Fallet Catrine da Costa 1984 (Dokumentlänkar finns i trådstart mm)

Nej vi får aldrig veta exakt vad som hände.

De personer som eventuellt lever och kan berätta vad som hände med CdC (tex GM, en medgärningsman, de som träffade henne timmar innan hon dog eller vänner som hade insyn i hennes kretsar) kommer inte att säga någonting, för de tjänar ingenting på det, varken känslomässigt eller ekonomiskt. Att betala någon för en intervju är teoretiskt möjligt men det funkar inte i praktiken.

Det bör finnas ett par personer som kan hjälpa oss med de sista pusselbitarna (så att vi iaf kommer närmare gåtans lösning) men de kommer inte att samarbeta.

Det kan tom finnas ett par gamla missbrukare som vet exakt vad som hände med CdC. Det är möjligt att GM eller en medgärningsman lever. Det kan också vara så att GM eller en medgärningsman har berättat för en utomstående vad som hände med CdC.

Den information vi vill ha, kan finnas därute. Det finns också tre namn som är aktuella, om man vill spekulera om vem vi borde kontakta, men tillräckligt många personer har blivit uthängda i denna tråd, så vi skiter i den diskussionen, tycker jag.

När det gäller avlidna personer, så sticker BA ut. Jag har svårt att släppa dynamiken kring honom och "Monika". Det är uppenbart att BA mådde extremt dåligt i slutet av 80-talet. Han var i djup kris. Och enligt "Monika" sökte han tröst och stöd hos henne. Hon upplevde att det var jobbigt att vara hans "mammafigur", som hon sa i förhör. Samtidigt som han tydde sig till henne, spöade han skiten ur henne, så det fanns en väldigt konstig dynamik runt henne och BA. Och "Monika" sa också att hon hade "information om tidigare brottslighet där BA varit mycket aktiv". Detta sa hon 1986 eller 1987. Jag minns inte exakt årtal.

"Monika" var extremt rädd för BA och "skakade i hela kroppen" när hon förhördes.

En rimlig gissning är att "Monika" fick information om CdC:s öde, av BA. Hur det ligger till, får vi aldrig veta.

Vilket otroligt jobb.

De nummer som jag ser som möjliga att binda till en person vi känner igen, är följande:

48 84 59
68 43 76
94 27 92

De flesta telefonnummer jag har sett i förundersökningar (tex Monikas CB:s och Kenneth Segelborns nummer) var sexsiffriga.

Normala hemnummer i Stockholm var sexsiffriga på 80-talet.

När jag har tid, ska jag testa att söka på dessa nummer i KB:s databas och DN. Har vi tur, står det namn i anslutning till numren, i annonserna. Personen som hade nummer 68 43 76 annonserade iaf i DN i juni 1984. Men det står inget namn i annonsen.

I DN ser det dött ut men jag återkommer.

Ett problem med alla diskusisoner om GM, valet av dumpningsplatser och GM:s rörelsemönster, är antagandet att GM hade en färdig masterplan när han lämnade sin bostad och att han bockade av alla punkter på en perfekt "to do list".

Varför skulle GM göra det? Vet vi att GM gjorde det? Vi har ingen aning.

Ponera att GM kör bil på Ekelundsvägen och han plötsligt ser att polisen rör sig i området. Det naturliga är då att göra sig av med säckarna fort som fan och det är inte säkert att buskaget vid parkeringsfickan var den planerade dumpningsplatsen.

GM kan ha haft en plan, som blev justerad vid ett eller flera tillfällen, pga polisens närvaro, problem med ett eller flera fordon, berusning eller narkotikapåverkan osv.

Enkla faktorer som ett synfel och ett par förlorade glasögon, kan ha påverkat GM:s handlingsmönster.
GM kanske såg skitdåligt och för GM kan glasögonen ha varit livsviktiga. Osv osv.

Intressant. Tänker du på en specifik person eller menar du att numren av annan orsak går att spåra?

Ingen vet ju med säkerhet att det var just någon av dessa annonser C ringde på, men de ger om inte annat en inblick i kattmarknaden 1984. De dyraste katterna kostade alltså 400 kronor, för två stycken, medan de billigaste kattungarna slumpades bort för tio kronor.
Ifall C var sanningsenlig när hon uppgav för TÅ att det saknades 150 kronor för kattköpet kan man verkligen undra vad för exklusiv raskatt hon planerade införskaffa och varför.

Som kuriosa innehåller tidningen även en artikel om att ett dödfött foster, som obducerats i Stockholm, hade "kommit bort" och inte kunde återbördas för begravning. Belastningen på rättsläkarstationen under 80-talet var nog minst sagt hög...

Dessa tankegångar har jag också funderat över, det vill säga att resultatet inte behöver ha varit det avsedda. Detta gäller ju både styckningen och dumpningen.

Tidigare har jag funderat över ett så banalt scenario som att dumpningen påbörjades, varpå dumparen stärkte sig med alkohol och slutligen blev så berusad att minnesluckor uppstod. Han kanske inte kunde komma ihåg var somliga säckar hamnade.

Förutom eventuell polisnärvaro kan dumparen så klart även ha blivit skrämd och avbruten av privatpersoner, både på FP1 och FP2. Sexsäljare och -köpare, narkomaner som lever rövare, hederliga personer som Gladh som kommer förbi från ingenstans...

Faktumet att FP2 befann sig så nära Eugeniavägen 25 har ibland använts som ett argument för att Vinof med anhang inte var inblandade. Vem skulle vara så dum att man lämnade bevismaterialet runt knuten? Alternativet är ju att det inte fanns något val. Om dumparen kom från Billiga Andersson, på väg till en tänkt dumpningsplats, men blev störd av något vid FP2 kanske han bara släppte säckarna och stack. Att sedan återvända för att flytta säckarna igen kan ha upplevts som för riskfyllt.

Jag har kollat snabbt på fyra nummer: 488459, 634676, 942792, 963984.
Jag hittar inga namn men jag har iofs inte sett hela annonserna.
488459 verkar ha gått till en student.
942792 verkar ha gått till en person som hanterade hundar (en schäfer?).

Mittersta numret går inte att säga nåt om. Jag snabbkollade med hjälp av KB:s tidningsarkiv.

Nummer 963984 verkar ha gått till en person i Sollentuna.

Alla fyra numren användes på sommaren 1984, i DN och AB.

Den kattägare som förekommit mest frekvent i tråden, är Monika men hon hade inte raskatter vad jag vet. I början av åttiotalet hade hon en svartvt hankatt. En bondkatt tror jag.

Jag har inte heller läst att hon sålde kattungar eller att hon överhuvudtaget hanterade kattungar.

Jag har inga grandiosa planer. Jag tänker att vi kan kolla i tidningsarkiv och ev kan jag bläddra i arkivet jag har hemma, kolla på gamla förhör. Kanske dyker något av numren upp där ...

Ja allt kan hända. Att vänta sig smarta och perfekt utförda planer av en styckmördare (en person som råkar få ett lik på halsen och sönderdelar det med de verktyg som råkar finnas hemma) är ju lite naivt.

Att en massa människor dessutom fått för sig att kriminella likstyckning hör ihop med kirurgi på nåt sätt, är ju så konstigt att man inte vet om man ska skratta eller gråta.

Om målet endast är att sönderdela en kropp i hanterbara bitar, duger egentligen vilka vassa verktyg som helst och vilken dumskalle som helst förstår var angreppspunkterna finns och vilka de huvudsakliga delarna blir: torso, huvud, extremiteter och ev urtagna inälvor.

En person som borde veta, är Dennis Nilsen, som sönderdelade flera kroppar i sitt hem.
Enligt honom kunde han göra detta med hjälp av en förskärare. Det låter rimligt.

Kuriosa
CP (Christer P) var en stor djurvän och hade ofta katt. Det hade han också när han fick bo på en inglasad balkong i Sollentuna. Han var också så empatisk att han lät grannen ta hand om katten om han gick in i en period av hårt festande. En gång blev CP tok-förbannad på sin granne för att han hade försummat kattens matintag.

I en dokumentär säger CP" Vad har man egentligen för glädje av en katt, man får ta hand om skit och piss och man får köpa mat."

CP hade.såklart ingenting med cdc att göra men det som är intressant är att även en missbrukare som CP , som har knivmord (dråp) på sitt CV, kan i egenskap av djurvän brusa upp mot någon som menar väl.

Cdc bodde hos en man i Solna som hade raskatter i sin lägenhet. Frågan är: passade han de dyrbara katterna åt en bekant som vid tillfället var oförmögen att ta hand om dem? Eller var han kattägaren? Varför raskatter isf?

Var Cdc förmögen att passa katterna medan hon tände av från opiater med hjälp av lugnande tabletter?

Om GM var långvarigt knuten till Eugeniavägen och kom från Billiga Andersson eller någon annan adress väster om FP2 och åkte bil, satt han illa till. Med tanke på att gatan var ovanligt smal och svår att öveblicka (med alla konstiga husruckel och en backe som skymde sikten vid Norrtull), var det inte bara att kasta in säckarna i bilen och trampa gasen i botten.

GM kunde bli igenkänd av gående och bilister och han kunde råka möta inkommande trafik, vilket kunde leda till rumsterande, backande och obehaglig uppmärksamhet.

Om GM kom från en adress på Eugeniavägen och stötte på problem på vägen ut från Eugeniavägen, var det fullt rimligt att GM slängde säckarna så snabbt som möjligt. Detta kunde vara en bra lösning, även om de hamnade 3 m från Eugeniavägen.

Och det är inte säkert att GM bedömde avstånden på samma sätt som 20 Flashbackdebattörer gör 41 år senare. VI tycker att det vore konstigt om GM lämnade säckarna 100 m från GM:s adress men GM kan ha tyckt helt annorlunda. GM kanske var nöjd med att frakta säckarna 100 m.

Med tanke på BO:s kaotiska livsföring och låga sociala status, räckte det nog med 100 m, om BO dog på Eugeniavägen, vilket iofs är en gissning bland andra. Men om vi antar att BO dog på Eugenaivägen, räckte det nog med att flytta kroppen et stenkast från GM:s adress, för att GM skulle vara trygg.

En prostituerad knarklangare som byter sovplats flera gånger i veckan, är mycket svår att koppla till en specifik adress på Eugenaivägen, även om GM fanns 100 m från FP2.

Detta var ett anarkistiskt slumområde, där den allmänna lusten att gola ner en styckmördare bör ha varit extremt låg. Och allmänna förmågan att detektera GM var nog inte särskilt stor.

Och det är inte ens säkert att grannarna fattade hur saker hängde ihop, även om de träffade GM dagligen.

Att annonsera i Aftonbladet var kanske inte så dyrt 1984. Men det lär.ändå.varit.den tidning man skulle läsa om man letade efter kattannonser i 08-området.

Om det fanns en stor efterfrågan på raskatter så kunde det bli en affärsrörelse. Ett sätt att ta reda på efterfrågan är att sätta in en annons och räkna samtalen. Raskatter var kanske vanligare i södra Europa och om det blev tal om import av husdjur så var Tullverket lika stränga då som nu.

Tack för att du kollar!

Det verkar rimligt att annonsera både i DN och Aftonbladet, så man kan väl förmoda att det rörde samma ärenden.

Ja, tankarna går lätt till Monika, men om hon hade en hankatt kan det vara en enkel förklaring till att hon inte sålde kattungar. Annars hade det kunnat vara en relativt enkel sidoinkomst.

Det är som sagt en chansning, men jag ville ändå citera annonserna. Jag funderar även på om det var nya annonser i tidningarna dagligen eller om man kunde välja att annonsera flera dagar i rad. I Aftonbladet var det tydligen gratis att annonsera ifall varans pris var under 5000 kr, så jag antar att man bara kunde skicka in flera på raken.