Ang. Hemvärnet

Jag känner att det kanske hade varit schysst att engagera sig. Mestadels ifall shit goes down, då är jag en pjäs på brickan, så jag kanske kan påverka lite vad som händer / rädda mig själv i första hand.

Vad gör man egentligen i Hemvärnet? Är det mycket mysa i tält med flickor som vill leka militär och några andra vapennördar. Är det hela ett stort skämt, eller får man faktiskt en gedigen kunskap / utbildning som kan vara användbar?

[quote=REALIN|50747049] Ska du verkligen bli fordonsförare på alla dessa fordon eller har du militära förarbevis sen tidigare? Blir många kurser du måste gå annars. Ja, man kompletterar alltid den grundkursen med en vinterkurs. [quote]

Bv 206 som det verkade, de andra påstod intendenten att de inte var så märkvärdiga att lära sig om man kunde hantera lastbilar med manuell låda. Jag vet inte hur upplägget ser ut i det stora hela annars så, de jag räknade upp var/är de fordon som det HV jag kommer bli knuten till använder sig av.

Sedan vet jag inte hur mycket mek det ingår, eller om det mest rör sig om framförandet. Behöver man verkligen ha kurser för alla fordonslag? Jag kan förstå att det är lite olika körsätt som sagt mellan olika fordon i terräng men i övrigt kan det knappast röra sig någon kärnfysik så.

Beror ju på varför har du gjort ett brott och blivit avskild så kan du nog ta en stund på dig att lämna in men är det för att du inte varit på KFÖ på några år så kommer de nog skicka polis bara för att statuera exempel (har hänt hos oss)

lämna in din late fan.

Haha nä inget tält med flickor som vill mysa.

HV ger vad det är för den vanlige menige som inte vill vara Gruppchef eller högre.

Så ger den igentligen bara en uppfräschning av gröntjänsten man hade i lumpen.

Dvs hantera sin materiel och vapen samt röra sig i sitt förband, ta instruktioner utföra order.

Kasta handgranat skjuta sin AK4 samt var 5år förnya Skyddsvaktsbehörigheten.

Kul och med tanke på den begränsade tiden så är det helt ok. lite som att köra bil 4-8dar om året man är inte bra men man kan hjälpligt köra och framföra sitt fordon = i militären man är inte så bra men man kan hantera vapen och utrustning hjälpligt.

Många är ju på div övningar och skarpa uppdrag mer än de 4-8dagar som krävs. Så dom är ju naturligtvis bättre.

HV är vad man själv vill lägga i tid. vill du inte lägga nån tid och energi blir det rätt meningslöst efter några år, men tar man sig bara i kragen och inte är en sån HBTQ lattedrickande fjant så är det hur kul som helst.

HV är precis som alla andra myndigheter infekterad av SK värdegrund men i HV så skiter de flesta i den och rasskämten flödar som vin i gudrun shymans hus.

I hemvärnet övas de enskilda soldaterna och plutonerna samman till att uppnå och uppehålla en grundläggande förmåga. Längre än så når man riktigt aldrig. Några yrkesproffs till soldater blir de flesta aldrig och det kanske inte är meningen heller. Det räcker nämligen varken budgeten eller övningstiden till.

Själv tycker jag att det kanske räcker så. Bättre att kunna grunderna bra så att det finns något att stå på. Vid ett skymningsläge kan man sen intensivöva förbanden mer..

Jag tycker att det är ett större problem att GSS/T-förbanden får öva för lite.


Min bild av HV även om det var några år sedan jag var engagerad var att kvalitén och nivån var oväntat hög. Nu fick vi i det kompani jag tillhörde ofta höra från yrkesbefäl som var instruktörer på övningar att vi var bättre än genomsnittet (för HV) i det mesta. Men några superproffs var var ju de flesta inte heller. Dock var stämningen och kamratskapen väldigt god minns jag, så det kan kanske ha påverkat hur övningarna flöt på.

Sen att Hemvärnet på sikt när magasinet av f.d värnpliktsutbildade individer sinar kommer att självdö om inget görs är ett bekymmer!

Jag ska dra min story eftersom jag upplever att det här är en allmän hemvärnstråd.

Jag gick med i Hemvärnet nästan direkt efter lumpen för 14 år sedan, och var sen engagerad i ca tre års tid innan jag självmant slutade. Något jag delvis har ångrat sedan dess, men aldrig tillräckligt mycket för att gå med igen. När jag gick med visste jag självklart att den allmänna bilden av överåriga nördar i vadmal inte stämde, men samtidigt visste jag inte vad jag skulle förvänta mig heller. Jag blev dock mestadels positivt överraskad!

Min enda kontakt dittills med Försvarsmakten hade ju då varit lumpen. På det stora hela hade lumpen gått bra men många på plutonen var oengagerade och omotiverade, och jäkligt gnälliga. Det drog ned upplevelsen lite kan man säga. Många övningar förstördes av att det var några få som gnällde och inte riktigt ville hjälpa till, och inte blev det bättre av att värnpliktsutbildningen i sig höll en väldigt låg nivå. Det saknades resurser och befäl, och utbildningen kändes andefattig och urvattnad. Mest störde jag mig dock på alla negativa och gnälliga plutonskamrater som aldrig drog sitt strå till stacken, utan bara förstörde stämningen hela tiden. Kanske var det ett sökande efter en slags revansch som gjorde att jag sökte mig till HV.

Hemvärnet visade sig vara nåt helt annat och jag och några andra som gick med i kompaniet samtidigt togs emot med öppna armar och blev väl mottagna från dag ett! Alla var jättetrevliga, och det var en helt annan och betydligt mera vuxen stämning i hemvärnet som jag upplevde det. Ändå fick man vara sig själv och man blev accepterad som den man var. I lumpen och på de jobb jag hade haft så hade jag blivit behandlad som den 20 åriga snorvalp jag egentligen var, men i hemvärnet kom killar som var 35 fram och frågade hur läget var, och vad jag jobbade med och hur jag tyckte att övningarna var. Jag växte faktiskt som människa av detta. Jag tycker än idag att min korta tid in hemvärnet utvecklade mig mera än de intensiva tio månaderna i lumpen där man bara fick höra en massa gnäll utav befälen hela tiden. Även i militärt hänseende så lärde jag mig små saker som jag borde ha lärt mig i lumpen!

Hemvärnet hade vid den här tidpunkten genomgått en förändring och fått mera resurser. Befälen talade lyriskt om hur förbandet till skillnad från förr tilldelades splitter nu materiel, och hur övningarna var bättre och mer avancerade än för bara några år sedan. Det "riktiga" försvaret ställde också upp mycket mer än förut med duktiga instruktörer och stod till övningar m.m.

Dessvärre (och det var sedan ett delskäl till att jag gick ur) var att detta tycks ha varit en kort parentes i hemvärnets historia under slutet av nittiotalet och runt millennieskiftet, för när jag sedan var med märktes det att det började snålas igen. Tilldelning av utlovad materiel drog ut på tiden, övningar ställdes in, förband slogs ihop när kompanier lades ned och man fick inte instruktörer i den omfattning man ville ha till övningar m.m. Kompanichefen och hans ställföreträdare gnällde lite om att det lovades runt men levererades tunnt när det gällde stödet vid övningar. Den omtyckte plutonchefen slutade i en (tyst) protest.

Forts..

"Karriären" inleddes med en introduktionshelg som var både rolig och intensiv. Den genomfördes på regional nivå och var inget som varken kompaniet eller hemvärnsbatljonen hade något med att göra. Jag tror att vi var 23 stycken individer allt som allt, och snittåldern borde ha varit runt 26-27 eller något sådant. Den äldsta deltagaren var 40, och han var verkligen äldst i gänget! Ingen som var med var kraftigt överviktig eller på något annat sätt olämplig. En deltagare åkte dock hem redan andra dagen efter nåt krångel med sitt jobb, men han sa att han skulle gå nästa introduktionskurs istället.

Fyra stycken av de 23 st som var där hade genomfört sin värnplikt som jägarsoldater. En deltagare var polis i det civila. Några stycken hade gjort FN-tjänst i Bosnien eller Kosovo. En kille hade varit plutonsjukvårdare och en annan amfibiesoldat. Ett par killar var reservofficerare sedan tidigare. En hade varit militärpolis och en annan spaningssoldat. Runt hälften hade varit skyttesoldater eller på annat sätt haft "stridande" befattning i lumpen. Jag minns också att ungefär halva gänget hade varit antingen gruppchefer eller "mer" i lumpen. Tre-fyra stycken hade varit KB-elever som jag minns det..

Ett mycket bra gäng helt klart! Kursen var mycket bra upplagd och lärorik, men den kunde varit någon dag längre bara så att vi hunnit med lite mer.

Sen började det vanliga livet som hemvärnsman. I början trivdes jag bra, men med tiden började ett missnöje gnaga. Det var inte en enskild grej som skavde, utan en massa småsaker. Vitt skilda sådana!

En sak som jag reagerade skeptiskt på var alla prylbögar i hemvärnet med egeninköpta prylar. Dessa killar var kanske inte så många utav det totala antalet individer i kompaniet, men de syntes desto mer. En del av de killarna var mycket duktiga soldater så det säger jag inget om, men trots att plutoncheferna höll ganska hårt i regelverket och att alla de stridsvästar och djungelknivar som hade förekommit tidigare inte längre tilläts, så såg vissa ut som julgranar ändå. Det kändes ärligt talat inte riktigt professionellt.

Andra kanske inte nödvändigtvis dök upp med halva militaryshops produktutbud på sig, men kom istället till övningarna i genomsmutsiga och otvättade uniformer, och kängor som inte sett skokräm på tio år!

Sen märkte jag snabbt att många drog åt olika håll. Kamratskapen i förbandet var mycket god och ALLA hjälptes åt på ett fantastiskt sätt med att plocka i ordning efter övningar och städa upp m.m. så det var inte det. Men för det första kunde en gruppmedlem ha gjort lumpen i flottan medans annan hade varit norrlandsjägare. I grunden såg jag positivt på att alla hade olika bakgrund, men det skapade olika förutsättningar och olika förväntningar på verksamheten. Vissa nöjde sig med att åka ut på lördagen och skjuta lite AK4 och dricka lite kaffe ur thermosen. Andra ville ha jägarliknande övningar.. Själv stod jag någonstans mitt emellan kändes det som, och jag kände mig lite vilsen av detta.

Avslut.

Sist men inte minst var det ett antal yttre faktorer som gjorde att jag valde att lägga ned. Det kan naturligtvis inte förnekas att det händer mycket mellan 20 och 25, och det militära upplevdes från min sida inte längre som någonting så spännande som det en gång var. Nyhetens behag hade försvunnit, och andra intressen än det militära hade tillkommit i mitt liv.

Men det kändes heller inte längre kul när det inte satsades på försvaret längre. Statsministern utnämnde Leni Björklund till försvarsminister bara för att pissa på försvaret och visa vem som bestämde. Ny materiel (SS och SV 2k exempelvis) tilldelades inte Hemvärnet trots löften om modernisering och allt prat om att hemvärnsmannen hade samma utrustning som de värnpliktiga. Själv åkte jag ut på övning i klumpiga och värdelösa vinterkängor. Jag hatar vinterkängorna! Bara en sån sak som att försvarsmakten inte kunde skaka fram en marschkänga gjorde mig irriterad! En snustorr läderrem till min AK4 kändes inte heller som 2000-tal för mig. Förband lades ned! Ett allmänt missnöje med slösaktiga politiker som bara skodde sig själva och ett överbeskyddande sossesamhälle spred sig också inombords.

Mitt missnöje med försvarsmakten och hur den fungerade blev till slut så stort att det inte längre kändes kul att engagera sig. Från den dag då jag på ett för den tiden modernt sätt (med ett email) anmälde mitt intresse, tills den dag då jag med ett tack-och-hej-mail till min plutonchef avslutade min karriär i Hemvärnet så gick det ganska bestämt på dagen fyra år. Ironiskt nog var det nästan exakt den tiden mellan FB 00 & 04 som ramade in dessa två händelser.

Idag satsas det på de nationella skyddstyrkorna igen och det är jättebra, men mig lurar man inte. Hela försvarsmakten upplevs som ett skämt! Fyrtio miljarder och vi har bara några tusen soldater att tillgripa. Vi har luftvärnsrobotar från sextiotalet och ett flygvapen utan basförband och moderna vapen. Det känns faktiskt varken kul eller meningsfullt att engagera sig om jag ska va ärlig.

Jag ska också självkritiskt erkänna att jag upptäckte att jag inte var guds gåva till försvaret. Jag var absolut inte dålig, men jag upptäckte bittert att lumpen var lumpen, och hemvärnet var på både gott och ont något helt annat. Att öva strid var plötsligt inte så glamoröst och kul egentligen när man gjort det några gånger. Mest obekvämt och svettigt. I lumpen behövde jag aldrig riktigt anstränga mig och kanske hade det gjort mig lite för bekväm. I lumpen var jag alltid bland de bästa. Det var liksom inte så svårt bland alla korkskallar och omotiverade gnällspikar som hade curlats hemma. Det fordrades liksom ingen ansträngning alls! I det bespottade hemvärnet som yrkesbefälen gnällde så mycket över, där fick jag kämpa hårt för att lära mig, och för att hänga med under övningar i bebyggelse och vid skarpskjutningar.. Det blev lite av en tankeställare för mig och jag kände mig ganska kass och värdelös ibland. Trots att jag inte kunde hjälpa att vi lärt oss så lite strid under värnpliktsutbildningen. Jag gjorde så gott jag kunde.

Intressant berättelse Macke85. Hoppas du kanske ändrar dig snart igen och går med i Hv igen. Alla behövs i det försämrade säkerhetsläget!

Ökat intresse för hemvärnet
I Skåne har intresseanmälningar ökat med 100% sedan Krimkrisen och sen ytterligare 100% i ökning senaste 20 dagarna.

Operationen i Stockholms skärgård är inne på sitt sjätte dygn och Hv fortsätter vara med och lösa uppgiften.

Ironiskt att halvdanskarna är mest intresserade av att försvara Sverige

Tiden då krigsförband lades ner är nog över och även om Försvarsmakten behöver mer pengar så dyker det upp ny materiel då och då i Hv. Nu är det mycket bättre organiserat med personligmtrl och på det personliga utrustningskortet ingår i princip allt man behöver. Nästa är kompletteras nog kortet med nya skalplagg 08 och nya stridsväst 12.


Hehe. Jag tror dom i Skåne är bra på att visa upp sig och öva i bebyggelse mm.

Jag ber till det heliga spaggetimonstret att vi äntligen kan få ut väst 12 istället för den skit vi nu har men det lär inte ske vad jag förståt då det inte finns tillräckligt för den anställda personalen samma för skalplagg 08. kanske om 5år kanske.

Men det har blivit jäkligt mkt bättre de senaste 4åren än vad det var förr.

Kul som fan är det med.