Citat:
Ursprungligen postat av
FarstaRegemente
Jag skulle snarare säga att Lawnmowemans ”solida” vittnen måste betraktas som insolventa
Inte ens polisen tror ju på skiten längre och i början av 2000-talet haglade ursäkterna från olika håll.
Expressen har tom gått ut med en officiell avbön om jag minns rätt, en ursäkt i själva tidningen.
Vad jag vet är TH och TA officiellt avskrivna av polisen. Tyyärr är det för sent att komma på rätt spår.
Presumtiva vittnen (tex Saba och Vinof) har gått bort och da Costa-fallet är både medialt och polisiärt kallt. Det finns ingen spinn, ingen energi, inget sätt att få igång allmänintresset igen.
Det finns en liten, skör möjlighet - kanske kanske kan en autonom person anlitas för att bringa reda i DNA-spåren och tvinga fram fler tester, som jag fattat det, men jag vet inte vad som sker med det.
Om man gräver till den absoluta botten på utredningen och pusslar ihop da Costa-utredningen med angränsande utredningar (där vi kan se hur olika kriminella personer rört sig och samverkat), blir man förvånad. Inte för att sammanhangen är komplexa och fascinerande. Man blir förvånad för att allt är så banalt och överskådligt. Ville polisen utreda personer som både uppehöll sig på E-vägen och
troligen träffade BO i juni 1984, fanns de mitt framför näsan på polisen. Nemas problemas.
Och kopplingen mellan "Eugenia-klientelet" och Monika är ju en nobrainer. Den finns ju beskriven i polisens utredningar, mellan 1985 och 1989. Och den information som Monika satt på och inte vågade prata om (eftersom hon var rädd att Robert skulle mörda henne), borde ju ha väckt den sömnigaste polis. Hon kände ju både Stig och Robert, som var tajta med Vinof osv. Vad kunde M ha menat?
Vilken brottslighet är så hemsk att inte ens M vågar prata med polisen? Det måste ju vara ngt spektakulärt, med tanke på misshandeln hon faktiskt vågade anmäla (bla skärande våld mot halsen osv). Vilken brottslighet är så hemsk att en livsfarlig person som M inte vågar berätta?
Att det skulle handla om ngt materiellt, kan nog uteslutas. Det är svårt att tro att det skulle handla om rån eller inbrott. Varför skulle en luttrad missbrukare som M bry sig om det?
Det är också uppenbart att R genomgick en personlig kris i slutet av 80-talet. R sökte tröst och stöd hos M, som jag fattat det. Kring 1989 verkar kontakten ha upphört helt och hållet. M träffade en vettig partner och slutade nog umgås med R helt och hållet.
R rätade upp sig under 90-talet men hann med några knasigheter till. Han pysslade bla med konstiga recept (förfalskning?) och polisen hittade narkotikaklassade mediciner i hans fickor (bla Rohypnol).
Hur R betedde sig om han käkade roppar, kan man gissa sig till .... herregud.