Den stora tråden om djurplågaren i Lerum !

Initialt nekade han ja. Det var vi familjemedlemmar, som efter långa samtal där vi försökte få honom att sluta förneka, som han slutligen överlämnade sig till polisen. Uhnder sina år inom den slutna rättspykiatrin upplever vi att han har utvecklats som människa, att han har bearbetat sina brott i samtal med psykiatriker och psykologer och har en ökad förståelse för vad han gjorde. Detta är dock bara vad jag har hört/uppfattat, kan inte säga någonting om behandling eller diagnoser eller vad läkarna tycker.

Kan förresten tillägga att jag svarar i egenskap av person och talar inte på något sätt för resten av min familj eller min bror.

Ni i familjen anade eller visste alltså att han var skyldig, men att det tog ett tag innan han gick till polisen?
Vad kom er att fatta misstankar om att han var den skyldiga?
Övervägde ni att själva överlämna honom till polisen i den fas där han inte ville samtidigt som ni var säkra på er sak?
Hur mådde han under denna tid? Alltså, hur agerade han mot er? Ledsen? Arg? Nedstämd? Ur balans?

Har du några funderingar kring vad som utlöste beteendet? Om du tittar bakåt i tiden, innan allt började hända. Går det att peka på att "ja, det var kring jul det året som han började förändras och det berodde nog på...osv"?

Tack förresten, för att du har klivit in i tråden.

Nu blev det lite av den anklagande ton som jag var rädd för. Är nämligen lite orolig för att den här tråden ska få negativa konsekvenser för familjen, vilket inte är meningen. Tyckte snarare - efter hundratals sidor av inlägg från människor utanför familjen - att det kunde vara bra om jag fick komma hit och ge mitt perspektiv på händelserna, så här fem år senare.

Jag formulerade mig lite fel. När anklagelserna riktades mot J visste ingen i familjen om vad han hade gjort eller var säkra på att han var ansvarig. Däremot fanns det ju som de flesta vet en hel del saker som talade för hans skuld, bland annat de poster som han hade skrivit på Flashback under sitt konto och som var kopplat till hans namn. Men ingen i familjen visste om någonting och i början rådde tvivel om det verkligen var han som hade gjort de här sakerna.

Ändå pratade vi med honom - jag hade läst mycket av vad han skrev här på forumet och försökte uppmana honom att om han var skyldig, erkänna. Däremot visste som sagt ingen i familjen och många, även människor utanför familjen, tvivlade in i det sista - fram tills erkännandet kom alltså - på att det var han som gjorde det, men uppmaningar till honom lät väl ungefär så här: ''Om det är du som har gjort det här, gå då för guds skull och erkänn för polisen'', vilket han gjorde - efter ett par veckor har jag för mig? - efter att anklagelserna först riktades emot honom. Vill återigen understryka att INGEN i familjen visste om hans skyldighet till de här brotten, detta blev klart först när han själv valde att erkänna, men innan dess var han ju som sagt - mkt på grund av vad han skrev på nätet - misstänkt och då pratade vi med honom.

Nu vill jag ogärna diskutera enskilda medlemmar och jag vet inte hur personen ifråga ställer sig till det om jag diskuterar honom, men ang. dina andra frågor:


Som jag har förklarat ovanför var ingen säker på sin sak, men både folk inom och utanför familjen visste vilka ''bevis'' (eller vad man ska kalla det) som fanns mot honom - bland annat med tanke på hans poster här på forumet - och försökte självklart prata med honom, jag själv också och uppmana honom att överlämna sig själv om han var skyldig till brotten. Mycket tvivel rådde och ingen var som sagt säker på sin sak, vilket jag vill poängtera, så att människor inte får för sig att vi ''visste'' eller försökte hålla honom undangömd eller liknande.

Under tiden från det att han outades på Flashback fram tills erkännandet/överlämnandet till polisen (kommer själv inte ihåg hela förloppet eftersom jag inte bodde i kommunen vid tillfället och befann mig på ganska långt avstånd från allt som skedde där) mådde han självklart inte bra. Vill inte gå in mer på det, eftersom jag helst inte beskriver en annan persons ohälsotillstånd så detaljerat på ett öppet forum. Såg att du hade några frågor till, ska se om jag kan besvara dem i nästa inlägg.

Helt lugnt, har funderat på det här ett tag nu, men har tvekat av olika anledningar. Lite rädd för att alla hot och sådant mot familjen ska blossa upp igen, som de gjorde förra våren när kattmördaren i Högsbo höll på och folk spekulerade om Joel var ansvarig.

Ang. din fråga så flyttade jag hemifrån tidigt och hade liten insyn i Joels liv de sista åren innan det här hände. När Joel blev misstänkt och sedermera gripen bodde jag inte i kommunen och hade egentligen inte haft mycket kontakt med honom på flera år.

Vill återigen poängtera att jag bara kan tala om händelserna ur mitt begränsade perspektiv och inte på något sätt representerar min bror eller någon annan familjemedlem när jag svarar.

Jag beklagar om du uppfattade mitt inlägg på det viset. Jag menade absolut inte att vara anklagande. Det är snarare så att jag är intresserad av vad som formar en brottsling och hur det är/var för dennes omgivning. Det är ju inte omgivningen som begår brotten och det är förfärligt att det förekommer hot och trakasserier mot din familj. Det är för all del förfärligt att det förekommer mot din bror också. Vi har ett rättsväsende som ska ta hand om påföljder, och vi som är allmänheten ska inte utdela egna straff.

Jag trodde nog att det var så du menade; att ni inte visste men anade. Det måste ha varit en väldigt jobbig tid för er. Man vill ju helst inte att det ska vara som man anar, och när misstankarna växer sig starkare och starkare - ni hamnade i en hemsk situation.

Nej, jag förstår att du inte ville anklaga. Men som sagt; det har förekommit mycket hot, uthängningar och anklagelser mot mig och andra i familjen genom åren (händer fortfarande ibland) och nu när jag har valt att gå in och diskutera fallet öppet på Flashback nojar jag lite över vilka negativa konsekvenser det kan få, var lite överkänslig bara.

Jag svarar helst inte så ingående på detaljer om J's psykiska hälsa av två anledningar: 1) Jag lämnade hemmet vid 17 års ålder och bodde alltså inte med min bror och hade mycket liten kontakt med honom mellan 2005 och 2009. 2) Det känns orättvist mot min bror, som kanske läser det här och som jag talas vid med på telefon någon gång ibland, att diskutera hans ohälsa öppet på nätet. Men kortfattat (som även har framgått tidigare i tråden) hade han diverse psykiska problem tidigare, men inte så extrema att man trodde att han skulle göra så här. Personligen tror jag att hans problem eskalerade åren innan, d v s i den sena tonåren, men det är bara en subjektiv uppfattning. Svårt att uttala sig å en annan persons vägnar.

Ja, perioden från misstanke till erkännande var jobbig på många sätt. Tidningarna skrev om det (Aftonbladet, GP, GT, Expressen, etc), på nätet skrevs det om det. Samtidigt nekade GM ganska länge (ett par veckor har jag för mig, kommer inte ihåg exakt) innan han erkände. Under den perioden rådde det tvivel om han faktiskt var skyldig eller inte, samtidigt som det fanns bevis mot honom i form av de poster som han gjorde här på Flashback och som genom outning var kopplade till hans namn.

M.o.o.n.,

Jag har alltid tänkt, när jag läst om detta fall, att det var bra att JA åkte fast
i såpass unga år, och att möjligheterna till rehabilitering i samhället då kan ske lättare.

Är det också din åsikt att JA kan ha en framtid som en frisk man?

Hej,

Det är en svår fråga att besvara. Jag kommer som sagt inte diskutera J's diagnoser och sådant öppet i den här tråden, men vissa diagnoser går ju inte att bota men man kan lära sig att leva med dem och leva ett nästintill normalt liv med lite hjälp och stöd. Jag tror att den möjligheten finns och visst var det bra att han åkte fast så ung och att det inte fick gå längre.

Nu sitter han fortfarande där han har suttit de senaste fem åren och det är svårt (med tanke på SUP) att säga om och när han är ute, men jag tror att de här åren har haft en viss positiv inverkan på honom och att när han väl är ute kan klara sig ganska bra i samhället - självklart med fortsatt regelbunden kontakt med öppenpsykiatrin och andra instanser.

Sedan finns ju ett till problem: Hans namn och bild är spridd över hela nätet, handlingar finns dokumenterade på alla möjliga sätt, bland annat på Flashback, i tidningar och olika medier, brottsregister, människor som känner igen honom, etc. Men det är en annan fråga.

Tack för svaret

Jag har också tänkt mig att JA så småningom kan komma till insikt om det onda i sina
handlingar och känna ånger över dem. Kanske t.o.m. en förkrossande ånger.

Det rätta då är ju att be om förlåtelse! Jag tror att det hade mottagits med
glädje och respekt av de drabbade. Det hela hänger ju naturligtvis på att en sådan
ånger och ursäkt kommer från hjärtat.

Är detta ett möjligt scenario?

Ja, jag hoppas det också. Kan inte svara så mycket på hur han känner inför sina brott, men han är väl medveten om att det han gjorde har påverkat andras liv och även hans eget liv för en lång tid framöver. Det har inte varit några roliga fem år varken för honom eller någon annan inblandad. Det är säkert möjligt, egentligen inte heller någonting som jag kan svara på om det blir av. Kom att tänka på att jag läste någonstans att det finns någon form av terapi där gärningsmannen ''konfronteras'' med brottsoffren som en sorts försoning för båda parterna, någonting sådant kanske. Men det återstår att se.

M v h

Personligen tror jag inte Joel Ander är kapabel att känna ånger. Han borde sitta inne resten av sin tragiska, patetiska existens.