Min resa genom en KBT-behandling

Hej.
Jag är helt ny här.
Upptäckte Flashback´s forum bara för några månader sedan (en aning efter jag vet, men det säger vi bara är charmigt; okej? )
Har sedan dess läst med intresse på flera olika underforum och tänkte nu börja dra mitt strå till diskussionen.

Har dragits med återkommande depressioner under mer eller mindre hela mitt liv av flera olika anledningar som egentligen inte är essentiella för denna diskussion.
Men visst är ni välkomna att fråga om det intresserar er.

Min tanke är att jag ska skriva och berätta om varje steg i en KBT-behandling.
Vad som händer dels under varje samtal i stort; och även processen mellan samtalen.
Däröver är ni välkomna att fråga det ni undrar över!

Har även gått i terapi med psykodynamisk inriktning tidigare, så ni är välkomna att fråga om skillnader mellan terapiformerna. Även om det kanske inte är trådens huvudsyfte då det säkert finns många trådar tidigare om själva grundtanken bakom terapiformerna.

Hade själv tyckt det var intressant att få läsa utförligt om någons KBT-terapi innan jag själv började så tänkte att detta kanske kunde intressera fler.

Var på första samtalet redan i tisdags.
Var så klart lite smått nervöst innan för jag visste ju inte riktigt vad det handlade om (även om jag läst på mycket innan), eller om jag skulle "klicka" med terapeuten i fråga.
Men iaf; kom dit och fick träffa terapeuten (henne) mer eller mindre direkt. Första intrycket var positivt. Ett öppet och glatt ansikte.
Vi gick in och satte oss i samtalsrummet.
När jag väl satt mitt emot henne och kunde studera henne lite noggrannare märkte jag att hon nästan var lite jobbigt ung och söt. Ungifär min ålder (30). Men det ska nog gå att hantera även om man inte vill börja tända på och fantisera om sin terapeut vilket kan störa terapin i stort. Man bildar ju trots allt en rätt nära relation som det är inom det terapeutiska samtalet. Jobbigt om det ska komma sexuella känslor emellan som hindrar processen.

Hon började med lite kuriosa som att ta mina uppgifter (känns lite väl detaljerad beskrivning av förloppet kanske.. får lära mig att lägga mig på en lagom nivå med tiden).
Varpå hon frågade om min bakgrund och vad som var anledningen att jag kommit och träffat henne.
Jag berättade om min situation, att jag hade haft problem med depressioner genom åren som i grunden handlade om en dålig självkänsla.
Berättade i stora drag om mitt liv och vad som hade varit problem för mig att hantera känslomässigt.
Hon bröt in med frågor när hon tyckte det behövdes för att hjälpa historian framåt.
Hon sa även i samband med det att hon som terapeut var väldigt aktiv i samtalet och körde med öppna kort. Vilket jag kan tycka är skönt.
Vet så klart inte om det är en övergripande inställning hos KBT-terapeuter med tror det i större grad är så inom denna falangen än inom psykodynamisk terapi där terapeuten har en lyssnade roll i större omfattning.

Hon berättade vidare vad KBT innebar. Att man jobbar mycket med att ändra inställning till livet och identifiera "felaktiga" tankar som man sen försöker få patienten att se på ur ett annat perspektiv.
Det handlar även mycket om att jag måste vilja bli bättre och till stor del vara aktiv i processen för att terapin ska falla ut med ett gott resultat.

Hon gick även in på att beteendeaktivering är en stor del i processen.
Det innebär att när man blir deprimerad så är det vanliga (som säkert alla vet) att man tappar lusten för allting som man förut tyckte var roligt, man funderar över livets mening i stort samt ofta drar sig undan från vänner och kanske även familj osv.

Detta jobbar man med att bryta så fort som möjligt genom att man ska helt enkelt göra saker som man tycker är jobbigt för att bryta mönstret.
Hon förklarade detta som att om man ligger hemma i sängen och tycker allt är värdelöst så finns det ju ingen chans att man kommer i kontakt med en situation där man kan hitta nån sorts substans eller ha roligt. Genom att aktivera sig så har man därmed större chans att bryta det mönster man hamnat i även om det för stunden nästan kan kännas oöverkomligt att ens ta sig ur sängen.
Detta sker självklart i små steg, för att inte överbelasta mig.

Det var ungifär så långt vi hann och hon frågade om jag tyckte att det lät som något jag ville satsa på och sa att jag skulle gå hem och fundera vad jag kände om terapins upplägg till nästa samtal så jobbade vi vidar med mina tankar och funderingar om förloppet då.
Fick alltså förutom det ingen hemläxa denna gång vilket annars är brukligt.

Tyckte det kändes som det var ett bra första pass.
Invändningar kan vara att jag kände mig lite stressad över att få ur mig min historia för att vi sedan skulle kunna identifiera problem att ta tag i. Känner att jag skulle behöva lite lugn att få ur mig hela bilden innan vi tar tag i angreppsvinklar.
Ska ta upp det nästa gång när jag kommer dit och tror helt klart att hon inte menade att jag skulle känna så utan att jag kan ta den tid jag behöver att förklara min situation.

Nästa pass är på onsdag den 9e September. Ska faktiskt bli skönt att få komma dit igen.

______________________
"If we knew each other's secrets, what comforts we should find."
-John Churton Collins

"The question that sometimes drives me hazy: Am I, or the others crazy?"
- Albert Einstein

"Of all the preposterous assumptions of humanity, nothing exceeds the criticisms made of the habits of the poor by the well-housed, well-warmed, and well-fed."
- Herman Melville

Ok det här ska bli intressant!

Jätteintressant att få följa. Utbildar mig själv till psykolog och är just nu mitt inne i terapidelen (kbt/bt). Kul att få läsa en klients tankar om vad som händer i terapin och din inställning till olika delar av processen.

I övrigt; lycka till!

Tackar!

Nice, ska kanske också börja med KBT, så intressant att höra hur det går till på besöken.

Tack, detta skall bli intressant att följa.

Ser också fram emot små utvikningar om din tidigare erfarenhet av psykodynamisk terapi.

Jag har själv också erfarenhet av bägge inriktningarna, men inte så speciellt systematiskt av KBT.

Jag förstod aldrig poängen med den traditionella inriktningen, och kände mig mest förbisedd och som om alla mina reaktioner på allt var "fel".

KBT-inriktade proffs har jag däremot haft lätt för att kommunicera med, och den kommunikationen har gett mig många goda uppslag till små konkreta förändringar som lätt till ett bättre mående.

Tycker själv det ska bli intressant att följa då jag är intresserad av vad KBT egentligen är och vad det går ut på.

Själva tankarna bakom KBT tror jag att människor i allmänhet bör ha i baktankarna i sin vardag, att göra saker som är jobbigt för att få det att bli mindre jobbigt. De flesta människor undviker situationer/händelser som är jobbiga vilket oturligt nog kan leda till diverse problem senare i livet.

Lycka till!

Vilken bra idé! Tack för det, jag kommer att läsa här! Promise!

Där har vi inte riktigt samma erfarenheter.
Jag tyckte väldigt bra om min psykodynamiska terapeut som är underbart snäll och förstående liten kvinna i 60-årsåldern.
Jag gick i terapi hos henne i 6 år och kände mig hela tiden väldigt förstådd och kom till många insikter om varför jag gjort som jag gjort och känt som jag känt genom åren.
Tanken med den terapin är ju snarare att man ska komma till acceptans om det som varit för att sedan kunna komma vidare. På samma gång är det essentiella att det inte räcker med intellektuell insikt, att förstå är bara en liten del på vägen. Nyckeln är istället att man ska komma till känslomässig insikt och acceptans.
Jag liksom många som söker psykodynamisk terapi har "stoppat undan" många känslomässigt jobbiga händelser genom åren för att slippa känna på de i stunden för att det känts allt för jobbigt. Allt detta byggs genom livet upp tills en dag där det till slut blir för mycket att hantera och man faller ner i depression.
Tanken är att man i det psykodynamiska samtalet ska knyta upp gamla känslomässiga knutar successivt och man med terapeutens hjälp lyckas känna den sorg man borde känt när det väl hände.

Som i mitt fall där jag känt mig väldigt osäker i relationen till andra människor och speciellt nära relationer (kan härledas ur relationen med min mor där hon är väldigt känslomässigt osäker och inte hade förmågan att vara riktigt nära mig när jag var liten vilket gjorde att jag inte "lärde" mig att fungera i relationen med andra människor (fick det förklarat för mig av min terapeut men kan även läsas om i Bowlby och Ainsworth anknytningsteori för den som är intresserad)) är tanken att man i den psykodynamiska terapin ska bygga upp en så pass nära relation till terapeuten att man lär sig denna förmåga.

Alltså mycket mer fokus på det förgångna än framtiden och nuet.
Dessutom en mycket längre process än vad KBT innebär, där det är mera "hands on".

Jag trivdes som sagt väldigt bra i den terapin men den huvudsakliga invändningen är att jag efter så pass många år kände att vi hamnade i cirklar och pratade om samma saker om och om igen. Liksom att jag nog inte riktigt hade förmågan att komma så känslomässigt nära terapeuten för att till fullo reparera det som varit.

Därför jag kände att det inte kunde skada att testa på KBT också för att även om jag tycker att jag kommit till många insikter under min psykodynamiska terapi som jag är mycket tacksam för så kan det inte skada att skaffa sig verktyg för att hantera jobbiga situationer i livet som KBT fokuserar på.

Gör ett litet utvik om hur jag känt nu de första dagarna efter första samtalet.
Kan väl börja med att eftersom jag varit väldigt känslomässigt osäker genom livet (i stort sätt inte varit kontakt med mina känslor alls, bara känt en sorts tomhet inom mig) har min självkänsla i stort sätt enbart byggt på prestationer.
Jag har mått väldigt bra i samband med att jag varit duktig på sport, fått ett bra resultat på ett prov eller eller visat framfötterna i samband med de jobb jag haft. Men denna känsla av lycka har ju bara varat en viss tid. Sen har det krävts nya framgångsrika prestationer för att jag skulle känna mig lycklig igen.
Jag har alltså genom detta blivit sedd och mått bra. Men innerst inne har jag inte haft tron på att jag duger som jag är.

Under det första samtalet började vi prata lite smått om vad det är som jag egentligen vill ändra på i livet.
En grej är att jag när jag nu legat hemma under ett halvår och helt isolerat mig under den senaste depresionen så har jag tröstat mig mycket med sötsaker. Så en sak som jag vill göra är att komma i form igen och gå ner i vikt, dels för att må bättre men även trivas med mig själv.
En annan sak är att börja få ordning på hemmet som är fruktansvärt stökigt efter att jag släppt det helt.
Så att börja äta bättre, gå promenader, ta tag lite smått i hemmet och börja träffa vänner igen är saker som jag kan börja ta tag i.
Men genom att jag, som jag skrev ovan, alltid varit sådan att jag velat visa mig duktig för att må bra och bli sedd känner jag att jag har tendensen att vilja ta tag i massa saker på en gång redan nu under första veckan för att terapueten ska "bli stolt" över mig och därmed höja min självkänsla. Vill egentligen berätta för henne när jag kommer nästa gång att mitt hem är skinande rent, att jag tagit dagliga promenader i kombination med bra kost och träffat en massa vänner.

Detta är även vad jag gjort. Jag har gått alldeles för snabbt fram vilket jag alltid gör varje gång jag kommer ur en depression. Allt ska hända på en gång och jag tar tag i allt jag vill åstadkomma direkt.
Har nu under veckan precis som jag skrev gjort allt detta, även om jag inte börjat städa än.
Igår på lördagskvällen gick jag ut med en nära vän och tog några öl och träffade även ett annat stort kompisgäng på en pub vi kom till lite senare.
Även om jag blev väldigt glad inom mig för att de var så glada att se mig så tror jag att just detta blev lite för mycket för mig. Jag blev under kvällen väldigt deppig utan att kunna placera känslan och kände att jag behövde gå hem och sova istället för att gå vidare till en nattklubb och dansa som jag känt att jag velat tidigare under kvällen.

Detta gör att jag inser att jag måste ta väldigt små steg för att jag ska klara av detta och inte bli "överhettad".
Har därför bestämt mig att jag inte ska städa innan onsdagens pass bara för att bryta detta mönster lite.

Har dock även om jag sovit mer eller mindre hela söndagen och känt mig deppig innerst inne en positiv känsla som säger mig att jag vill hitta på roliga saker som att spela golf eller träffa vänner och spela poker tex som inte fanns där tidigare i år.
Så det finns hopp om det.

Intressant. Berätta gärna om specifika saker ni gör under terapin, frågor, läxor övningar etc (utan att det blir för personligt så klart).