Citat:
Ursprungligen postat av Canil
Citat:
Ursprungligen postat av severiano
Om inte annat så kan barnet sörja det som aldrig blev och den stora risken med att inte ha någon kontakt alls (Även om det kanske ibland är det enda tänkbara) är att barnet får måla upp en helt fiktiv person med de risker för allvarliga besvikelser som kan komma den dagen de träffar en helt vanlig människa och ingen kung eller hjälte. Hur liten kontakten än är så behöver barnet veta sitt ursprung för sin egen skull OCH det behöver få veta det positiva om sina föräldrar om det sedan bara handlar om att morsan är fantastisk på att baka bullar, sjunga eller gå på lina och att farsan kan spela gitarr. Det är utifrån sådana kunskaper som barnet skaffar sig en självbild och den som förnekar det vet väldigt lite om barn och barns utveckling!
Jag läste någonstans att barn som lever som daddys dotter gör skapar en fantasibild tex att pappan är stålmannen (som kan låta oskyldigt) men som gör att barnets självbild, JAGET och indentitetskänsla blir skadat.
Jag kom att tänka på det när jag läser ditt inlägg här.
Skall se om jag under dagen kan hitta det jag läste så jag kan styrka det.
Ja, Severianos ord om detta är raka och sanna, och fulla av insikt som vanligt.
Annika Rejmer, forskare och rättssociolog vid Lunds Universitet (hon som uttalade sig 2008 i
artikeln i Fokus där JR medverkade) citerades så här i vintras
i en artikel på nt.se där hon kritiserade just handläggningen av vårdnadstvister och pekade på den komplexa problembilden som uppstår när barn drabbas av umgängessabotage:
Citat:
- De barn och föräldrar detta handlar om är övergivna av samhället. Ofta rör det sig om en förälder som inte har förmågan att se barnets eller den andre förälderns behov. Och barn har behov av båda sina föräldrar, dels för att skapa en identitet, själva jaget, dels som kompletterande omsorgsgivare och resurser.
- Föräldrar i djup konflikt lämnas åt sitt öde i dag. Det finns inte någon instans som fångar upp dem och hjälper dem att lösa konflikten på ett konstruktivt sätt. Det kartläggs inte ens vilken hjälp och vilket stöd de skulle behöva. Problembilden är komplex, ofta handlar det om föräldrar som genomgår parallella livskriser. Vad som måste till från samhällets sida är adekvat, professionell hjälp. Här finns mycket att göra och det brådskar.