proceed no further:
God won't accept your thanks for Murther.

['Murther' är ett ålderdomligt sätt att stava 'murder'.]



Our New National Hymn av William G. Eggleston

We are marching on to glory with the Bible in our hands,
We are carrying the gospel to the lost in foreign lands;
We are marching on to glory, we are going forth to save
With the zeal of ancient pirate, with the prayer of modern knave;
We are robbing Christian churches in our missionary zeal,
And we carry Christ's own message in our shells and bloody steel.
By the light of burning roof-trees they may read the Word of Life,
In the mangled forms of children they may see the Christian strife.
We are healing with the Gatling, we are blessing with the sword;
For the Honor of the Nation and the Glory of the Lord.

Then march on, Christian soldiers! with word and torch in hand,
And carry free salvation to each benighted land!
Go, preach God's Love and Justice with steel and shot and shell!
Go, preach a future Heaven and prove a present Hell!
Baptize with blood and fire, with every gun's hot breath
Teach them to love the Father, and make them free in Death;
Proclaim the newer gospel, the cannon giveth peace,
Christ rides upon the warship his army to increase.
So bless them with the rifle and heal them with the sword,-
For the Honor of the Nation and the Glory of the Lord!
Citera

Skapa ett konto eller logga in för att kommentera

Du måste vara medlem för att kunna kommentera

Skapa ett konto

Det är enkelt att registrera ett nytt konto

Bli medlem

Logga in

Har du redan ett konto? Logga in här

Logga in