Den viktigaste frågan?

Att veta vem man är har inget med personen att göra. Därför handlar det inte om egenvärde.
Och om allt går per automatik så har du ingen nytta av att veta hur. Det är ungefär som att köra en automatväxlad bil. Bilen växlar, alldeles av sig själv, och du behöver inte veta hur det går till.

EDIT: Och, ja. Lite full kanske jag är. Sitter och smuttar på lite famous grouse.

Du måste vara hög eller full. Kom tillbaka när du nyktrat till och dina argument är förankrade i verkligheten.

Koncentrera dig på den där känslan av "jag är" inom dig. Gör det regelbundet, så ofta du kan. Till sluta kommer du komma till insikt. Och då kommer du förstå exakt vad jag pratar om, utan att behöva uttala dig om mitt sinnestillstånd.

Tillhör du en religion/religiöst synsätt? Känns som så när du säger att alla har samma mening med livet.

"Att ta reda på vem man är" säger du. Innebär det att man alltid är densamme, likt en staty huggen i sten?

Har du funnit dig själv?

det är inte så egenvärde definieras. Att något saknar egenvärde betyder att något inte har ett värde i sig självt.
Kunskapen vi samtalar om har blott värde i den mån den hjälper oss att maximera vår förmåga till lycka.

jag är inte ute efter att flumma. Kom med något riktigt argument för din tes.

Det låter hårt. Det finns miljontals människor som inte vet hur de ska leva sina liv. Är inte de berättigade till någonting?

Jag anser att uppfattningen om hur du vill leva ditt liv är en konsekvens av dina erfarenheter. Man kan visserligen bara anta, men antagandet om att samma människa skulle valt olika vägar i livet beroende på vart han levt, känns ganska resonligt.

Om svaret på den ursprungliga frågan är baserad på subjektivitet och därför föränderlig gör det inte också sökandet meningslöst? Jag tror inte att du som 19 år (t.ex) kan hitta svaret på hur du vill leva ditt liv, möjligtvis på kort sikt. Aldrig en längre period.

Du kan säkert skapa en relativt bestående form, typ jag vill vara god. Men till och med det kan förändras. Ska man då vägra tänka ytterligare innan man hittat svaret på en fråga som förändras bara av att ställa den? För har inte dina värderingar förändrats sen du kom till den här insikten?

Mitt i prick Zerstiren! Själv anser jag att just perioden innan man är 19, så är det ganska vanligt att man ställer sig den frågan. Känns som det hör till området att "forma sin identitet" Jag tror däremot att man aldrig riktigt finner sitt sanna "jag", om man inte sitter på ett berg hela livet, ensam, mediterandes.

Edit: Visst kan man säkert vara väldigt självmedveten, däremot skulle jag bli förvånad om någon vågar påstå att de aldrig sagt/gjort något som de inte tyckte var "likt" dem.

Det är nog ganska olika från person till person. För mig är den viktigaste frågan "Varför gör människor som dom gör". Allting annat kan man svara på, men den här till synes basala frågan verkar bara generera fler frågor än svar. Det är som att alla andra frågor uppkommer ur den här 'den första frågan'. Vad människor bör göra, är en fråga som kommer efter den här första frågan. Vad människor är, kommer också efter den här första frågan. Metafysik och etik. Till och med epistemologiska frågor kommer ifrån den här första frågan.

Visserligen baseras frågan på premissen att människor handlar,
men att så är fallet det torde vara en utgångspunkt för alla icke-solipsistiska filosofer

Att man aldrig hittar sitt "sanna" jag beror väl på att det inte finns.
Gränsen mellan sant och falskt jag är en illusion.

Nej, det låter som en ointressant och liten fråga för mig. Jag undrar över hur världen är beskaffad. Visst lever jag mitt liv med viss försiktighet och undviker giftiga svampar, men det är i samma anda som Buddha vårdade sin kropp som ett öppet sår.

Har du kommit fram till hur världen är beskaffad då?
När du använder uttrycket liten så antar jag att du anser din egen fråga vara stor? Frågan är hur kunskap som är intimt förbunden med förmågan att maximera lyckan kan vara mindre värd(stor / liten, värdeomdöme?) än kunskap som berör andra fenomen?