Citat:
Ursprungligen postat av
costa-mop
Jag instämmer i allt ovanstående, men vill särskilt kommentera Jan Olssons uppfattning att dokumentärserien skulle vara en slags upprättelse för TA och TH. Med tanke på den mediala uppmärksamheten och anstormningen till bland annat denna tråd får jag intrycket att gemene man, särskilt de som inte var med då det begav sig, har börjat inse vidden av justitiemordet.
Trots detta är jag övertygad om att det finns en hel del tongivande personer som håller fast vid sin övertygelse om läkarnas skuld, men möjligen inte basunerar ut sin uppfattning lika högt som förr.
Somliga, som Frank Lindblad och Per Svensson, fluffar in oviljan att ta avstånd från sitt agerande i ändlösa ordmassor utan konkretion, medan andra uppenbart har valt tystnaden som metod.
Man kan bland annat ta en snabbtitt på P1 i Sveriges Radio:
Sedan dokumentärserien började sändas och fallet återigen kom i fokus har jag hittat ett (1) inslag i Medierna, där en stor del av programtiden upptogs av att Per Svensson fick breda ut sig om varför han inte ångrar sina karaktärsmord på TA och TH.
Av vad jag kan se finns inga inslag i P1, Studio Ett eller Godmorgon världen; program som man kunde förvänta sig skulle ta upp ämnet.
En talande tystnad omgärdar även Victor Malms kulturkrönika, där han indignerat och lätt sentimentalt kommer fram till slutsatsen att "Du kan inte se sakerna som du står mitt i". En slutsats som är en smula ironiskt träffande för Malm själv, eftersom han inte med ett ord berör att hans egen tidning Expressen var en av de mest gränslösa och pådrivande i angreppen på TA och TH.
Om jag resonerade som Lindblad och Co skulle jag beskriva somliga mediehus agerande som en "tillkämpad oberördhet" som "psykologiskt skulle kunna uppfattas som en förvarshållning mot att våga minnas och berätta".
Citat:
Ursprungligen postat av
viperstyle
Såg också polis Jan Olsson uttala sig. Både i dokumentären och i efter fem igår.
Han framstår i mina ögon som en sann man i statens livslånga trogna tjänst. En torr tyst kappvändare av rang efter allt som framkommit. Särskilt efter det skamliga uttalandet igår om upprättelsen.
JO blev ganska tyst och eftertänksam när reportern dök honom helt apropå om vem som är skyldig. No clue Kommissarie Clouseau.
Det var inte GW i SVT intervjun, han visste precis vem som är skyldig. Brukar även springa på honom titt som tätt.
Jag håller med er båda två. Många som inte var med i mitten slutet på åttiotalet har ju tappat hakan iom denna dokumentärserie, samt de många bra krönikor som skrivits om fallet den senaste månaden. Det känns verkligt fint, att så många inte räds att ta till orda omkring fallet, och de två uthängda männen. Även fint, att man fläckvis ägnat krönikorna åt självrannsakan (främst från AB och DNs håll). Personligen var jag liten och i tidiga tonåren när detta skedde, men minns rubrikerna och teverapporteringarna väl - man blev ju smått livrädd över alla häpnadsväckande rubriker.
Håller tummarna, att yngre generationer som befinner sig inom jurist- och rättsväsende upprörs över fallet; att deras inre eld och rättspatos flammar upp, så att de kan trycka på med sina unika verktyg via sina kanaler, så att fallet en gång för alla reds upp. Tyvärr blir ju många bekväma och trötta med åldern (utom folk som Dan Josefsson), så min förhoppning är att yngre förmågor kommer in i spelet, och gör rent hus. De har ju också ett annat kurage, en annan glöd och mer objektiv syn på både tidseran och fallet. Något som är lite beklämmande, är ju att fokus i det närmaste helt vilar på obducenten och allmänläkaren idag och inte Da Costa och hennes död och mordet. Det är ju som sagt ouppklarat. Även om hon var en "strulputte" av rang, och att det i grunden inte var en skräll att någon tog henne av daga, så förtjänar ju även hon och hennes anhöriga ett värdigt avslut. Mordet må vara preskibierat, men med tanke på omständigheterna och den enorma röra som satt krokben för utredningen i alla år, borde man öppna utredningen igen - uppenbarligen finns det en hel del trådar att dra i, om det visar ju jobbet som somliga av er i tråden gör och har gjort, även LGWP som varit involverad och engagerad i fallet sedan många år sitter ju uppenbarligen på värdefulla fakta, idéer och resonemang.
I viss mån kan jag förstå vad JOs menar med upprättelse, men det är ju som sagt en väldig skönskrivning, snudd på omskrivning. Problemet med JO är ju att han är en grå mus av rang och visar noll känslor och väger varje ord på guldvåg innan han yttrar sig. Som om han fått instruktioner vad han skall eller får säga, och inte ett ord mer, kändes rätt ihåligt. Med tanke på att han är pensionär och befinner sig på livets eftermiddag, borde han (äntligen!) kunnat ta bladet från munnen och slutligen slå på den lite större trumman omkring utredningen, sin arbetsgivare och vad de orsakat de utpekade? JO må vara en respekterad herre (säkert med all rätt delvis), dock anser jag att han själv är ett lysande exempel på just tunnelseende; när det kommer till Palmemordet och hans starka tro/övertygelse kring den idag aktuella "palmemördaren" Christer Andersson. Han må ha träffat honom, men det känns som att han gått vilse i spåret, och som så många andra förälskat sig i "sin" gärningsman. Men det är off topic.
