Dilemma

Jag har funderat på en sak. Om en person som är deprimerad, trött på livet osv. får reda på att han har en dödlig sjukdom och att han inte har lång tid kvar att leva. Hur reagerar han då?

Ja, inte skulle jag tro att han blir gladare. Är väl ännu ett steg på vägen mot döden, bara?

I sjukdomen depression ingår att man tolkar det som händer en och som händer ens omgivning på ett depressivt sätt. Det är tom vanligt att djupt deprimerade får vanföreställningar om att drabbas av dödliga sjukdomar. Psykologiskt kan man förklara det med att den deprimerade dels bara ser sämsta möjliga framtidsutveckling, tom omöjliga händelseförlopp. Dessutom är depression förenat med stora skuldkänslor över att vara en värdelös, tom skadlig person för andra.

Jag tror den deprimerade skulle se det som det "straff" han väntat på.

I enstaka fall, vid mindre djup depression kunde det kanske bli tvärtom. Då man inser att man faktiskt ska dö snart vill man leva igen.

Jgag ser det som ekonomiskt till stor del...vore jag ex frisk i 6 mån, jag skulle omeelbart fixa pengar, OM jag inte fruktade gud. Idag kan de ju straffa mig, men oddsen för ett profant straff vs möjliheterna att uppleva saker den sista tiden är spelvärda.

Fruktar aman gud ger ju logiken att en snabb, gärna tidig, död är att föredra, så syndfri som möjligt och du slipper hålla sig ifrån att synda.

Finns inte Gud fins bara pengar och inlärda tankar. Inlärda tankar går ju att ta bort, men psykiatrin har en konserverande funktion på samhälllskroppen.

Det är väldigt jobbbigt att s saker och möjligheter för vad de är ooch värdera helt annorlunda än gemene man som lever i sin tid och sitt kulturkontext.