Ang. det undermedvetna

Jag tror nog ändå att det är samma medvetande, när man talar som när man hör sig tala. Att samtala är en medveten process. Att man objektifierar sig själv genom att höra sig tala betyder inte att det är ett annat medvetande.

Sen har man ett annat medvetande när man lyssnar (på en inspelning av sig själv till exempel) än när man talar (på en paneldebatt till exempel), men dessa medvetanden är inte i spel samtidigt.

Eller har jag missförstått något nu?

Vadå att det skulle behöva va någon annan som tänker dessa tankar, det är en del av ditt medvetande.

Det känns som om vi pratar om helt olika saker. Definera vad du menar med undermetvetande(som enligt dig inte finns) och omdevetenhet.

Jag vet inte om jag missförstod vad du sa tidigare, men att man har "tankar om sig själv" undermedvetet som påverkar vad man gör och tänker i situationer där man inte tänker på sig själv medvetet, låter som att man har flera 'jag' som tänker samtidigt. Men såvitt jag vet, så är det bara jag här så att säga.

Omedveten är man om allt man inte är medveten om. Det kan vara saker man var medveten om tidigare man som man sållat bort/glömt bort, men det kan också vara saker man läser in som en del av ens medvetande här och nu. Till exempel kan jag vara omedveten om att en kompis är ledsen när jag ställer mig och berättar en massa skämt, något som jag senare kan bli medveten om (genom till exempel kompisens reaktion, eller min egen förmåga att sätta mig in i kompisens perspektiv). Sen kan jag tro att jag var omedveten, fastän jag egentligen inte visste/inte förstod/var ouppmärksam. Att man säger att man gjorde eller tänkte på något omedvetet i en situation där man egentligen inte var omedveten, är att använda det omedvetna som en slags slasktratt för saker man inte kan förklara/förstå. Det finns med andra ord en socialkonstruktionistisk aspekt till vad som kallas för det omedvetna, som man bör särskilja från sånt man "verkligen" är omedveten om. Sen kan man å ena sidan inte vara medveten om allt hela tiden, och det är ju något av ett problem. Men då får man skilja på det psykologiska och det fenomenologiska. För det är ju inte konstigt att man är omedveten om det som händer på andra sidan jordklotet (även om man på något kaosteoretiskt plan säkert kan ta in information indirekt om detta, ungefär som hur sinnet kan utifrån otillräckliga sinnesintryck skapa OBE's -- http://en.wikipedia.org/wiki/Out-of-...ke_experiences ).

Undermedvetet, vet jag inte riktigt hur jag ska definiera. Under, det medvetna. Ett medvetande under det medvetna. Det låter som att det skulle ha å göra med den primala delen av hjärnan, en sociobiologisk förklaringsmodell. Eller en del av ens själ, en mer religiös förklaringsmodell. Och filosofiskt sett kan man tala om en homonculus. Men jag förstår inte varför man skulle behöva tala om ett undermedvetet. -- http://en.wikipedia.org/wiki/Homuncu...osophy_of_mind

Några dagar gammal OT-harang om Skogsturken raderad.

/Mod

Ja jag är långt ifrån en expert eller ens lekman på området. Men för mig har undermedvetenhet en koppling till minnet/känslor och medvetande till just det du för tillfället är fokuserad på. Alltså menade jag att du i t.ex en konversation inte riktigt är medveten om precis allt som hänt dig och allt du lärt dig igenom livet. Men det finns ju ändå där i din hjärna och påverkar ditt beteende.

Jag vet inte om man kan definiera personlighet som undermedveten eller medveten på det sättet. Om man måste välja så skulle jag nog säga att man är omedveten om det, men om något kan sägas vara undermedvetet så är det nog detta.

Känslor är annars mer medvetna än vad man kan tro. Inte så att man alltid väljer vad man vill känna, men det är heller inte så att man är ett offer för en massa ofrivilliga vågor av känslosvall. För att ta en extrem, så är jag nog av den uppfattningen att man mer eller mindre väljer vem man älskar.

Det finns en jobbig gräns mellan det psykologiska och det kulturella, när man talar om personlighet, minne och känslor. Man kan se det som enbart psykologiska (individuella) aspekter, men man kan också se det som kulturella (kollektiva) aspekter. Psykologiskt kan man tala om det medvetna, det omedvetna och det undermedvetna. Men kulturell personlighet, kollektiva minnen och socialt konstruerade känslor har nog inte mycket med olika medvetandegrader att göra. Man skulle till exempel kunna kalla ens arbetarklasspersonlighet för en omedveten (eller undermedveten) påverkan i sociala situationer, men då talar man inte om psykologi längre anser jag.

Sen finns det korskulturell psykologi och psykologisk antropologi, så gränsen är inte så klar man kan vilja. Till exempel kan man tala om intra-psykiska och extra-psykiska synsätt på Självet. Där vi i vår kultur ser på Självet som begränsat till den enskilda individens kropp och tankar, finns det andra kulturer som expanderar synen på Självet till släktingar och ibland till och med andar och förfäder. Sådana här aspekter har stor inverkan på hur vi uppfattar världen, hur våra medvetanden ser ut.

Men jag kan ändå inte se nyttan i att ha begreppet det undermedvetna, om det inte är så att vi skapar nyttan också.