Den viktigaste frågan?

Jag tycker inte definitionen fungerar. Det är bara en förflyttning av definition från ena ordet till det andra. Du definierar sant jag med äkta känslor(?), men den definitionen säger ingenting. Vad är då äkta känslor... (och samma sak med förljugen då)

Har du inget konkret exempel?
Det skulle klara upp saker och ting.
Ord får sin mening genom sin användning trots allt,
definitioner kan inte säga allt om man säger så.

det har jag sagt tidigare i tråden,
förljugenhet = du uppträder på ett sådant sätt som förväntas av dig
på släktmiddagen därför att du får ångest om du inte gör det.
genuinitet = du tafsar på din brors sjukt snygga tjej och det slutar med att du sätter på henne.

ångest / icke-ångest
förväntan / icke-förväntan

annat exempel,

tjejen på banken blev tvingad att döda tre andra personen annars hade
rånarna dödat henne. = valet baserat på skräck = valet inte baserat på önskan.

Du utgår från att det finns "rätta" val och "felaktiga" val, när det egentligen bara finns val.
Jag menar, du vill väldigt gärna sätta på din brors sjukt snygga tjej. Om du gör det så menar du att det är rätt, bara för att du vill det. Men hur är det om du samtidigt vill att din bror och hans flickvän ska må bra, och ha ett fint förhållande? Då gör du ju i sådana fall "rätt" i att inte ligga med henne.
Men båda valen kan ju faktiskt inte i det här fallet vara rätt, enligt dig. Eller? Alla val är rätt val. Eller rättare sagt, det finns bara val.

Smoke weed everydayyyy!

Så egentligen kan man direkt översätta förljugenhet med moral, och genuinitet med hämningslös.

När jag beter mig som jag tror att andra förväntar sig att jag ska bete mig, så är det ofta för att jag vill bete mig på det viset. Det är samma med tjejen på banken. Hon önskade leva, därför valde hon att göra som rånarna sa.

Önskan och vilja kommer inte från en mystisk liten Big Bang i sinnet som är helt fritt från yttre påverkan. Det är tvärtom, genom interaktion med omvärlden och andra subjekt, skapas önskan och vilja. Önskan och vilja är intentionaliteter.

Man kan alltid skapa efterhandskonstruktioner som ser negativa definitioner som förklaringsmodeller till mänskligt beteende (som det att människor handlar som dom gör för att inte få ångest, för att inte bli rädd, för att inte uppleva skräck), men det finns många andra motivationer bakom mänskligt beteende. Oftast använder sig människor utav positiva definitioner snarare än negativa (såsom drömmar och hopp om framtiden).

Okej då är vi på det klara med att du har din definition av följugen/äkta och jag har min (som för övrigt överensstämmer med psykologin idag och de flesta diktare och författares öht).

Men frågan är hur du rättfärdigar (fet text) din fråga som den viktigaste? Är den viktig därför att den är svår att svara på?

Det finns flera psykologiska perspektiv som inte erkänner ett sant jag. Humanistisk, existentiell, kognitiv, och behavioristisk till exempel.

Det är en viktig fråga, för mig, eftersom jag som människa, inte förstår människor. Det säger ganska mycket om en själv, och andra människor. En bok behöver inte kunna förstå andra böcker, den söker kanske inte heller efter att förstå andra böcker. Men människor, dom är så djupt subjektivistiska, att det räcker inte ens med att vara människa, för att förstå hur det är att vara människa.

Ja och vi vet ju hur duktiga de är på att lösa folks problem?

Nu behöver iofs inte problemlösning vara huvudpunkten med ett psykologiskt perspektiv, men det är en intressant fråga det också förstås. Om man som psykodynamiker tror på existensen av det undermedvetna, så ser man KBT som symtomlindring som inte går till roten med problemen. Nu tror jag inte på det undermedvetna, så om man bitar på naglarna är det bara att sätta på sig handskar, problem solved

Ja, men moderna psykologer med evolutionen i botten anser inte att Freud går till botten med problemet. Även Freudianer arbetar också med symptomfloran dock på en något lägre nivå. Ofta får den nya psykologin istället byggstenarna från Bowlby. http://sv.wikipedia.org/wiki/Anknytningsteorin
Läs gärna Separation and anxiety av Bowlby.

Jag hade en gång en flickvän som pluggade psykologi, och hon kunde inte sluta tala om anknytningsteori (när hon var ung så dog hennes mor) som en förklaring till mänskligt beteende. Men jag har själv svårt att se varför man vill ge anknytningsteori en koppling till biologi och evolution, speciellt då anknytningsteori i sig inte säger mycket om människors motivationer. Man kan kanske istället tala om till exempel Francesco Alberonis teorier om kärlek och sociala rörelser, tillsammans med stämplingsteori och socialisationsteori.

Ofta säger olika teorier samma sak, men med andra termer. Till exempel, när man kan ersätta termen behov med termen begär, så säger man samma sak fast utan kopplingen till biologiska processer. Och om man kan säga samma sak utan koppling till biologi, då kan man inte vara säker på att biologin har något med saken att göra.

Nu har jag kanske kommit till en punkt där jag motsäger mig själv, eftersom socialisationsteori och Alberonis teorier utgår ifrån ett psykologiskt perspektiv där biologin utgör grunden. Men jag ser biologin mer som en begränsande faktor, som olika arter har mer eller mindre utav. Till exempel det att människan lär sig kultur samtidigt som den växer fram till en biologiskt vuxen individ (beror på en hög k-faktor, om jag kommer ihåg termerna rätt), gör att instinkter och dylikt inte spelar någon större roll för människan. Samtidigt är det dom begränsningarna (att kroppen dör till exempel), som gör att vi kan ha sånt stort spelrum med det kulturella (kulturen ersätter biologin). Det låter kanske lite konstigt iofs, men man behöver bara tänka på det att en människa måste lära sig att gå och stå, medan andra djur kan sånt sen födseln. Vår brist på biologisk determinering möjliggör (och tvingar) oss att förlita oss på det "metafysiska", och jag ser gärna en psykologi som tar detta i beaktning.

Men olika psykologiska perspektiv kan ge olika människor olika saker på olika sätt, så det är väl bara bra att det finns olika perspektiv. Det som inte ger mig något kanske ger någon annan något, och vice versa. Då måste man iofs acceptera att olika världsbilder ger olika upplevelser, att även om biologin är konstruktion så kan den konstruktionen hjälpa att ge folk en känsla av att det finns ordning i verkligheten. Inte för mig dock, jag håller mig till andra konstruktioner

Men jag kan fortfarande inte förstå varför man förkastar något som funkar? Spelar det verkligen någon roll om vattnets förmåga att släcka elden är en social konstruktion?