Hur ta sig ur en depression?

Jag är osäker på var tråden ska postas. Mod: flytta gärna innehållet om det hamnat fel.

Jag undrar hur man går till väga när man tar sig ur en depression? Om det finns ett tillvägagångssätt som visat sig särskilt effektivt. Jag är kring 25-snåret och upplever fortfarande inte att det har "hänt" något i mitt liv, och detta skrämmer mig något otroligt.

Sedan 10 år tillbaka har jag kämpat med återkommande depressioner, tvångstankar, panikångest etc. etc. med trasiga relationer, dumma beslut o.s.v. som följd. Jag tycker att livet rakt igenom är väldigt meningslöst på alla tänkbara plan, och jag behöver hjälp att förbättra min inställning till dito. Terapeuter m.fl. har aldrig varit till någon hjälp, inte heller någon form av medicinering.

Skolan är efter mycket om och men avklarad, och jag har idag samlat ett litet gäng högskolepoäng. Men jag har ingen erfarenhet utöver det. Jag får intrycket att folk i min ålder enbart ägnar sig åt att göra karriär, resa jorden runt, uppleva saker, umgås... Själv får jag aldrig tummen ur att göra dessa saker utan kan t.om. isolera mig från omvärlden, i månader.

Jag har varit med om en del trauman i min uppväxt men vill inte längre låta detta stå i vägen för mitt mående. Ingenting går ju att göra ogjort oavsett och jag är så gott som frisk för övrigt, har tak över huvudet etc.

Är dock arbetslös sedan ett par månader och förmår mig inte att söka det där förbannade jobbet. Dessutom ligger jag efter med studierna vilket resulterat i att jag inte blev beviljad CSN i år heller... = en näst intill obefintlig ekonomi. Det är min dåvarande pojkvän, sambo, som försörjer mig. Jag vill inte leva såhär längre. Men vem vill anställa någon vars CV verkligen är i det blygaste laget beträffande just arbetslivserfarenhet? Hur förbättrar jag min inställning till livet så även jag tycker det är värt att fortsätta?

Gör grejer på dagarna, alla blir deprimerade om man sitter hemma.

Sen kan du ju alltid erbjuda dig att praktisera/jobba gratis i 2 veckor eller något i den stilen som ett slags test på något företag för att sedan eventuellt få anställning

Hitta på saker. Och helst inte "titta på film" utan gå ut och hitta på saker. Cykla någon timme per dag. Utforska nya områden du aldrig har varit på. Gå på utställningar. Styrketräna(går att göra hemma också utan så värst mycket utrustning). Börja måla.

Det kan vara svårt att motivera sig i början men när du väl ser att du får något tillbaka på det så kommer det kännas bra.

Går ju även att skriva det på ditt CS/personliga brev senare vilket kan visa att du är en motivera person.

Lycka till!

Jag tror att det faktum att du känner dig stressad över din tillvaro och att du inte tycker att du "gjort" så mycket med ditt liv bara gör depressionen och ångesten värre. Jag kämpar själv för att inte bli deprimerad (har varit det till och från i flera år), och det enda som hjälper (för mig) är att sluta oroa sig och stressa över vad man inte gjort eller vad man inte kan göra, ta dagen som den kommer och acceptera sina begränsningar och veta att man faktiskt kan ta sig ur allt elände. Det viktigast är att komma ihåg att allt tar sin tid, och att inte ge upp när man faller några steg bakåt igen. Det är viktigt att se på sitt liv med perspektiv, som en vän sa till mig en gång; det gäller att se saker och ting som individuella små knutar och inte som en enda stor klump.

Jag vet inte hur ditt liv ser ut, men försök ha något roligt att sikta mot hela tiden, helst minst varannan dag. Det kan vara att träffa en vän som inte umgåtts med så mycket, att ta dig ut till en skogen för en promenad, låna en ny bok på biblioteket, börja en idrott/aktivitet, osv. Om du blir sittandes hemma hela tiden kommer det bli svårt att bli bättre.

Och en sak till, tänk inte att du måste göra något. Tänk hellre att nu ska du göra något. Jag vet att så fort jag tänker att jag måste göra det eller går dit så blir jag stressad och får ångest, det kanske inte är samma för dig, men jag ville säga det iaf.

Ta inte för hårt på dig själv! Jag har ett litet personligt motto; "I won't give up, even if I would break down." Det är okej att bryta ihop, men ge aldrig upp fighten.

Denna passar nog bättre i psykakuten.
/Mod

ECT-behandling hjälpte mig mycket ur min svåra depression.

Psykolog, sedan medicin. Det är en bra start.

Ta inte åt dig för mkt av alla som reser, skaffar barn, arbetar och vad inte. Stabilitet och ansvar (vilket jag misstänker att du har gott om trots allt) är inte att förakta.

Se över vad det finns för intressen du kan göra, sen om det är med andra eller med dig själv är sekundärt. Scrapbooking och Urban Exploration är två saker jag häromåret fann rätt roliga, och de kan man göra själv. Nästan lite terapeuetiskt om du frågar mig.

Ja, ECT biter på de flesta, men då krävs dels en inläggning (rätta mig om jag har fel) och sen försvinner väl effekten efter ett par månader, vilket inte gör det särskilt långsiktigt ...

Vad är ECT?

Elchocksbehandling.

Högst intressant. Får absolut undersöka det närmare.

Nu i dagarna sätter förtidsröstningen inför kyrkovalet igång. Vi får se om det kan vara nåt att ha. Har jobbat politiskt tidigare.

Har f ö inte så stor behållning av att vistas utomhus, kan inte riktigt sätta fingret på vad det är, men antar att världen där ute skrämmer mig lite grann. Kanske kan komma att tycka om detta ändå, någon gång. Vad vet jag.