Citat:
Ursprungligen postat av severiano
Om inte annat så kan barnet sörja det som aldrig blev och den stora risken med att inte ha någon kontakt alls (Även om det kanske ibland är det enda tänkbara) är att barnet får måla upp en helt fiktiv person med de risker för allvarlig
Nu pratar ju du om något helt annat än det jag skrev om. Du pratar om en sorts allmän fosterbarnproblematik och hur det är att som fosterbarn inte veta något alls om sitt ursprung.
Jag har aldrig sagt att det är positivt att inte veta var man kommer ifrån.
Däremot argumenterar jag mot Pentyls påstående att enbart den biologiska fadern kan fungera som en "riktig" far åt ett barn. Det är såklart dumheter.
En annan man än den bilogiska fadern kan naturligtvis bli den pappa som barnet uppfattar som sin far, den far som ställer upp, den far man ser i sin vardag och man känner trygghet hos.
Det är ju inte per automatik så att man känner med generna. Man känner för det som ger en kontinuitet och trygghet.
Det gick en film om en sydamerikanska militärdiktatur där regimkritiker dödades och de dödades 1 och 2-åriga barn adopterades av människor med maktposition i det ledande partiet. "Rövades bort" menade vissa. När sedan diktaturen föll, 10-12 år senare, krävde barnens biologiska släktingar sin rätt att få vårdnaden om barnen. De var ju barnens biologiska hemvist!
Men barnen själva ville inte det! Barnen såg de nya föräldrarna som sina "riktiga" föräldrar.
Det var ju där de hade sin trygghet. Det var hos dem de ville bo!
Oavsett biologi.
Vem som är ens föräldrar beror vem som varit ens förälder under ens uppväxt.
Oavsett biologisk koppling.