Sverige anskaffar Archer

Nu handlar det inte om kostnader eller andra praktiska saker, det viktiga är det Militärindustriella komplexets inflytande över politikerna.
Istället för att få ett antal bra vagnar till ett bra pris, så prioriterar politikerna att köpa en egenutvecklad men (per enhet) svindyr vagn. Logiken bakom detta, är att försvarsbudgeten används som ett förtäckt industristöd.

Mjukvara, stabiliteten på skjutplattformen vid automateld och det rent praktiska handhavandet av en dylik funktion för vagnchef och/eller skytt.

Men visst. Om man väljer 8-skottsalva och tidluftbrisad med spridning i längd, så borde pjäsen även i idealfallet sprida lite i sida, förutsatt att detta inte sker av sig självt ändå, p.g.a. vagnens egenspridning.

Lvkv skulle också kunna ha nytta av att skjuta spridningsmönster, under förutsättning att pjäsen är precis nog under automateld.

Nja. När man initierade projektet 1995, så fanns det ett behov av ungefär 400 pjäser inom försvaret, samt exportpjäser*. Så 3- eller 4-siffriga produktionsnumerär var, vad som kunde förväntas.

Allteftersom projektet fortgick, så minskades dock försvaret ner (och varje gång utan förvarning från politikernas sida), både i Sverige och utomlands och därmed även den potentiella produktionen. Men ju färre pjäser som man kunde räkna med att producera, desto mindre pengar skulle krävas, för att slutföra konstruktionen och det fanns därigenom helt enkelt inte något givet tillfälle för att lägga ner projektet.


(*) För H77, så gick det mer än 2st exportpjäser, på varje pjäs för försvaret.

Driftskostnaden för Archer torde vara väsentligt lägre än för ett mer personalintensivt och bandaggregatsuppbyggt alternativ. Enskilt år kvittar det, sett över 25-35 år blir den faktorn inte oviktig.

Nu är det så att utvecklingskostnaderna sprids ut på alla tillverkade enheter dvs pjäserna blir svindyra detta innebär att avskrivningen på inköpspriset bakas in i driftskostnaden. Bygger man långa serier så håller ditt resonemang, men med tanke på att det inte ens byggs 100 pjäser så blir kostnaderna högre.
Tänker man dessutom på att majoriteten av pjäserna kommer att förrådsställas, så faller ditt resonemang

Majoriteten kommer inte att förrådsställas på det sättet. De kommer att vara till nytta genom sin blotta existens, där de står uppställda på lämpliga garnisonsorter. Kan vara Gotland, Skövde etc.

Vi får väl se hur det blir i slutändan.
Jag har en känsla av att ä av pjäserna kommer att förrådsställas, oavsett om de hamnar i ett mobförråd eller om de står på en kaserngård och skrotar.

Dom planerade 24 st kommer användas varje år. Efter 2020 kommer de andra 24 st också användas varje år.

Tror du på jultomten också?
Jag vet inte om det finns några lagda planer i dagsläget och den ekonomiska verkligheten gör att de mest storslagna planer får stå tillbaka/prutas ned.

Eftersom det knappast är sannolikt att Archer kommer att användas på något internationellt uppdrag, så är den mest sannolika lösningen är att man bemannar Archer med värnpliktig personal. Ha man samma täthet mellan kfö så kommer en Archer att "luftas" vart femte år, resten av tiden så fården stå i ett mobförråd,

Det gäller dock inte för en exportkund och torde vara anledningen till att en rad länder väljer hjulbaserat artilleri.
Att Archer byggs i få exemplar är eg betydelselöst.
Kostnaden för utvecklingen är redan en sunk cost. Det som är intressant är kostnaden för att driva systemet.

Skulle vara intressant att veta vilken källa du använder.

Här handla det inte om någon sunk cost utan Archer är utvecklat av BAE Systems AB och jag är övertygad om att de vill ha täckning för sina utlägg.

Planerar man en ny produkt så tar man fram budget för utvecklingen samt förväntat målpris och förväntad försäljning. Missar man sedan prognosen hur många man får sälja har man sällan möjligheten att justera försäljningspriset utan får stå med svarte petter och sedan försöka lyckas bättre med annan produkt. Det är sällan det dyker upp någon snäll mecenat som glatt betalar överpris bara för att stödja "konsten".