tråden för oss som känner att vi inte passar in någonstans i samhället

Jag vet inte mycket om autism men fått för mig att det är raka motsattsen till att kunna passa in i många olika samanhang. Vet iaf några fall där autism gör det rent omöjligt att passa in någonstans, både för en själv men även vad omgivningen tycker... Rätta mig om jag har fel dock, jag förväxlar ibland saker och kanske tänker på en annan sjukdom? (trött och borde gå och lägga mig)

De enda människorna jag känner att jag är mig själv med är min mor, mina bröder och min flickvän.
Vi kanske inte är helt lika men vi förstår varandra. Jag har väldigt lätt för att spela den roll jag bör göra för att folk ska tycka om mig, socialt sett. Däremot så vill jag oftast inte det, känns som en kränkning mot mig själv.
Jag söker mig till människor som är ungefär som jag, de är få men de finns.

Jag känner verkligen att jag inte passar in i den bana vi alla tvingas gå, födas - studera - jobba - föröka - dö.
Jag finner den banan deprimerande just av det faktumet att alla förväntas göra den. Nej, jag ska nog göra det jag vill istället.

Mvh

Tror bara det är något du har fått för dig, jag känner en kompis som är som jag, han har väldigt lätt att läsa av människor. Jag vet efter några få minuters samtal med en människa vad han vill att jag ska säga för att han ska tycka om mig. Det är en bra gåva.

det är det jag menar, jag har extremt lätt för att läsa människor och jag passar alltid in i alla sammanhang. Jag är populär och får många tjejer, men jag känner aldrig att det är rätt.. jag måste alltid spela ngn roll, när jag träffar ngn tjej så e jag så som jag tror hon vill att jag ska vara och inte alls mig själv. Därför har jag aldirg haft ngt seriöst förhållande för jag orkar inte spela rollspel mer än ngn kväll eller så..
Och jag känner starkt att jag aldrig stämmer in helt, t.ex. på mitt jobb jag vill sluta vilken dag som helst, överanstränger mig för att passa in blir otroligt trött av att bara passa in.

Jaha så du vill passa in? Jag hittade en flicka som är som jag, tänker aldrig leka spel med människor jag inte tycker om. Har försökt, äcklade mig själv.

Alla dessa folk som nervärderar livet! Självklart, gör som ni vill men livet kan vara hur underbart som helst! Har i en stor del av mitt liv inte njutigt av livet alls. Haft många kompisar, lätt socialt och vad många betraktar utifrån som ett "roligt liv". När jag kollar tillbaka på min ungdom så ser jag från mitt nutida perspektiv hur osäker jag varit i mej själv och vad andra tycker om mej och situationer istället för att själv känna indre glädje och vad jag själv egentligen tycker är roligt. Sluta vara osäker på dej själv, var ego innerst inne med att försöka ge dej själv glädje. If it aint fun, dont do it! Du kan göra det mesta kul om du försöker och lever efter att försöka ha kul, många förlitar sig på att andra ska fixa glädje åt dom. Det är en jävla skillnad på att vara på en fest och se glad ut och vara glad. Visst, du skapar en yttre illution av att du är en lycklig människa men vad är egentligen viktigt??? att du själv är lycklig!! och om du innerst inne försöker kan du ha roligt eller må bra vart du än är!


T ex folk som vinner en miljon, vissa har ofantligt roligt för pengarna medans andra slösar bort det på ren skit och kunde lika gärna varit utan. Jag menar inte att pengar skapar lycka, mera att vissa slösar bort livet på att tycka livet är meningslöst, helt ärligt är det väl ingen som får ut nån glädje av det???? ALLA vill innerst inne tycka att livet är värt att leva, roligt, fyllt med passion och glädje???

"All that we are is the result of what we have thought" Buddha


Ni som mer eller mindre känner olust för människor på ett eller annat sätt för att folk förhåller sig till grupper, får gruppidentitet osv, förstår inte hur ni tänker. Som ni själv säger är det enligt människans natur att förhålla sig till grupper, ni är väl själva människor? Varför tror ni att ni mår dåligt egentligen? Ni ställer er utanför vissa saker som är mer eller mindre genetiska i er. Tror att en anledning till erat tänkande är att ni har svårt att hävda er i grupper och istället för att leta fel på er själva (man själv har aldrig fel), så avstår ni från det och verkar tro att det är bara är en onödig lust. Kastar avsky mot folk , vilket bara skapar avsky tillbaka och negativ bild av verkligheten!

Problemet är inte att ni inte passar in i samhället, ni passar inte in i er själva, vilket självklart går att ändra på! Du är inte samhället, du är du, spelar ingen roll vart i världen du är, du är inte hela din stad., du är inte din nuvarande krets, du är du! Get out of your comfortzone, visa världen vem du är, så kommer du möta folk som är liksinnande. Hur ska dom kunna hitta dej om du spelar ett spel?

Jag tror också att jag har drag av autism. Har i princip diagnosticerat mig själv med Asperger.

När jag var yngre var det extremt jobbigt för mig att umgås med andra, behövde alltid isolera mig själv ett par dagar efteråt. Jag känner fortfarande samma även om jag idag har lärt mig hantera mig själv mycket bättre. Dock flyr jag in i mig själv, mer eller mindre, rätt ofta även idag.

Angående att det vore skönt att få det bekräftat att man kanske har någon diagnos tycker även jag men som jag ser det nu är det ingen riktig mening med att försöka få till något sådant. Jag är snart klar med gymnasiet, det är under den perioden jag skulle behövt den hjälp en diagnos eventuellt skulle kunnat gett mig, men sen... jag är rädd att det skulle ligga mig till last om jag har någon diagnos. Vem vet i vilka register det kan vara tillgängligt för framtida arbetsgivare osv. Jag tror dessutom inte att jag kommer ha problem att klara något jobb i framtiden. Det är när det gäller skolan problemen finns. Så därför blir en diagnos meningslös för mig även om det för egen del vore skönt att veta. Det kan kanske förklara en del hos en själv.

Jag kan förvisso bara svara för mig själv men jag uppskattar livet i väldigt hög grad. Jag förstår inte riktigt varifrån du fått idèn att man inte uppskattar livet bara för att man känner att man inte passar in i samhället och bland vanliga människor. Det finns ovanliga människor att omge sig mig och man kan gå den väg man vill även om det ibland kan vara svårt. Att ta sig igenom livet utan en gymnasiekompetens kan till exempel vara svårt då många vägar därmed stängs. Men allt går om man bara vill.

Absolut kan det faktum att man ogillar och har svårt att umgås med folk i grupp bottna i en egen osäkerhet och rädsla. Istället för att ta itu med sina problem så skjuter man dem ifrån sig med ursäkten att man helt enkelt inte passar in, när man egentligen skulle kunna arbeta med sin sociala kompetens, självkänsla, osv.

Samtidigt har folk olika stort behov att bekräftelse av andra. Vissa måste inte ingå i en gruppgemenskap för att må bra. Vissa värderar andra saker i sitt liv högre än sådant som av gemene man anses basic. Till exempel vänner, krogen, resor, studier osv.


Undrar jag också. Förstår inte folk som gör det, själv är jag oförmögen att spela spel. Att kunna anpassa sig för att fungera i sociala sammanhang är en sak, men att aktivt bruka våld på sig själv för att bli omtyckt eller accepterad… nej.

Tråkigt att man ska behvöa känna igen sig.

Man blir alltid förbisedd. På vissa arbetsplatser har det däremot gått bra.

Kanske krävs det en större skicklighet att läsa människor, vilket jag fått bli bra på.
Motgångar föder viljan att klara upp, och som sagt, läsa människor.

Idag sitter jag tyvärr på något så nedrigt som socker beroende.
Vilket säkert bidragits av det samhälle som drivs av psykologi, avmystifierande, för mycket frihet av information (skvaller, mysterier osv) som leder till mindre insperation och livsglädje.

Pluggar vid sidan av, det går väl på halvfart för mig. Tenta på fredag.

Jag önskar att det fanns mer fantasi, mer mysterier, - vilket skapar insperation, mer livsglädje, - mindre "sanningar" och mindre psykologi. Då hade jag varit en glad människa.

Vi är de förtryckta filosoferna!

Vi är sinnliga och ärliga
Konstnärliga och besvärliga
Känsliga vi är av naturen
Men stämplas och trycks ner i "överkänslighetsburen"

Vi är de negativa prefixen
till de positiva orden
För glad, för arg
-Dra då åt skogen

Vi har för höga toppar och dalar
För tyst - autistisk
Maniska när vi talar
Säger ni som bara vill oss väl
Så vi kväver tappert vår egen änglasjäl

Vi är den stora osorterade överblivna massan
som fastnat i kugghjulens drev
Som nu belastar och tynger stadskassan
för att vi inte hårdhudade strebers blev

Men tänk om överkänslighetens innersta essens
är sundare än okänslighetens ytliga briljans
För själslig sundhet har inga begär
än att bli sedd och bekräftad för den han är
medan okänslighetens drift är makt och karriär

Tack o hej från en divergent f.d. högpresterande marionett som valt att hoppa av livets fejkade rollspelsdramaturgi och betalar ett högt pris med sjukskrivning för att återerövra min prostituerade själ.
Hellre föraktad för den jag är än älskad för nåt jag inte är.
Kram på er alla i denna tråd. Men ensam är inte stark så låt oss organisera oss, de korkade bekräftelseknarkomanerna behöver vår visdom!!

Underbart skrivet ovan. Går inte att skicka pm till dig schizoo. Kan väl skicka ett till mig om du skulle se detta.

<3

Edit:
Nevermind, hittade dig nu.