tråden för oss som känner att vi inte passar in någonstans i samhället

Jag är glad att du verkligen trodde att det var jag.

http://www.youtube.com/watch?v=xTgiM...eature=channel

Killen visar sig lite då och då i videon jag länkade till

ot: jag har inget mer att tillföra tråden så jag lämnar den och låter människor med mer kött på benen i detta ämne besvara så gott dom kan.

Ja, har stora erfarenheter av det. Är alltid så. Men jag känner mig inte ensam. Jag har flera personer som accepterar mig som jag är, och jag har litet behov av att umgås med folk och att bli accepterad.

Jag är eccentrisk och en individualist. Lider av lite olika saker som gör mig udda till vanorna (har inget dagsjobb, sover hit och dit med insomnia, ADD, Sensory Integration Disorder, ångest och IBS som gör att jag ger mig ut väldigt lite utanför lägenheten osv). Jag bär ofta Tshirts och annat ut och in eftersom sömmarna och etiketterna inte rör huden längre. Har solglasögon på mig oftast när jag är ute om det är ljusare än sol uppnedgång med helmulet väder, har öronproppar när jag åker kommunalt, struntar fullständigt i mode, image, trender, vad man 'bör' tycka, modern slang, hatar parties, hatar grupper och aktiviteter större än 3-4 personer, hatar sol, hatar värme, hatar sommar, har lidit av social ångest som är bättre nu.

På arbetsplatser jag varit på och i skolan så finns det alltid en massa Svensons som är ignoranta, obildade. Dom tror inte på sjukdomar som inte syns på utsidan, pratar om väldigt ytliga tråkiga saker, pratar bara för att få prata och umgås med folk istället för att ha ett intellektuellt givande samtal, söker stimulans i miljön. Jag blev överstimulerad och drog mig tillbaka till så tysta mörka miljöer som möjligt under lunchtid och raster (vilket ansågs vara väldigt konstigt).

Jag passar inte in, men har aldrig passat in. Hur är det att passa in? Jag har ju dom som tycker om mig för den jag är. Det räcker för mig känns det som. Och även på arbetsplatser och andra samlingar så finns det oftast någon enstaka person som inte är som dom andra. Mycket mer öppentänkande, inte så ytlig, rolig att prata med, dömer en inte hårt för sina eccentriska saker etc. Jag bryr mig inte så mycket vad folk tycker, men det är otäckt oavsätt när folk som ogillar mig börjar visa det på olika vis aktivt (mobbning/nedsättande beteende, verbalt eller kroppsspråk) istället för att bara lämna mig ifred och vara artiga.

--

Människor är sociala djur och håller till i sina 'stammar', grupper där dom kämpar för social status, att bli omtyckta och sånt. Det kan påverka folk extremt i hur dom böjer sig för gruppens ideal och förväntningar. Sånt kallas gruppdynamik.

Och kanske ännu viktigare, folk har ofta en egen identitet och en gruppidentitet. Gruppidentiteten är när folk identifierar sig med en grupp (immigrant minoriteter t.ex., eller sportklubbar, nationaliteter, hudfärg, musiksmak). Jag är väldigt annorlunda mot nästan alla jag möter på, i att jag har absolut ingen gruppidentitet alls. Känner varken skam eller stolthet oavsätt vad andra gör i olika grupper. Gör svenskar och sverige det enda och det andra, utlänningar som har åsikter om sverige och svenskar etc, allt kvittar för mig. Känner ingen gruppsamhörighet, inget gemensamt.. förutom att vi alla är människor.

Jag hoppas mitt inlägg är förståeligt och att det kan främja mer diskution..

Mycket intressant ämne! Jag har funderat mycket på varför jag aldrig passar in nånstans.

Ända sedan puberteten har jag känt mig utanför i min egen släkt. Vid alla högtider satt de och pratade om trivialiteter, mat, växter, handarbete, husdjur osv. Karlarna i familjen satt och söp och tittade på sport på TV. Inget som intresserade mig alls, men man var ju tvungen att följa med.

På arbetsplatser har jag känt mindre och mindre tvång att integrera mig. Nu hör det väl till historien att jag bytt jobb ganska ofta. Detsamma gäller länder och vänner. Även när jag haft intressen och sökt mig till klubbar od för att dela detta intresse med andra, har jag känt väldigt liten samhörighet med människorna, och ofta slutat gå till möten ganska snabbt.

Jag har insett att ett parförhållande inte är för mig heller. Eftersom jag vant mig vid att leva lite som en enstöring, skulle jag inte palla med att vara tillsammans med en och samma person 24 timmar om dygnet.

Ofta anser jag som tidigare debattörer att människor är tråkiga, ytliga och lite obildade. Nu vill jag inte påstå att jag själv är superintelligent, möjligen i överkanten av medlet, men jag klarar inte av att sitta och snacka helgens supande och festande, barnuppfostran, semesterminnen och annat trams. På mitt nuvarande jobb är det nästan obligatoriskt att följa med ut och ta en öl på fredag, och jag bävar inför detta! När vi åkte bort en helg för teambuilding var jag frestad att ta lugnande tabletter.

Jag har väl ställt en egen diagnos: http://en.wikipedia.org/wiki/Schizoid - Schizoid Personality Disorder.

Det allra mesta där passar in på mig. Jag känner inget enormt behov av att umgås med andra människor, eftersom jag sällan får något utbyte av det. Samtidigt känns det förstås lite ensamt att inte ha någon annan att utbyta tankar och erfarenheter med, särskilt sådana som tänker i samma banor som jag. Men sådana är ju svåra att hitta av uppenbara orsaker.

Ofta känns det som att jag är ensam om att vilja utveckla mig själv som person, att komma framåt i livet och åstadkomma saker. De människor jag brukar komma i kontakt med har låga ambitioner, blygsamma intressen och inga åsikter om någonting egentligen. Det är väl den grå massan av mänskligheten, och det ger mig absolut ingenting att umgås med sådana individer.

Jag har bott i 7 länder, och ska nästa år ge mig iväg till ett åttonde. Det känns jobbigt att inte känna att man hör hemma någonstans på jorden, inte ens i det land man en gång föddes och växte upp i. Jag älskar Sverige för dess vackra natur och goda människor, men jag klarar inte av samhällsklimatet, PK-ismen, och den av sossarna inprogrammerade passiviteten och offermentaliteten.

Jag kan inte anpassa mig till andra och de flesta är rädda för mig. Jag är aldrig socialt lojal. Hamnar ständigt i konflikter och maktkamper. Dessvärre är det inget jag lider av direkt, utan bara indirekt. Det stora problemet för mig är antagligen att jag ska acceptera andra. Som tur är så tycker man om sig själv mycket, och att man vet att det finns en del som älskar en och ser upp till en. Jag har inget behov av mer. De flesta är helt ointressanta.

Mycket spännande att läsa, Din text är som tagen ur mitt eget huvud. Att leva med alla dessa människorna kräver att man kan spela sin roll i gemenskapen. Med detta menar jag att man måste anpassa sig efter den sociala gruppen som man befinner sig i.

Vi som känner att vi inte hör hemma någonstans har ett annat tankesätt. Som exempel kan jag säga att jag har en oerhörd empati med andra människor och kan genom att prata med en annan person, bedöma dess peronlighetstyp omedelbart, samtidigt som jag är väl medveten om att jag är av en annan sort. Jag ser även praktiska problem ur ett bredare perspektiv än vad andra gör, och har därför blivit känd som problemlösare.

Jag var på en fest härom dagen och träffade människor som var lite mer trångsynta och som inte brydde sig om annat än att supa sig redlöst fulla och sedan gå hem och spy. Detta var ytterligare en pina i mitt liv därför att jag bara gick dit för att vara social och trevlig. För jag har ändå ett rätt stort behov av att träffa människor.

Detta konservativa sätt att festa var verkligheten även för mig, för två år sedan ungefär. Men jag fick mig en tankeställare när jag en gång var på en fest som jag hade väldigt höga förväntningar på. Det artade sig dock som så att festen blev väldigt tråkig, och jag fick inte utlopp för mina förväntningar.
Då upptäckte jag vad som lurade på insidan i mitt sinne. Jag förstod att där fanns krafter som jag kunde utnyttja till annat än att enbart göra samma monotona saker dag ut och dag in. Idag vet jag att jag har vilka möjligheter som helst. Eftersom jag även snabbt blir duktig på det mesta som jag tar till mig.

Det är inte så konstigt att vissa personer har låga ambitionsnivåer när de har gränser i sitt tankesätt. De nöjer sig t.ex. med en gymnasial utbildning och gör sedan samma sak resten av sitt liv. Men den som inte har något tak i sitt tankesystem kan nå offantligt långt. Det gäller dock att respektera de personer som har dessa gränserna, eftersom de inte kan tänka bredare.

Det jag saknar i mitt liv är personer som tänker likadant som jag gör, som är bredare i sitt sinne och som därför kan förstå mig. Det är väldigt frustrerande att inte få dela det med någon.

Dito

Det här med gruppsocialisering fungerar sällan för mig. Man "ska" dricka och man "ska" ha kul, helst skämma ut sig och hångla med folk till höger och vänster. Jag tycker det är en så inskränkt och omogen inställning till att roa sig. Men det ligger kanske en hel del i tiden, "tweenies" som inte riktigt vill eller vågar bli vuxna, utan flyr undan tidens tand genom att inbilla sig att hela livet är en fest...

Jag fungerar bättre i 1-1 situation, där jag kan föra en intelligent konversation om något viktigare i livet än Idol och Madonnas armar. Men ytligheten frodas, tack vare all amerikansk skit på TV ska alla nu vara glada och positiva, inte tänka för mycket, och framför allt se bra ut! Så tröttsamt. Utan att glida ut för mycket på tunn is, så ser jag en fördumning på så många områden i samhället att det måste finnas en tanke bakom det.

Så hellre än att sitta bland andra "glada" människor där man måste ha roligt på deras villkor, roar jag mig själv. Med internet, promenader, cykelturer, resor, musik, böcker. Ju mer jag umgås med människor, desto mer trött blir jag på dem.

Du nämner empati. Jag har empati med djur före människor. De människor jag har empati med är få. Människor som gjort något osjälviskt för andra, men ändå är blygsamma. Människor som bryr sig om väsentligheter, och som har något innanför pannbenet. Inte för att vi måste ha samma åsikter, i så fall skulle jag ju lika gärna kunna prata med mig själv Mitt bästa sällskap hade nog varit en hund.

Hur som helst, mycket intressant att veta att jag inte är ensam i min bubbla! När jag var yngre trodde jag att jag var ett hittebarn eftersom jag inte hade något gemensamt med min familj. På senare tid undrar jag varför jag ser saker klarare än majoriteten. Det kanske är en mekanism att förtränga allt tråkigt och eländigt och istället vältra sig i melodifestivalen och Blondin-Bella. Jag har inte den av-knappen, på gott och ont.

Jag skulle vilja säga att majoriteten ligger faktiskt hos fördelarna. Om man lär sig att använda detta på rätt sätt så finns som sagt oändliga möjligheter, men vid vissa tillfällen så önskar man visserligen att man var precis som alla andra. Man har som sagt ingen av-knapp och kan inte begränsa sig till konkreta prylar och ytliga betingelser.

Jag vill även säg att jag är uppväxt i en familj där alla familjemedlemmar har detta tankesätt. Därmed har jag fått mycket hjälp och har utvecklats otroligt fort. Det är jag väldigt glad för.

Du nämner tidigare att du har satt en "diagnos" på dig själv. Det tycker jag är helt fel. Jag hade en syssling som mådde otroligt dåligt och skadade sig själv. Psykologerna satte diagnosen borderline på henne. När hon efter ett tag fick reda på att hon tillhörde denna typ av människa med detta tankesätt så blev hon direkt friskförklarad och lever nu ett jättebra liv. Läkarna hade alltså fel, och hon "botade" sig själv genom att förstå att det inte var något fel på henne. Till saken hör att hon var uppväxt i en familj som var väldigt fyrkantig i sitt tankesätt.

Medans andra människor har ett behov av att överleva, arbeta, tjäna pengar, köpa prylar etc. Så har jag ett behov av att ständigt utveckla min personlighet och mina färdigheter. Därför har jag på ett sätt blivit en enstöring. Jag prioriterar min utveckling före allt annat. Det betyder även att jag inte gör sådant som jag tycker är ointressant. Jag gör precis det som jag själv vill göra, och inte vad någon annan vill att jag ska göra. Men jag arbetar hårt för att nå mina mål.

Även jag brukar söka på internet och läsa intressanta böcker och skaffa mig ny ovärderlig kunskap. Det är av tusen gånger större värde än att sitta och hänga på en krog i timtal och inte få ut ett skit av det.

Visst finns det ett antal människor med detta tankesätt, men de växer inte på träd och är väldigt svåra att hitta, detta är ett av mina många försök att få kontakt med dem

Jag känner inte att jag passar in någonstans. Jag kan anpassa mig ibland men min vilja att anpassa mig avtar mer och mer. Jag har försökt att hitta människor som jag kan vara mig själv med och hittils kan jag nog inte påstå att jag hittat någon. Jag är dock ingen misantrop som så många andra vill kalla sig. Det finns människor jag tycker om.

Jag har svårt att lita på folk, jag tror alltid att det har något i kikaren när de vill mig väl. Att de vill ha något tillbaka, att de ska kräva något i gengäld. Jag känner mig inte omtyckt av någon men vet inte om det är verkligt eller om det är inbillning. Idag håller jag en distans till människor, jag tror jag har byggt upp en ganska rejäl mur.

Jag flyter i ett tomrum där den enda substansen består av snabbt växlande känslor. Tomrummet existerar i en materiell verklig värld. Men mina egna gränser och preferenser upplöses allt mer då jag inser hur även "jaget" är något konstruerat och att mina försök att förstå andra bara baseras på mina egna erfarenheter. Jag kan omöjligt förstå något jag inte kan relatera till. I och med den begränsningen så känner jag mig helt jävla upplöst och som att jag svävat ut i tomrummet som omsluts av en verklighet som kan mätas, vägas och förklaras. Jag är en hink slask, kaos, och det finns inget att bygga ordningen på. För ingen "sanning" finns. Så jag har släppt kontrollen istället.

Nu drog jag iväg lite. Har inte koll just nu.

Som svar på tråden: Jag passar inte heller in, speciellt inte när jag mår dåligt och inte orkar hålla någon fasad uppe för mig själv.

TurboGenetic:
Att stalla diagnos hjalper anda att forsta varfor jag ar sa annorlunda. Inte for att andra ska tycka synd om mig, eller for att jag ska soka nagot botemedel. Jag tanker ofta att jag ar onormal eftersom jag tycks avvika fran alla andra manniskor jag moter. Men nu undrar jag om det egentligen finns andra som pa samma satt kanner inuti att det ar fel, men haller skenet uppe. Tydligen gor det det, eftersom det finns ett namn pa "akomman". Samt teorier om orsakerna. Aterigen stammer en hel del in pa mig.

Waspir:
Jag kanner ocksa att min vilja att anpassa mig avtar. Jag far ut mer av att sitta hemma framfor datorn an att ga ut pa krogen. Kanske ligger det lite i aldern ocksa (41), jag kanner bara att jag behover ta vara pa min fritid och gora det som jag sjalv vill, utan att behova sitta pa trakiga slaktmiddagar eller tvingas vara social med kolleger.

Jag tanker pa en replik ur "Absolutely Fabulous". De ar i Frankrike, Edina klagar pa att det inte finns nagot att gora. Saffy sager att det finns massor av kul saker att gora. Edina: "Fun? Hmm. I can see it should be fun, I know it should be fun, sweetie. It's... It's like a secret no one's let me in on. You know, it's your sort of fun. Mmm? Yeah."

Ursakta avsaknad av svenska bokstaver idag

Här kände man igen sig mycket..
Börjar bli så jävla trött på skiten,varje gång man är med folk ska man hålla god min och gå runt och låtsas som man bryr sig om vad dem har att säga,hålla på och löjla sig och spela med i deras jargonger och om man inte går runt med ett flin på läpparna dygnet runt så blir det ett jävla tjat.."Är du deprimerad??" blö blö blö..
Jag hade gett min högra arm för att kunna fastna i triviala ämnen och uppgifter som dem flesta andra verkar kunna..Åka till IKEA och pissa på sig av exaltering över nån jävla möbel,Alkohol funkar iofs ganska bra när man ska träffa folk,då blir man nästan på samma nivå som alla andra så länge man inte dricker för mycket då har det snarare motsatt effekt..men men what to do what to do


Haha den stämde bra

"If you can't beat them, join them"? Jag vet inte om jag egentligen vill sanka mig till "deras" niva. A andra sidan tror jag att ju dummare man ar, desto lyckligare. Man kan inte ta till sig allt elande och alla problem, sa lange vi kan konsumera och glo pa TV.

(Lite OffT so tror jag pa att staten vill gora oss dummare, for da ar vi lattare att manipulera och lagger oss inte i politiken sa mycket. Verkar ju funka bra i USA!)

Ar det nagon som funderat mer pa varfor vi ar som vi ar? Personligen tror jag pa en kombination av hog IQ, nyfikenhet och kanske andra/mer erfarenheter i livet an de flesta. Sjalv har jag flyttat runt mellan lander hela mitt vuxna liv, och varit med om mycket som andra aldrig skulle konfronteras med. Samtidigt laser jag mycket om samhallet, politik, ekonomi och annat, istallet for att glo pa Idol.

Sign me in.
Är inte så att jag är folkskygg. Tycker bara folk i allmänhet är dumma i huvet!
Tål inte folk, börjar utveckla sej i diverse aggrissioner (stavning) som tas ut skrikande på folk. Speciellt folk i trafiken, fy fan. Lär er köra! Stå inte ivägen för bilen på gatan!

Att folk ska ha det så svårt att fatta saker!