Min resa genom en KBT-behandling

Jag lider också av depression och går på psykodynamisk terapi. Mitt förflutna är proppfyllt med djupa katastrofer och splittring. Men inget av det kan jag förstå känslomässigt, bara intellektuell. Så den psykodynamiska terapin har bara haft begränsad effekt. Jag har också ett långt missbruk bakom mig. Fick ett återfall igår av amfetamin eftersom min Lyrica tog slut - som jag tidigare hade överdoserat. Jag medicinerar också Effexor och mitrazipin. Min flickvän är desperat att försöka få in mig på KBT, men det finns ingen inom sjukvården för mig att tillgå i gbg. Vi har inga pengar till privat. I somras hade jag andningsstillestånd och vi har två barn. Det som vi tror skulle kunna hjälpa, kan vi inte få. Det känns som allt hänger på det, det är så nära, men det kommer inte att hända. Utomlands är det vanligare att använda KBT mot kognitiva störningar och beteendestörningar, och missbruk. Men inte här, i göteborg. Men jag är glad att du har KBT, och jag tror att det kommer att hjälpa dig. Kommer att följa din tråd med intresse!

Jag förstår dig verkligen på många sätt.
Har själv ett sexuellt missbruk bakom mig i form av att jag sökte bekräftelse och närhet i form av massor av one night stands.
Även en överdriven form av sex-chattande för att få någon sorts närhet som jag inte vågade närma mig i verkligheten.
Anledningen till detta är ångesten att jag inte vågade närma mig en nära relation samtidigt som närhet och kärlek var det jag saknade mest av allt i hela världen.

Har även jag ätit diverse medicin för att komma till bukt med mina problem, vilket i mitt fall jag inte tycker har hjälpt alls mer eller mindre.
Bara i små perioder, men tabletterna har till stor del gjort mig mer känslomässigt ostabil.
Jag har nu till slut på min egen och psykiaterns inrådan slutat med all form av medicin då det inte verkar funka på mig.

Jag går själv i KBT-terapi i privat regi då jag har tur att ha det ekonomiskt så pass förspänt.
Hoppas verkligen att du kan få hjälp så snart som möjligt.
Sluta inte kämpa!!

(Blev långt även denna gång, hoppas ni står ut.
Blev även väldigt personligt, men känner så här i efterhand att jag måste gå in på mina problem för att denna tråden ska bli genomförbar.
Har väl även en förhoppning att någon kanske känner igen sig och kan uppleva någon sorts mänsklig gemenskap genom att hon/han inte är ensam)

Passet började med att hon frågade mig hur min vecka varit.

Berättade om hur jag känt som ni kunde läsa i mitt förra inlägg om processen inom mig efter första samtalet.
Kom in på en annan sak där jag nämde en benägenhet hos mig (som säkert är vanlig hos många) att fokusera på det som är negativt istället för positivt.
Berättade om att jag börjat skriva en del här på forumet om saker jag brinner för att förändra i samhället, och att jag fått en rätt bra respons med många positiva kommentarer.
Men det har även så klart ramlat in ett och annat svar som inte ställt sig fullt lika positiv till mina tankar.
Och väl i sängen på kvällen så är det självklart den negativa responsen som ältas i mitt huvud istället för att fokusera på de positiva kommentarerna som även varit fler.

Med det i åtanke frågade hon om jag ville göra en övning som knyter an till detta fenomen.
Jag fick i uppgift att tänka på en gul Jeep som kör omkring i stan.
Detta skulle jag göra under någon halvminut med stängda ögon.
Sen var istället uppgiften att jag inte alls fick tänka på just samma Jeep under kommande halvminut.

Vi pratade sedan om detta och jag sa att i början när jag inte fick tänka på bilen i fråga så blir ju just grejen att man fokuserar på att inte tänka på bilen vilket medför att man just tänker på bilen
Sa att jag under halvminutens gång började tänka på andra saker som jag gjort under veckan för att komma bort från att tänka på Jeepen, men att den fanns hela tiden där i bakgrunden just för att tänka att man inte får tänka på någonting medför att man tänker på det.

Meningen med övningen var att man ska inse att man inte kan styra sina tankar utan de kommer alltid finnas där och ploppa upp varken man vill det eller inte.
Så istället måste man lära sig att förhålla sig till de på ett sätt så man kan hantera dem.
Vet inte riktigt om jag får med hela konceptet med det är så jag kommer ihåg det.

Vi kom därefter in på det jag berättat tidigare om att jag kände mig lite stressad att få ur mig min historia under första passet.
Hon bemötte detta precis som jag hade trott; detta var inte alls hennes intension, utan vi satte självklart av all tid jag kände mig nödgad.

Blev därför naturligt att jag började berätta om mina tankar om varför jag kraschat in i depressioner genom livet.
Jag berättade om första gången jag flyttade hemifrån och började plugga på annan ort kände en enorm osäkerhet inför hela konceptet att bli vuxen och kände mig inte alls känslomässigt mogen för detta i realiteten.
I och med min osäkerhet inför sociala situationer så blev det väldigt överväldigande att börja umgås med alla nya i klassen utan att känna någon sen tidigare.

Genom detta kom jag in på att berätta om att det var då jag började få riktig ångest för första gången i livet.
Hur jag hanterade detta var genom att söka närhet och bekräftelse (genom att det kändes mindre känslomässigt påfrestande) i form av sexuella kontakter med tjejer via nätet.
Det var trots allt någon sorts mänsklig kontakt, som jag kände att jag klarade av (mänsklig närhet var ju det jag längtade mest efter, men inte hade förmåga att klara av, i livet), genom att man hade en skärm framför sig och inte själva individen i fråga.

Berättade även om
(och här börjar det bli lite väl personligt för mig; inte helt bekväm att prata om detta pga av stigman som finns kring företeendet i samhällsdebatten, men någon måste ju börja våga prata för att det ska bli en dialog)
att jag kände mig så pass känslomässigt omogen att jag sökte kontakt med tjejer som var yngre än mig, runt 15-16 (jag var själv 21) för att jag inte vågade närma mig tjejer i min egen ålder.

Här kändes det enligt mig som att hon fokuserade väldigt fel.
Hon frågade mycket kring detta och även om jag fortfarande kontaktade tjejer i den åldern vilket gjorde att jag kände att hon antog en lite fördömande inställning istället för att visa sig förstående inför mitt "problem".
Men det kan säkert vara internaliserat inom mig och inte vad hon avsog med frågorna.

Blir att ta upp det nästa gång.

Detta var allt vi hann med, och hon föreslog att vi skulle fortsätta med min nästa krasch nästa samtal.

Kändes väl överlag rätt bra, blev ett väldigt intensivt samtal där vi hann prata om rätt mycket.
Var säkert därför vi inte heller denna veckan hann med någon läxa, men det kommer nog så småningom när vi skapat oss en fullständig bild av vad jag ser som problematiskt i mitt liv.

Väldigt intressant att höra fortsättningen, låter som att din terapeut är inspirerad av ACT (Acceptance and Commitment Therapy), vilket verkligen är i ropet nu på exempelvis psykologprogrammet med tanke på den gula Jeepen (vilken visserligen brukar vara en rosa elefant... )

Måste även passa på att berömma dig för din öppenhet gällande de unga flickorna - om det skulle vara så att hon inte tar det på ett bra sätt tycker jag definitivt du ska byta terapeut - det är inte en terapeuts arbete att "döma" vad gäller sånt tycker jag. Att det blir en "issue" att ta upp är ju en annan sak - det verkar ju vara något du vill komma ifrån för att kunna ta kontakt med mer jämnåriga kvinnor. Det om något är ju trevlig beteendeaktivering...

Ska bli intressant att följa din "resa", det är bara hoppas att du ser resultat om inte alltför länge (även om det såklart kommer att ta ett tag att ändra väl invanda mönster) så att du kan leva det liv du vill!

Lycka till!

Det där känner jag igen från egna terapisamtal och det stör mig verkligen, det där fördömande tonläget och att de drar för stora växlar på helt fel saker.

Det är klart att terapeuter kan fokusera på fel saker ibland, eller att man själv upplever det som om de fäster för stor vikt vid saker man bara nämnde i "förbigående". Men min egna erfarenhet utifrån egenterapin säger mig att småsaker som man själv inte tycker är så relevanta i vissa fall kan vara små saknade pusselbitar till att förstå helheten i vissa beteenden.

Så mitt tips är att ha tålamod, men om du känner att ni verkligen pratar om fel saker så ska du så klart säga det.

Väldigt intressant.
En stor eloge till dig TS för din öppenhet.
Jag följer med ett stort intresse, och hoppas att du lyckas bli den personen du vill vara.

När har du nästa möte?

Du ska ha en eloge för att du är öppen även på flashback. Gör det mycket lättare att följa med i dina samtal med psykologen och reflektera över hur hon agerar.
Ska bli intressant att följa fortsättningen, när var nästa samtal?

Lustigt att du säger det där med one-night-stands. Jag höll också på med det i många år, hade många tjejer. Jag var nog också beroende av det utan att jag visste det, har inte reflekterat över det förrän du säger det nu. Att träffa en ny tjej, ett nytt möte med intimitet där man säger saker som man aldrig säger till någon annan, bara för att sen aldrig ses igen (med vissa undantag). Alkohol + (ev. andra droger) och detta elementet att jaga tjejer. Det fanns inget roligare och mer spännande än det. Jag behövde och jagade det varje vecka. Jag kan inte säga att jag vet varför jag gjorde det, och det är nog dessvärre inte omöjligt att jag skulle kunna hamna där igen. För det är något verkligen speciellt. Men nu är min livssituation helt annorlunda. Det gäller att överleva och sen börja bygga upp något nytt. Måste vara konstruktiv, och inte destruktiv. Men bara Gud vet hur det här vansinnet ska sluta...

Ledsen att jag varit lite inaktiv ett tag, det har varit mycket att stå i.
Är väldigt glad för ert stöd, det betyder mycket!

Nästa pass som jag glömde nämna är på tisdag den 22e september.
Hon skulle arbeta på annan ort denna veckan vilket gjorde att vi fick skjuta på det en vecka extra.

Där ser man, en metod som jag själv inte alls är inläst på.
Får man kolla upp.
Rätt kul övning dock. En liten ögonöppnare.
Skulle själv föredragit en grön giraff så här i efterhand..



Jo, jag håller med.
En terapeuts viktigaste egenskap är att vara icke dömande och fördomsfri i den grad det nu går att bli det.
(Vill ju själv anse sig som fördomsfri, men det är nog den värsta fördomen man kan ha...)
Så vi får se hur det blir, det faktum att jag kände av att hon hade den inställningen ligger nog inte allt för långt från sanningen eftersom jag känner att jag blivit väldigt perceptiv för andras känslor genom all tidigare terapi.

Och som sagt, det är ju en kvinna med samma mognadsgrad som mig själv som jag vill åt.
Även om jag kan spy på all moralisering över ålderskillnader i förhållanden.
Det handlar ju istället om en personlig mognad. Det finns tjejer i 20-årsåldern som är otroligt mycket mer mogna än vissa som är 50.
Men det är en annan fråga.

Så det får bli att ge sig på lite beteendeaktivering med jämnmogna tjejer vad det lider.. som sagt, ingen trist sysselsättning

Tack för stödet, det betyder mycket.
Du verkar ha många av de insikter som krävs för att bli en bra psykolog så jag önskar dig stor lycka under din utbildning.

Där har jag faktiskt en väldigt bra erfarenhet från min psykodynamiska terapi.

Hon var otroligt förstående och fick mig att begripa varför jag hade gjort som jag gjort och att det inte var något konstigt att söka sig till lite yngre tjejer om man själv kände att man inte hade en mognadsgrad som överensstämde med den kroppsliga ålder man befann sig i.

Otroligt viktigt för att folk ska våga söka sig till psykologer.
Speciellt folk med värre problem än jag.