tråden för oss som känner att vi inte passar in någonstans i samhället

Ofta när man kommer till en ny plats, en arbetsplats, en utbildning, eller någon annan social plats så brukar man ofta känna att man är ny och måste lära sig de nya mönstrena på den nya platsen innan man kan ta del av det sociala. Detta brukar ta några veckor och man blir mer och mer "en i gänget".

Men det finns också sådana typer som mig själv som aldrig riktigt anpassar sig till det nya mönstret fullt ut och som aldrig kommer att göra det heller, en typ som alltid känner att han inte hör hemma på den platsen, även om han är accepterad av folket i sin omgivning,

Någon mer som har erfarenhet av detta?

Hur ser era personligheter ut?

Här får du en länk där tråden passar bättre

https://www.flashback.org/forumdisplay.php?f=80

Du är nog den enda med ett sånt problem

Jo, det blir nog bättre respons där.

Övrigt ---> Psykolgi och Psykiatri

/mod

Jag tror att jag är ganska lik dig.

Började för ett år sedan på ett nytt universitet.
Flytta hemifrån och så.

Kom in riktigt bra, träffade en del vänner, och skaran med vänner växte hela tiden. Så ifrån utsidan kan det nog se ut som om jag passar in bra i skolan.

Dock när jag är med dessa folk känner jag mig inte riktigt trygg, kanske beror på att jag är lite misantrop. Stör mig på det flesta personer då majoriteten på universitetet känner otroligt puckade, känns väldigt ironiskt.
Kan även ha att göra med att man är missanpassad till sällskapet?

Jag hittar alltid jättemånga vänner i alla möjliga sociala grupper, men när man väl kommer hem så är man ändå ensam i sin själ. Detta är visserligen inget problem då jag vet vad jag är för person och vet hur jag ska agera, det är som att spela ett rollspel fast på riktigt. Man anpassar sig till de övriga i den sociala omgivningen för att vinna framgång, men man har en helt annan personlighet på insidan, jag har därmed också väldigt lätt för att läsa mäniskor och deras känslor och tankar

Gnällmaskinen går igång. "Det går bra för mig, men visst är det synd om mig ändå?".

Jag säger det samma! Fy fan asså.

TurboGenetic: Jag tror inte att jag är särskilt lik dig. Men jag har också alltid känt mig malplacerad i samhället. Misantrop ända ut i fingerspetsarna, avskyr det liv som omger mig. Jag socialiserar eller kollektiviserar inte med människor i onödan, endast för nöje eller min egen vinning skull. Jag lever i min egna lilla värld, resten av planeten är bara ett överskott jag måste förhålla mig till ibland (eller lura är nog rätta ordet).

Enda orsaken till att jag inte tagit livet av mig är för att fortsätta röja och ha jävligt roligt, vad fan gör det om 100 år när man ändå är död. Allting är bara subjektivt. Och självklart för att djävlas med alla er i resten av världen. Så lätt blir ni inte av med mig, jag ska inte låta dom asen ta mig. Ni har inte sett det sista av surfacing era äckel!

Jovisst känner man igen sig trots allt.

Jag misstrivs inte med mina vänner större delen utav tiden, men jag passar inte in i våran "grupp" på 3 st. Dem har intressen och arbeten, jag har varken något vidare stort intresse för någonting och de jobb jag söker blir jag nekad av eller får inget svar utav.

Dem tycker om att synas på stan, sitta och fika, bada, prata på en bänk. Jag tycker inte det är speciellt roligt att fika eller bada. Enda anledningen till att vi faktiskt ÄR vänner är för att vi känt varandra över 15 år.

I min familj är det nog jag som är mest misslyckad av alla barn hittils, kommit i kläm med lagen, arbetslös och verkar inte försöka göra någonting åt min situation (Jag försöker verkligen).

Men men, man hoppas ju allt ska bli bättre så fort man hittar ett jobb..

Självklart, är alltid något av en outsider. Har sedan länge betecknat min personlighetstyp vad gäller socialt umgänge som "jobbarkompis":

Någon man träffar på jobbet/i skolan som är trevlig och går att ta ett par glas med på vägen hem och kanske träffa vid speciella tillfällen utanför jobbet, som flytthjälp eller långutflykter över kort tid.
Ingen man umgås frivilligt med utan ett att ha ett mål eller en uppgift, exempelvis jobb eller studier, och är "jobbarkompisen" med och gör något utanför detta så är det alltid som en del av en grupp på minst tre personer sammanräknat.

Själv gillar jag inte att folk ska prata hela tiden, men vill gärna vara med människor, var ska jag ta vägen?

Tyse :

Vem fan e du att döma ?
När du själv ser som en riktig misfit. Hoppas du har snott bilden.