Kritik mot radikalfeminismen

Det jag själv kan instämma i är att om man helt bortser från t.ex. biologiska skillnader och hänvisar allting till uppfostran och sociala förhållanden, så biter man sig själv i svansen. Äkta jämlikhet för mig handlar om att man ser till förutsättningarna och accepterar dem, gör man inte det som kvinna utan inbillar sig att man har samma möjligheter att konkurrera och tävla som män har så har man egentligen deklarerat att det bara finns ett kön och det könet är mannen - en ren paradox alltså.

Att testosteronet spelar in på både sexualitet och aggressivitet vet vi. Aggressivitet är inte något fult och har kommit att förknippas med destruktivitet, men aggressiv kommer av det latinska aggrere, som betyder "att röra sig mot ett mål" (samma som finns i t.ex. aggregat), en viss aggressivitet behövs alltså för att orka bekämpa hinder och motgångar och ändå ha målet kvar i sikte.

Kvinnor har mindre av testosteron och är därmed av naturen mindre aggressiva rent generellt och de har alltså inte samma förutsättningar som män att slåss på mäns planhalva och det är där jag har mina invändningar mot det patriarkala systemet som väl är mer patriarkalt än någonsin idag, inte minst p.g.a. kvinnor som vill bli män. (Och som bortser från att det inte är möjligt).

Själv är jag som kvinna ovanligt aggressiv har jag förstått - ändå så mattar strider ut mig, medan jag har märkt att män kan hitta nytt bränsle i dem och jag utgår alltså ifrån att det senare handlar om ett ständigt påslag av testosteron i ett "hotat" läge - testosteronet är en hjälpmotor som kvinnor saknar eller åtminstone har betydligt mindre av än normalmannen.

Det finns också belägg för att kvinnor dubbelt så ofta drabbas av depressioner än män, så det sägs finnas en koppling mellan serotoninet och testosteronet också, män hämtar sig snabbare.

För mig är det här med de biologiska skillnaderna viktigt. Jag vill ha möjlighet att leva ett liv som överensstämmer med mina faktiska förutsättningar, eftersom jag tror att det är det enda sättet att "må bra" i längden och den förändring jag vill ha av samhället är att det ska vara möjligt att vara kvinna i det och slippa konkurrera med en starkare och bättre rustad varelse.

Priset för emancipationen (För det finns alltid ett pris!) är att kvinnor mist mäns beskydd på olika vis. Vad hon vunnit är att hon slippa vara på nåd och onåd utlämnad till någon som kan behandla henne precis hur som helst.

Vi har gjort ett val oavsett om vi är medvetna om det eller inte och det valet har gett konsekvenser. Vi har mer individuella val att göra också - män som kvinnor - och jag har valt att inte konkurrera med män mer än nödvändigt. När det för några år sedan infördes individuell lönesättning i vår kommun och kriterierna diskuterades och alla överöste chefen om vad de skulle göra för att få maxbeloppet i lönehöjning så ställde jag frågan: "Hur lite behöver jag göra för att slippa få min lön sänkt". Alla uppfattade det som ett skämt och samtliga inklusive chefen brast ut i gapskratt - men jag var faktiskt gravallvarlig. Jag vill inte slita ut mig om jag kan undvika det, jag vill leva i ett lugnare tempo, vill inte drabbas av hundratusen stressymptom, vill inte gå in i en utmattningsdepression därför att jag överskattat min förmåga etc.

Jag har träffat kvinnor som är mer mansgrisiga än vad någon man kan vara och jag tänker på båda könens förlöjligande av velournissarna, varje gång jag ser en kvinnlig chef eller makthavare svepa in iklädd kostym och slips för för mig signalerar det bara ett våldsamt förakt mot kvinnan och en ny underkastelse under mannen, ett anammande av alla de manliga värderingarna och ett extremt försök att efterlikna honom. Det finns inga kvinnliga särdrag, inget av värde i det kvinnliga att slå vakt om...det är vad dessa nya "män" signalerar.